Illa fall. Jag e-bok-lånade och grävde ner mig i soffan för att även om jag nog kunde gissa att det inte skulle vara så bra så ville jag så gärna gärna vara bland Blomkvist och Salander igen. de har ju liksom återuppstått från döden och det kunde ju trots allt finnas en ... chans.
men nej.
fan.
Det som inte dödar oss är som att dricka light-läsk där smaken ju först är typ samma o även om man vet att det inte är helt riktigt samma bra så låter man det gå, det är lite tunnare bara tänker man, men smaken är ju samma o sen kommer den där fadda syntetiska eftersmaken som med hela sin solkiga uppenbarelse vittnar om att det är en marknadsanpassad produkt...en som inte finns för någon som helst kvalitet mer än avsaknaden av något. I läskens fall är det socker, som en rundhet i sötman, i bokens fall är det lugnet. Det är ju deckare vi pratar om, knappast Nobelprisvinnartext, men i Stieg Larssons första Millenniumböcker fanns liksom ett lugn, även i de mest galna sekvenser där det skjuts o fajtas, så fanns ett lugn, som gjorde att jag som läsare hann tänka efter.
Allt detta är borta i den nya serien (självklart kommer det en fortsättning det är ju en kassako vi pratar om) och när jag har läst klart är det precis samma taffliga känsla som efter ett glas Cola Light...jag visste att jag skulle bli lurad men jag kunde inte motstå o nu står jag med dumstruten.
Skit oxå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar