För att ibland googlar man på sig själv...

...lite oklart varför egentligen. Jag vet ju vad jag har gjort och oftast har det inte varit fotografer med om det har varit sånt som man inte vill se på nätet 12 år senare.
Tror jag.
I alla fall googlade jag mig själv, o blev såklart besviken över att det inte fanns mer...men det är ju dessvärre inte googles fel, men ändå..jävla google.

då hittade jag den här bilden:

haha.

Ok. det är en teckning som jag gjorde för flera år sen, inget konstigt med det, jag har ju tusentals teckningar på nätet. Det som utmärker denna är att jag gav den till en person i samband med en utställning, jag tror att jag kan ha varit aningen berusad. Personen blev ju glad o talade översvallande om mitt konstnärliga arbete och det ena o andra...ett riktigt smickerfyrverkeri.

Nu däremot verkar vederbörande mindre förtjust i bilden så den gick på auktion.

på Lauritz.com

Bilden gick för 325 spänn!

Det var inte mycket, ramad o allt.

Jag får hoppas att köparen är glad över sitt inköp och att bilden finner ett nytt gott hem :)

-------------------------------------------------------------------

Millenium 4 är dålig. Jag ångrar att jag läste den.

Jag kunde inte vänta mer. Jag har en köplats på biblioteket men det är flera hundra före, så till slut kröp jag till korset och tog ett 14 dagars gratis e-bokserbjudande på Nextory. För att få fatt i Milleniumboken. Jag har ju sett David Lagercranz på tv o han verkar liksom stressad, uppe i varv typ sådär som att han har myror i brallan. Inte nervös egentligen, bara flackig.
Illa fall. Jag e-bok-lånade och grävde ner mig i soffan för att även om jag nog kunde gissa att det inte skulle vara så bra så ville jag så gärna gärna vara bland Blomkvist och Salander igen. de har ju liksom återuppstått från döden och det kunde ju trots allt finnas en ... chans.

men nej.

fan.

Det som inte dödar oss är som att dricka light-läsk där smaken ju först är typ samma o även om man vet att det inte är helt riktigt samma bra så låter man det gå, det är lite tunnare bara tänker man, men smaken är ju samma o sen kommer den där fadda syntetiska eftersmaken som med hela sin solkiga uppenbarelse vittnar om att det är en marknadsanpassad produkt...en som inte finns för någon som helst kvalitet mer än avsaknaden av något. I läskens fall är det socker, som en rundhet i sötman, i bokens fall är det lugnet. Det är ju deckare vi pratar om, knappast Nobelprisvinnartext, men i Stieg Larssons första Millenniumböcker fanns liksom ett lugn, även i de mest galna sekvenser där det skjuts o fajtas, så fanns ett lugn, som gjorde att jag som läsare hann tänka efter.

Allt detta är borta i den nya serien (självklart kommer det en fortsättning det är ju en kassako vi pratar om) och när jag har läst klart är det precis samma taffliga känsla som efter ett glas Cola Light...jag visste att jag skulle bli lurad men jag kunde inte motstå o nu står jag med dumstruten.
Skit oxå.

Teckningar ur skissboken

 









 VISUAL NOTES



En bild om dagen.
Rita varje dag.
Det är bra att hålla pennan igång.

Cereal...nej Serial.

S E R I A L 

Nu börjar det. Säsong 2. 

Satt på tåget till Halmstad, lyssnade på första avsnittet idag. Sarah Koenig har kanske om inte världens, så illa fall topp tre, bästa radioröster i världen.

Radioföljetong känns sommaren -83 långt före internet o saft o bullar o rita o lyssna.

Tack.

!

Zineswap med Vina och Danielle

Två paket i brevlådan idag!
Ett stort o ett litet.

Vina (www.notikabiri.tumblr.com) har en liten distro i Berlin, så jag skickar grejer till henne o så har hon med mina zines på olika grejer (typ Berlin Zine fair) o sen byter hon dem med folk o så kommer de i brevlådan till mig. Mycket bra.

Denna gången var det en hel bunt, som jag skall sätta mig med i lugn och ro efter städning.

Ute stormar det.

Red Hook, Veruca Salt och Marcus Samuelsson

Det är kväll. Torsdag, lite snart slut på veckan o helg kommer med all vila o sovmorgon vi behöver så mycket nu i mörkret.

Idag har historien dykt upp...lite överallt.

Jag läste ut Siri Hustvedts Den lysande världen. En tät och vacker bok. Lite sådär för långsam och nästan omständlig, så att man måste ta sig lite i kragen när man läser. När jag var halvvägs igenom önskade jag att den skulle ta slut, men nu skulle jag kunna fortsätta. Mina tårar rann. Jag vet inte om jag håller med om att den är en ”rejäl pungspark på patriarkatet” som en recensent skrev på utsidan. Jag tycker nog att det var mest en fint berättad historia om att vilja, kämpa, stå vid sidan av, vänta, önska, leva. Det postuma greppet med olika röster som alla på ett eller annat sätt deltog i Harriet Burdens liv ger bra utrymme för olika ingångar till samma berättelse. Harriet bodde och verkade några gator från där jag bodde i Bklyn, vid samma tid som boken utspelar sig, i NewYork i början av 2000, och allt kom kastande tillbaka. Allt från den där tiden som betydde så mycket.
Och så bläddrar jag i nästa bok, den jag av en slump köpte samtidigt, Marcus Samuelssons Oui Chef!…

Den ganska långsökta kopplingen mellan böckerna ligger för mig på en liten italiensk restaurang på Smith street i Carroll Gardens, några kvarter från Red Hook, där jag åt middag med en flickvän och ett par av hennes vänner, på den där restaurangen vi gillade så bra att de hade kommit ut från Manhattan till Bklyn för att träffas. Den ena av vännerna var Marcus flickvän (kanske är hon det fortfarande).

Den italienska restaurangen var inte speciellt bra, helt vanlig pasta o sånt typ, jag hade bara ännu inte ätit mat som förtrollar som sveper bort tiden.
Så matmagikerns (stackars) flickvän fick le sig igenom sin pasta. Ibland skäms jag fortfarande lite över den middagen. Över arrogansen i att hon kanske hade kunnat ge en annan ingång till mat i New York...

Nu läser jag Marcus bok och tar mig igenom ett Sverige på 1980-talet som öppnar andra minnesdörrar.

Bättre hoppas jag på. J

Och sen. Av en slump, så såg jag att Veruca Salt har återförenats och släppt en ny skiva! Jag jublar.
De har ju varit mina följeslagare sen mitten av 90-talet (jag minns hur jag satt i Hans bil på väg till en frisbeeturenering i Danmark och satte på American thighs och tappade andan…)

I glädje och sorg.

---------------------------------

fuck. redigerar texten tio minuter senare. läser den o ba...what...hur skriver jag egentligen? 
så stolpigt o långsamt o ...lite som att jag vill vara en som skriver så där gottigt seriööööst fastän jag inte är det, jag kan ju fan inte det...

nejnejnej
släpp det, försök istället att hitta en ton som ligger närmre, behöver inte vara ens helt nära bara närmre den ton jag har annars.
jag kan ju till o med prata  om saker utan att stam-ma-ma-ma o ändå så är det som att när jag skriver så går det aslångsamt och blir ... 
s
t
e
l
t

något måst enändan ...eh---måste hända.
nu djävlars. är det 
text
som skall skrivas

o inget jävla mumlande.
-----------------------------------

…den här grejen är ju klar från början. Hur svårt kan det va? Den berättar sig själv. Ja det är klart att det är pinsamt, o det är pinsamt att tänka tillbaka på att man inte ens tänkte på vem som var med på middag….

Men, se nu, det blir samma igen. Det är som att det inte går att hålla tempo i skriven text. Det kan ju inte vara möjligt, det finns ju massor av människor som kan det (även om de kallas författare och skriver hela tiden).

Jag får fortsätta.