Bonniers Konsthall är så lockande o så sabla obehagligt. När man
väl tagit av sig skorna o smyger runt där inne o vet att om man rör
trådarna så känner världens farligaste spindel det o kommer
utflygande ur sin håla med sitt besynnerligt överdimensionerade gift
o dödar mig. Om detta var rätt storlek skulle änkan varit stor som
en katt. Fy fan.
Jag ser barn smyga därinne o instinktivt vill jag ropa bort dem.
Det är verkligt. Övertygande.
Samtidigt saknar jag prövandet i utställningen.
Min upplevelse av Saraceno är att hans arbete är en stor forskning,
en vuxenlek med möjliga stickspår till det vi tror är vägen. I
utställningen finns flera filmer där olika projekt blir till, med
mängder av människor som flyger ballonger o knyter spindelväv,
mäter saker på en saltsjö o ritar o klipper.
Varför är de inte där?
Jag saknar dem i utställnigen. Jag hade velat ha mer delaktighet än
de pappersformer som jag som besökare får vara med o klippalimma. De
blir en bild av delaktighet.
Jag ser en dröm om att hela staben med sina knutare, mätare,
beräknare, roddare skulle bo o bygga nätet o sånt direkt i
utställningsrummet. Då skulle vi fått vara mer med. Nu ger
utställningen, trots sin skönhet en liten känsla av att det var en
skitkul fest igår o det vi ser är dokumentationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar