Vi samtalade idag om design, om Game changers i vår plattform som designers.
Det är ett pågående projekt, att mötas i arbetsgruppen och diskutera ämnat ämnet.
Vi pratar , delger och diskuterar vad som har kommit att vara de saker som ändrat vår väg under åren. Game Changers.
Vi kom att prata om hur den kreativa processen och undervisningen fungerar fär flr ossför oss och hur vi kan arbeta för att skapa en miljö som möjliggör det öppna undersökande landskapet.
Här erbjuder
James P Carse en god plattform i sitt arbete med finita och infinita spel (
finite and infinite games). Med
Cell har jag ju diskuterat detta mycket men sdet är ett tag sen. Hela resonemanget och begreppsappaaraten har legat i träda.
Men som vi har jobbat i Cell med begreppen, så funkar hela apparaten bäst när de finita spelen får heta Spel och de infiinita infinita spelen får ehtheta ha heta Lek och utifrån det argumentera att i
Leken relaterar man till regler så att dessa är i ständig förhandling eftersom de alltid måste (kunna) ändras för att leken skall kunna fortsätta. Man leker för att fortsätta leka.
I
Spelet är använder man reglerna för att kunna avsluta spelet. Man spelar för att vinna.
Dessa två poler kan eventuellt bli användbara när vi vill prata om kreativ process och hur vi förhåller oss till den, och hur vi förhåller oss till en sekvens av val över längre tid.
I detta blir den lekande människan,
Homo Ludens, eventuellt något annat än i
Huizingas text där den lekande människan just leker, medan vi i ingången via Carse snarare talar om en människa som agerar utan att vilja sluta, en som gör för att få fortsätta göra. Leka för att få fortsätta leka.
Söka för att få fortsätta söka.
Den versionen av den lekande får kanske snarare stå som tankemodell för en som vill vara i sin process, som vill fortsätta söka undersöka fråga... som gläds åt att en riktning och fråga (och till o med svar) öppnar nya frågor, ger en ny våg av energi att följa. Här blir leken ett tillstånd, eller ett state of mind som genomsyrar helheten.
Och just det faktum att det inte går att vinna i lek gör just det tillståndet så unikt och eftersträvansvärt... man kan inte vinna lek, lika lite som man kan vinna i process.
Häri trtor jag att begreppets styrka ligger.
Hur skall vi då inkorporera detta i en värld av spel?
Hur gör vi utbildning som bygger på lek när så mycket av det övergripande Bolongastrukturerade organisationen är
S P E L
Hur får man studenter att bli trygga och vilja verka i en Lek-miljö, när de samtidigt hela tiden skönjer Spelets lärandemålsspöke i rummet?
detta skalla skall vi ta reda på.
------------------------------------
