Hanna Jagare bygger grejer.
Hon samlar, bygger, fotar det, fortsätter.
Blandar material.
Tar ut bilden i rummet, tvingar mig att förhålla mig till bilden och rummet samtidigt. Jag blir en del av bilden.
Hennes arbete är behållningen.
Jag tänker mig att i en tid när alla är fotografer och bilder är allt överallt blir hennes taktila rumsbilder en viktig undersökning av fotografiet som medium.
Jag tänker att fotografier är två olika saker: motivet eller tekniken. Förmodligen vill de flesta att det skall vara båda, men jag upplever sällan att det blir så.
Antingen tittar jag på bilden, som teknik (polaroid eller svartvitt eller suddig eller superupplöst), eller så ser jag moivet o berättelsen o då måste berättelsen betyda.
Ofta lämnar den mig oberörd.
Och, med en undran över varför det är just foto jag ser, om det nu är en så bra berättelse som det ändå ofta kan vara, varför är det inte mer?
Hannas arbete är mer.
Det blir en bild, som oxå blir rörlig när jag rör mig.
Jag skall genast gå hem och börja samla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar