Intressant om hur den rättssäkrande transparensen gör att mer o mer tid går åt till att registrera, katalogisera och arkivera till förmån för att utföra handlingen som dokumenteras.
Verklighetens "nu" blir alltför flyktigt för att lita på och istället ställs tilltro till den möjliga "senare granskningen".
Alla som har sett en semester eller bröllopsfest genom en kameralins vet ju att händelsernas nu lätt tappar fokus till förmån för det ordnade senare. Albumet, det man har kvar, spåren, blir det centrala. Upplevelsen tappar så att säga sitt "nu-värde" och blir en del av den samlade berättelsen om ett liv.
Hur relaterar detta till situationer i samhället och arbetsmiljön?
Riskerar våra dagliga möten, både personliga och professionella att tappa sina nu-värden och snarare bli en del av den senare samlingen.
Just att ständigt snegla på det som skall sparas istället för på situationen i vilken man befinner sig i borde ju göra mötet, upplevelsen och närvaron mer splittrad, ofokuserad och inte sällan tillrättalagd för en bra kameravinkel.
Loulou Charinet talar om kroppens förberedelse inför en avbildning, en fotografering, som att man förbereder sig för att bli till bild.
Att bli till bild.
Det är ju ett fint verb.
Är det det vi gör mer och mer?
I hyperdokumenerandets och den konstanta övervakningens tid. Förbereder oss att bli till bild.
Lägger våra dagar på att bli till bild, att vara i bild och aldrig aldrig glömmas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar