Om man är vad man äter, vill man ju inte äta svin.

Tofu med spenat, japanskt ris, omelett, gurksallad.
Hemma ensam.

Rådjursytterfilé med rödvinssås, potatiskaka,
savoykål/ostronskivlingsfrikassé. Med fru hos vänner.

                         

Kalvytterfilé, svamprisotto. Hemma med fru.

Sushi. Med kollega.

Häromdagen åt vi en middag hemma som var både god och lite snygg. Jag tog ingen Insta-bild. Efteråt kändes det lite tomt. Igår åt jag med min fru på restaurang, ingen bild då heller. Nu känns det som att jag måste skriva vad jag åt för att det skall kännas verkligt.*

Jag läste i en bok (Berättelsen om Pi?) om två män från Indien som möttes på en restaurang i Canada. De samtalade om bestickproblematik och hur det inte går att känna smak på samma sätt när man äter mad bestick som med händerna. Att känslan för struktur och konsistens tappas bort när inte händerna får vara med.
Jag tänker att jag kan förstå det.
Att mat är mer än något i munnen, såklart. Att det bör engagera så många sinnen som möjligt, kanske med fördel även olika kroppsdelar. Hur skulle man tex uppleva smaken av en liten sked sås som serverades på handryggen, eller på någonannans hand?

Kan det vara såhär, att vi har byggt en matkultur runt oss som baseras på att den skall ätas med bestick. Att det har kommit en kontinental finkultur (Frankrike 1700-tal?) med en massa attiraljer, bordsskick och ordningar som separerar folk från folk och att detta, tillsammans med storskalig matproduktion i sin tur i viss mån hjälpt till att distansera oss från det vi äter, och att vi nu tar tillbaka kontakten på ett sätt genom att prata om mat.
Vi pratar och beskriver, fotograferar och läser, bloggar och ser mat-tv.
Ryktet säger att det produceras nästan en kokbok om dagen i Sverige, o samtidigt säger (samma) ryktet att vi aldrig förr har spenderat så lite tid i köket och ätit så mycket halvfabrikat.

Jag tänker att det kanske är så att vi tar tillbaka kontakten med maten genom berättelsen. Vi verbaliserar det vi äter. Menyer är ju ofta väldigt deskriptiva med både råvaror och metoder, ett språk öppnar sig för oss inifrån köket med en terminologi som tar oss närmare både innehållet och hur det är tillagat.

Å så tar vi bilder.
Som publiceras på nätet.
Vad, hur och var vi äter blir en del av vår större egna berättelse. Där jag är en sån som äter ditten och datten ger ytterligare en möjlig lägesbeskrivning i den kommunicerade identitetsväven.
Men kanske handlar det inte bara om positionering, utan om något mer förknippat med själva matupplevelsen i sig. Att äta innefattar även att berätta om. 

I kommunikationen om vad var hur man åt (och med vem) finns ett förstärkande av upplevelsen, ett retroaktivt glutamat som höjer upplevelsen i efterhand.
Att dela bilder av det man äter kan även göra solo-måltider till något man anstränger sig för. Det blir värt att göra något mer än gröt.

Fotograferandet, delandet, pratandet blir alla delar i måltiden precis som smaken, doften och uppläggningen. Berättelsen befäster minnet.

*Ankleverterrine med brioche och portvinskokta körsbär

Rosastekt ankbröst serveras med rostad blomkål, blomkålspure samt en ragu på bondböner, mangold och pancetta.  Kökets val av tre ostar med hemlagad marmelad

Öl, vin, portvin, kaffe, rom