Dag 2

Lång dag.
Bilden växer fram.

Diskussionen fördjupas.

Dag 1 i källaren

Vi har fått upp papp.
Skyddat golvet.
Börjat teckna.

Det går lite långsamt. Försiktigt.

Vi försöker bryta ner det.
Arbeta emot det fina självklara.
Det är inte lätt.

Process i källaren på Stadsbyggnadskontoret

Imorgon måndag 29/10 sätter vi igång. Klockan 10.00
Susanne w och jag.
Vi har samlat en massa material.
I källaren på Stadsbyggnadskontoret skall vi arbeta den kommande veckan med ett projekt som skall stå klart på fredag.
Fredag 2/11 kl 12:00 - 16:00 är det vernissage.
Stadsbyggnadskontoret
Källaren

Vi skall arbeta tillsammans, på en 20 meters vägg.
Förhandla
Diskutera
Utmana

Välkommen att komma och hälsa på under arbetet, eller på fredag.

Barnteaterakademins blogg

I somras, Juli, gjorde jag ett inlägg på Barnteaterakademins blogg.

"""Jag minns en seriesida i Joakim Pirinens album GAS där barnen på någon lekplats i någon förort i slutet av 1900-talet, till den lekplatsansvarige i områdets förfäran,  lekte Chilenskt tortyrfängelse och inte rymdraket i den nya lekställningen.

Jag tycker att det är en bra bild av vuxenvärldens välvilliga förväntan och barnens behov av att undersöka en värld.

31
tre ett

Att leka innebär naturligtvis väldigt olika saker för olika barn, unga och vuxna i olika delar av världen, eller tider i livet.
Det finns ofattbara mängder barn som aldrig får vara barn, som aldrig får leka.
De är vår tids smärta.
Det finns också många som har allt, som ändå inte får leka."""

läs vidare..(Juli)

nya bilder från Cell i Bottna

Några nya bilder finns nu på cellstructures.se









_____________

saker jag önskar att jag hade gjort

Det är kanske dumt att ångra sig.
Det går ju ändå inte att göra något åt nu. Men ibland önskar jag verkligen att jag hade gjort annorlunda.

# Fotograferat mig i en fotoautomat varje gång jag besökte en ny stad. Jag borde ha gjort det. Nu är det för sent att börja.

# Lärt mig spela gitarr. Klart jag kan lära mig lite nu, men bara lite.

Såna man minns

2008 var jag i Tokyo, och på galleriet i AXIS building såg jag Marije Vogelzang's enastående Sharing Dinner. Det är fortfarande en av mina viktigaste utställningsupplevelser.

Hon har ett nyhetsbrev oxå.

Och nu på kvällen, kollar jag på Karla Black, lågmält berättande om sitt arbete, från biennalen i Venedig 2011.

Och jag förförs av Carlos Bungas kartongrum, och Tadashi Kawamatas hela livsverk.

R U M M E T

                                                                                            Det är i rummet det händer. 

och, a Butterfly's dream...

Samlar upp bilder

LEGO, beat Lab and the donts on Instagram

Jag hittar den här, 9bytz, en LEGO-maskin som aldrig slutar.




Och Casey Niestats Donts on Instagram.




and the beat making Lab in Congo

EDC

EDC (Everyday Carry) visar sig vara nästan en liten rörelse. Hundratals, ja säkert tusentals, bilder på saker som män har i sina fickor.

På Every-Day Carry finns sida upp o sida ner med bilder av mans-grejer.

Mycket klockor, knivar (?), plånböcker, ficklampor och annat.

Jag blev liksom först jätteglad när jag hittade sidan o tänkte att detta har jag på nåt sätt alltid fantiserat om men inte vågat göra, ta bild av mina saker, för att det är så in i helvete töntigt...o ändå...

Och jag minns ett jobb jag hade i akutintaget på Sahlgrenska, där en kväll en person kom in och avled.

Hans fickor tömdes på en rostfri bricka, och jag minns att jag noterade hur alldagligt det var, mitt i allt det hemska. En klocka, en plånbok, några halstabletter, nåt kvitto.

Den händelsen gjorde mig på något sätt mer medveten om saker jag bär med mig.

Under lång tid hade jag alltid en väska (en svart Marimeko i canvas) full med saker, alltid. 

Bra-å-ha-grejor.

Därför blev jag extra glad när jag berättade om den här sidan, EDC, för en kollega, och det visade sig att han har precis det där...en väska full med bra-å-ha-grejer...med sig alltid.

Fan va koolt.

Jag ville oxå det, men när jag tog kort på mitt så blev det inte lika imponerande.

Men jag vill ju inte släpa runt på en massa saker.
För att det är tungt.
Men samtidigt vill jag det.
För att det är kul.
För att det finns så många små tillfällen när livet hade underlättats av att man var förberedd.

Nu vet jag inte hur jag skall göra.

tyst!