bilder ur flödet...

något om att vara i sitt element.

något om att vara i steget

något om att minnas

sånt man kan önska sig om man bara vet hur det uttalas.

skisser inför utställning

Har oxå gjort ljudet :)
Alla möjligheter att få ut det som bubblar över inuti.
Det måste ut.

Skissar i rummet

Bygger ritar klistrar.

Nu skall jag packa ner och återuppliva det i November.
Börjar hitta formen.

Till Jesper

Brev till Jesper Waldesten

Jag kom över din bok 365 Waldersten på biblioteket och nu ligger den här på bordet och jag vet inte hur jag skall göra.

Jag känner avund Jesper, avund. 

Det är ingen fin känsla minsann, inget man går runt och stoltserar med precis. 

Men så var det. 

. 

Jag vill vara du. 

Så enkelt är det. 

Jag vill också så gärna våga allt det som du vågar. 

Men när jag skall rita så blir det ansträngt. Ordnat. 

Jag skall verkligen försöka lära mig av dig. 

Nu jävlarrs Jesper, nu jävlarrs!

Tack för att du finns. 

//Mattias

_________________________

Mattias Gunnarsson 

Tecknar i rummet

Whiteboard-penna

Skyddspapp

Väggfärg

Skisspapper

Tusch

Träbitar

--------------------------------------

Silvertejp

Häftpistol

Limpistol

Mattkniv

Materialen låter mig vara. Låter mig ta för mig i rummet utan att behöva be om lov. 

Lager på lager. Collage. 

Tecknar målar bygger ut i rummet. 

Låter bilden ta plats. 

Jag vill fylla ett helt jävla jättestort rum!

_________________________

Jag gör precis det jag vill. 

Tar ner

Tar ner det gamla.
Ger plats för nya.
Bilder.

Lyssnar på Transvision Vamp och minns slutet 80-talet.

Jag tror inte att det betyder något egentligen.

Skulpturer i Pilane och Bill Viola på Akvarellmuseet.
Bra dag.

Men ändå.
Det är som att man förväntas fatta, räkna ut vad konstnären har tänkt, vad hen egentligen menar.

Skit i det!
Upplev.

Templet uppe på berget funkar så bra tycker jag för att det är skitfint och platsen de ligger på är skitfin.
Det är en massiv upplevelse att vara där.
Det räcker.

Bill Viola oxå.
Det finns säker massor med mening och undertexter.
Men jag tänker inte läsa dem, jag gillar att se hans bilder av vatten.
Människor under vatten.

Det räcker gott.

Vår tids rädsla för intrång

Min plats. Den egna ytan den egna tiden. Autonomiteten.
Kom inte innanför.
Mitt.
Rum.

Läser lite sommardeckare (o plöjer ett gäng på film) o de verkar alla handla om relationen mellan det privata och det utanför, och rädslan för att någon skall överskrida den gränsen.
I varenda berättelse återkommer just detta, att någon bryter sig in, tar sig förbi innanför.
Så kryddas det såklart med att barnen rövas bort, dödas, hotas, vilket ju torde vara de flesta människors absoluta mardröm, men det finns något mer.
Något som kanske är den tid i vilken vi lever, att den största rädsla vi har är den att vara tvungna att släppa in det främmande.
Att någon tar sig förbi vår kontroll.

Rätt lustigt att tänka sig deckare som spegel av samtiden.