Det är viktigt att ha en hobby, säger dom.

Får man två bra bilder på en rulle skall man vara nöjd.
Är det så?
Jag tror att det var en fotolärare som sa så en gång. Länge sen.
Då var man ute en dag eller två och fotograferade som en galning
med svartvit 400-film i Vasastan och drömde om all romantik som kom med formatet.
Två bilder på en rulle.
Vem fan har råd med det?
Men det var ok, för vi byggde labb hemma på toaletten o framkallade
själva och fotade o fotade o fotade. Hela kollektivet luktade framkallningsvätska.
Eller ja, det gjorde det nog inte, men ialla fall den ena toaletten.
Och jag har alltid tyckt att Robert Frank är bäst.
Ett skitigt direkt uttryck med collage o txt ibland direkt på bilderna. En vild historieberättare.
Och ibland Jim Dine, texter o arrangerade saker, fotograferade o grejade.
I somras såg vi Carl Johan DeGeers utställning och han hade målat o ritat på gamla bilder. 

I smyg tittar jag på en Diana Mini, med blixt, en vit.

Nu fotar jag mer o mer digitalt, ju, som alla andra, men jag kan inte låta bli att pilla i en rulle i min gamla Canon ibland, eller i Holgan, bara för att.
För att leva ut lyxen av att göra det utan att ha det till nåt speciellt.
För att det är något speciellt med att hålla negativ mot förnstret.
För att det händer något med närheten i bilden.

För att Hipstamatic är inte Lomo.