bla bla bla bla...det fina med en egen blogg är att man kan babbla på precis hur jävla mkt som helst.

Jag vill skriva. Mer. Jag vill skriva om allt som händer runtomkring, privat kanske, inuti.

För att samla ihop tankar kanske.

Eller för att det går.

Fan vet.

Det sitter lite fast också.

Skrivkramp kanske._________________________. Ytspänningen på det vita [allt för stora] pappret. Viljan o önskan att åstadkomma.

Frågan om varför.

Är det påfågelfjädrar?

I Vad är konst skriver Ernst Billgren en massa bra grejer. Kanske skåpmat för många, men jag fick en hel trave jaha o aha. På frågan (#68) jag har för lite energi, hur kan jag få mer?

Svarar han kort: Du har så det räcker, sätt igång.

Det finns ju ett längre svar också, men det säger samma sak: sluta sitt, jobba.

Frågan #6 Räcker det inte att göra vad man vill?

Vem vet vad den vill? (kort)

Många har ett allt för stort avstånd mellan vad de tror att de vill och vad de verkligen vill. Deras ideal gör dem förvirrade. Många vill inte bry sig om vad andra tycker men i själva verket intresserar de sig mycket för just det och blir besvikna när ingen kommer och tittar, eller så uppmanar deras ideal dem att jobba med miljön eller sociala frågor när de egentligen är inspirerade av skor och gnagare eller tvärtom. När glappet mellan vad de gör och vilka de egentligen är blir för stort glider likgiltigheten in i det glappet, och trots att allt ser utmärkt ut så känns det plötsligt inte angeläget längre.

Detta känns viktigt. Att vara sann emot sig själv är ju jordens floskeljulafton, men vaffan, det är kanske det som är nyckeln. Detlåterjurimligt.

På Box visar Monika Marklinger och Johan Waerndt ett politiskt-estetiskt projekt om olika TV-format i världen o hur de växt fram längs de olika super o kolonialmakternas gränser. Intressant. Snyggt också. Jag blev skitinspirerad o kände att jag vill också göra genomtänkta politiska undersökningar o presentera dem sådär samtidskonstnärligt LoTek. Vara en del av det större.

Bryt med det borgliga formatet sa en kollega, mycket av det som görs är sådär lagom stort o passar bra i lite lagom större hem. Ja, det är onekligen lätt att fastna där. Det är befriande att se Helena Roos på Konstepidemin, hon målar serieaktiga bilder (det finns lite R.Crumb i dem), stora, direkt på väggen. Såklart känns det gött.

Vackert att se på var det också tycker jag.

Men om man vill sälja då?

Om man vill göra bilder som säljer så att man kan få in lite pengar till ateljé o papper o vad det nu kan vara…om det nu är det man vill…då kanske man måste hålla sig inom de borgliga formaten.

I processen är det ju självklart att det är nyttigt att komma utanför sina konventioner, o göra lite allt möjligt, misslyckas o grusa lite knän o upp igen.

Men ändå.

Tavelförsäljningsbranchen.

När jag var 24 o gick på förberedande konstskola o hade lite olika funderingar om framtiden o skolor o sånt så vågade jag inte söka Valand (dels för att det var asasvårt att komma in) för jag kände att jag kan inte jobba med fri konst, jag har inget att säga.

Så jag gick HDK o blev Inredningsarkitekt o jobbade ett litet litet litet kort tag som arkitekt (inte lika litet som bartender…tre dagar, men ändå) o märkte att det var definitivt inte för mig o det var inte förrän förra veckan som jag insåg varför, i ett helt annat sammanhang: tidkontering. Att vara tvungen att redovisa varje arbetad timma mot en beställare. Varje timma kontrollerad. Hej 1984.

Jag har fortfarande inget att säga.

Tror jag.

Jag vill egentligen bara rita grejer. O klistra på annat. O så gillar jag tejp jättemycket.

O så blir det en massa olika saker o så kan alla läsa in vad de själva känner för, det gör de ju ialla fall, det gör alla. Jag kan ju måla en svensk flagga o den kommer att läsa olika av alla.

Carl-Johan De Geer skriver om att vara konstnär i Mandrake finns inte mer: Att bli konstnär var förstås ett sätt att försöka slippa livets problem – att hamna vid sidan av allting, alla påtagligt ohyggliga platser, alla uppenbart slavliknande situationer. Men det fungerar inte.det går inte att stå utanför.jag har ett personnummer vare sig jag vill det eller inte. Jag är konsument, jag är producent, jag är involverad.

Drömmen om att stå utanför? Kanske. Önskan att inte behöva växa upp, slippa ta ansvar, vara vuxen…konstnär kan få bli ett alibi för att leka. Som konstnär får man göra saker utanför protokollet. Man har rätt att undersöka saker [leka] utan att egentligen behöva förklara sig.

Vem vill inte ha det så.

Nu tänker jag skita i att jag vill vara en sån som filmar o gör koola stora grejer o det ena o andra…jag skall fan måla akvarell (hav o hela skiten) o rita…nakna tjejer o kaniner med kniv o lite annat.

För att det är gött.

En jag känner fick värsta migränen efter ett besök i min ateljé.