Varför skriver man dagbok?
De är ju fina att titta i, men alltför privata för att visa i sin helhet, o de innehåller ju inget av värde. Mest upprepningar, listor, fantasier o en o annan explosion över någons dumhet. De är fyllda med ganska banala idéer och halvtaskiga teckningar.
Man kunde ju önska att de var en spännande skatt för någon efter ens död, fyllda till bredden med intressanta iaktagelser och vackra poem.
Jag kan bli direkt avundsjuk på dem som skriver såna där bra betraktelser om livet, kåserier, idéer, reseskildringar.
Men när jag själv försöker blir det bara styltigt. Pekoralt.
Så vad gör man?
Skriver o ritar o samlar, för att sedan slänga när man blir gammal.
Skulle någon nära kunna läsa o lära sig mer om mig?
Förmodligen.
Vill jag att de skall lära känna den delen av mig?
Småaktigheten, surgubben, den som haft hemliga begär efter både klasskamrater och vänners flickvänner eller den som försöker sig på poesi och klipper ut bilder på såna man hatar.
Jag vet inte.
Det verkar onödigt.
Så varför sparar man?
Kanske kommer jag att sitta senare i livet o läsa om allt som blev, o allt som inte blev.
Minnas kanske.
Är det så enkelt, att det är stödanteckningar för ett senare suddigt minne?
Fan vet.
4 kommentarer:
2. Forget about good.
3. Process is more important than outcome.
meningen under tiden är större än efteråt. ofta. liksom Anngus fostrad i utbildning och fortfarande troende
ja vi vet ju detta. vi har lärt det o vi lär ut det.
men när man sitter där själv.
en annan sak.
när man packar undan 100tals timmar av repetition, listor, små banala saker man tänkt (speciellt om man som jag ofta är för lat för att verkligen skriva ner de viktiga sakerna, de bra tankarna...det tar tid) så undrar man ändå...vad kunde jag gjort istället?
En vän till mig slutade att skriva dagbok o insåg då hur mycket mer tid han fick till annat, som även det var kreativt.
jag provade, men blev obönhörligt stressad och insåg att: jag är beroende.
o i beroendet ligger det oreflekterade.
att bara göra är inte samma som process.
processen är reflekterad.
sant. man tror lätt att man kommit på nytt, men kan bläddra bakåt och se att samma tanke varit där förut. har inget hänt sedan dess?
kanske måste man tvinga sig själv att hitta/skapa omgivningar som gör det till en process.
Skicka en kommentar