Svart av mögel eller avund

Får en vacker historia berättad för mig om en liten flicka som
suttit vid strukturen o gjort båtar av svamp i den lilla
fördämningen o sagt att det hela är som Paris.
Fy fan va fint jag grät en liten skvätt när ingen såg.

Adderar

Jag adderar bygger vidare för att

Eh

För att jag inte kan låta bli tror jag.

Någon som flyttat in

En spindel har byggt en avancerad men ändå förmodat temporär bostad
i den porösa strukturen. I högen med pinnar.
Svart mögel har bosatt sig mer permanent över det hele.

Helt plötsligt blir jag intresserad av att reda ut lite begrepp kring
både mögel och spindelväv.

nytt nytt nytt

A good t-shirt

Nu är tröjorna för Läkare utan gränser klara.

yeah!

Om att ta isär sånt man jobbat med

Är inte alltid det lättaste men nödvändigt verkar det som.

Försvar

idag, för några år sen, podcast

wired.com

en fin liten samtidshistoriebeskrivning.

om podcast. 

själva bilden gör mig lite pirrig.

sommarkurs, äntligen över

Jag hade lovat mig själv. Att när jag var klar med den här satans skoluppgiftstxten så skulle jag lägga den här. För att.

För att det är läskigt kanske.

För att det går kanske.

För att då läser kanske någon mer än min lärare det, o det kan ju vara nåt.

Fan vet.

 

Ingen Rubrik

Jag är köttclownens ofrivillige kompis, jag väljer det jag känner igen, jag går i de redan upptrampade spåren. Jag vill vara speciell, men inte eljest.

Jag hade ju egentligen bestämt mig. Jag hade funderat och vridit och vänt på de olika begreppen. Jag visste nog vad jag tyckte nu. Konstens roll. I samhället, i tillvaron, i världen, i hjärtat. Jag kände att jag var ganska klar över hur det låg till. Inte så bra. Jag såg en marknadsstyrd internationell konstscen som reser första klass som ett ultra-creddigt circussällskap över (det som finns kvar av) nationerna och strör lite kulturglans här och lite artfyrverkeri där, kanske även lite chockerande spektakel med kroppsvätskor om man har riktigt tur. Samma verk och konstnärer på olika institutioner, som ett oändligt mingelparty där man kan få titta på och säga ahhhh och oohhhh och mmmhmmm. 

Jag kände att helvetet är ett europeiskt urban-chic biennalområde som aldrig tar slut.

Men så kom Johan Pousette och föreläste.

Johan.

Helt plötsligt var det inte lika enkelt. I en mycket välformulerad föreläsning presenterade han dels sin egen curatoriella praktik och historia, och dels delar av innehållet i den kommande Göteborgs Internationella Konstbiennal 2009 som han curerar tillsammans med Celia Prado. Han gav en osvikligt positiv bild av möjligheterna med konsten. Konsten som en spegel av det samhälle vi lever i. Konsten som en potentiell viktig medaktör i den gemensamma konstruktionen av vår tid och plats. En rörligare värld, en alltmer visuell värld, en värld där de absoluta sanningarna är passerade och tolkningar och analys är viktiga element i samhällsbygget. Här kan konsten (kulturproduktionen) finnas som en möjlig samtalspartner, en spegel som, om vi har tur, kan reflektera samhället tillbaka med alla dess sidor, de vackra de fula. 

Hejdå sköna svartvita kritiska hållning, hej optimism, gråskalor och a wonderful world. 

Haha, det är ju bara att tacka.

Så här är jag nu då. Jag vill ju hålla med och ropa ut att konsten behövs, på en massa sätt.

Jag tycker att konsten är en viktig del av vårt samhälle.

Punkt.

För att kunna utreda diskussionen något bör konsten som begrepp förmodligen ringas in. Konsten i detta sammanhang, i denna text, handlar om konst i alla former, material, medier, uttryck. Jag är lite frestad att säga Kulturproduktion, eftersom jag tycker att det ger ett öppnare anslag som även i viss mån är mindre tyngt av sin egen titel. I det mesta förmodar jag att jag kommer att syfta till samtidskonst, men samtidigt handlar det om konsten / kulturproduktionen och dess plats i samhället i sin helhet, oavsett om det är film, dans, bild, text etc, och att bara tala om samtidskonst i detta sammanhang riskerar att bli för snävt.

För mig är konsten indelad i två tydliga delar, som i sin tur har snudd på oändligt med subkategorier, parallella riktningar, former och intentioner.

Konsten som upplevelse = mottagare

Konsten som uttryck = sändare

Inga krångligheter egentligen. Antingen sänder man konsten, eller så tar man emot den. Ibland gör man båda delarna. Men som en rejält övergripande form kan man ju säga att konsten har potentiellt väldigt stora skillnader i innebörd beroende på om man sänder eller mottar konst.

Om det är ett uttryck eller ett intryck.

Som mottagare är det inte svårt att minnas möten som gjort starkt intryck och gett upphov till många diskussioner om saker och tings beskaffenhet. Det kan räcka att titta i sin bokhylla och minnas resan från Oceanhavet till Happy Sally via Påstår Pereira och vidare genom De ofrivilliga*

Eller minnas mötet med enskilda verk som Richard Serra’s La materia del tiempo** eller hela utställningar som Biennalen i Venedig 2005 eller Dan Fröberg på Konstepidemin.

Sändarperspektivet är ju lika mycket en subjektiv upplevelse, kanske sprunget ur ett behov att uttrycka något speciellt eller bredda en undersökning av ett begrepp, en känsla eller en företeelse. Eller kanske bara använda ett annat språk. I konsten finns ett vidgat, utökat, multipelt språk som möjliggör kommunikation på fler nivåer, med fler sinnen än enbart det talade modersmålet. Detta är ju en oerhörd styrka dels i en växande värld där globalitet och gränsöverskridande premieras*** men kanske framförallt i relationen till, och frågorna kring existensen. Det kan ju låta stort, lite övermodigt nästan, eller pretentiöst, men jag tänker mig att det är i just detta som konsten har sin allra viktigaste arena: existensen och alltings beskaffenhet. I detta finns allt. Här finns möjligheten att träffa rakt i hjärtat, vara vackert, komplext, ifrågasättande, intellektuellt, provocerande, svårtillgängligt, banalt. Konstens kraft ligger i det kravlösa undersökandet. Där man får vara okunnig, arg, ifrågasättande och nyfiken.

Sedan länge är frågan om det är konst eller inte passerad*. I vår tids rörliga samhälle där allt är sant och ändå inte, där en sanning eller åsikt å ena sidan kan ifrågasättas eller ersättas av en å andra sidan, har konsten en enastående, kanske unik, möjlighet att vara just allt. Den kan finnas och verka som diskursiv brygga mellan olika discipliner, uppfattningar, system, upplevelser. Där konsten tidigare kanske arbetat med en tydligare sanningsbaserad form i beständiga hantverkskrävande material så rör sig konsten nu med det förändringstörstande** samhället in i ett rörligare uttryck. Ett uttryck där det konceptuella, idébaserade, mer efemära och obeständiga kan ges större utrymme. Jag tror att konsten som praktik och teori är implicit rörlig, dess roll är att ha känselspröt ute och fånga tiden, reflektera reagera filtrera det omgivande rummet. Konsten är allt emellan, det andra, den andre, det oförklarbara. Konsten undersöker frågor vi inte ställt. 

Så om konsten kan allt detta, är allt detta, kan man säga att det är dess uppgift att vara det? Är det konstens kall? Har konsten en uppgift?

Jag förmodar att det hela egentligen kan bemötas med en motfråga: det beror på vem du frågar.

Ja det är klart att det gör. Frågar jag konstnären, politikern, medborgaren, så får jag givetvis olika svar. Författarna till boken Deltagarkultur*** definierar kulturens uppgift med ett tydligt patos: ”...att göra människan medveten om vilken värld hon lever i, visa att världen går att påverka och göra henne modig nog att gripa verket an.” 

Klart och tydligt. En uppgift. En ganska rejäl sådan, men inte på något sätt omöjlig. 

Ernst Billgren**** säger något annat: 

”Totalitära figurer och regimer har alltid kidnappat kulturen för egna syften och gett den uppgifter, vilket sällan har varit till gagn för konsten...En bagares uppgift är att baka bröd och en konstnärs uppgift är att göra konst. Om man vill kan man också försöka rädda världen, men det kan aldrig automatiskt bli alla bagares uppgift bara för att man själv tycker att det är en vettig idé.”

Så frågar jag mig själv, jag har ju redan bestämt mig för att jag tycker att konsten behövs.

Jag tycker att konsten skall vara

...

jag vill säga: eftertanke, men stannar ändå vid: konst.

Konsten skall vara konst, den får vara konst och det är när den är just det som den har möjlighet att vara stor. Det kan låta enkelt. Nästan lite sådär skönt postmodernt undanglidande naivt; konsten skall vara konst. Typ.

Men jag tror att det eventuellt inte är så enkelt.

En intressant ingång till varför det inte är enkelt behandlas både i boken Conversation Pieces* och i Deltagarkultur. Dessa diskuterar och visar på en framkomlig väg i en allt kargare topografi. Det är en kritisk hållning till konstens övervägande envägskommunikativa språkstruktur. En kvarleva från långt bak i historien, en eventuell idésyster till den romantiska genibilden av konstnären. En ärvd händelseloop där konstnären skapar ett verk (i ensamhet) och när det är klart kommer han/hon ut från sin ateljé/studio/kammare och visar upp. Det är här, i uppvisningen som åskådaren kommer in, som en fullbordare av verket med sin blick och upplevelse. Verket skapas i mötet med sin betraktare och sånt brukar man säga, men verket är ju redan klart och kvar är endast önskan om folkets jubel. Konsten är i detta skeende till sin natur en produkt, något man tar del av, och naturligtvis även något man kan äga. Det är klart att flera av 1900-talets konstnärer, ismer och riktningar bröt detta och arbetade med mer eller mindre konceptuella efemära projekt som var svårare att äga i traditionell mening; installationer, performances, happenings osv. Men faktum kvarstår att många verk, förmodligen de allra flesta, befann sig och befinner sig idag i samma, eller snarlika, kommunikativa och handelsmässiga zon. En konstnär som utför/uppför ett verk av något slag, en publik som tar del av resultatet och efter det responderar. Resultatet blir dels en tids- och rumsförskjuten dialog utan möte, och dels en bibehållen relation mellan producent och ägande. Två olika delar således som möts i berättelsen om konsten, där den ena handlar om en krass monetär ordning och den andra om den konstnärliga processens möjliga utbrytande och utveckling. 

Ja, det är klart att konst och ekonomi har med varandra att göra. För att leva på sin konst måste konstnären antingen sälja sina verk eller få olika typer av ekonomiska bidrag till sin verksamhet i form av stipendier, kulturstöd eller sponsring. Konsten är en industri och en del av marknadskulturen. Den invanda producent–äganderelationen i vilken en stor del av konsten befinner sig stärker och reproducerar idén att konstens uppgift är att generera kapital av olika slag. Detta i sin tur riskerar att bakbinda konsten om vi säger att konstens uppgift i samhället är att vara konst, att undersöka olika fenomen, ha frihet och tillåtelse att misslyckas. Då blir finansiering en stor fråga. Den som betalar vill ha något tillbaka, enkel ekvation. Det är inte heller otänkbart att den som betalar vill veta vad den skall få tillbaka. Inte orimligt, inte konstigt. Men för konsten det bli problematiskt då det kan vara mycket svårt att i förväg bestämma när, i vilken process som utveckling kommer att ske. Konstnärlig process är ett långsamt arbete som kräver tid. Tid som är svår att mäta ett direkt värde av. Detta konst-tid-pengar-samband i kombination med superstjärnan Richard Floridas* teorier om den kreativa klassen och dess mycket goda samhällsekonomiska inverkan på regioner har resulterat i flera politiska kapitaliseringar på konstens aura. Tecknet för konst och kreativitet har kommit att bli en grundläggande ingrediens i städers och/eller regioners byggande av ett varumärke, en identitet.** För att den kreativa energin skall kunna ge växtkraft så räcker det inte med att den finns, den måste den synas. Den måste ut i det publika rummet.

Så ur ett politiskt/ekonomiskt perspektiv verkar konstens roll klar: kultur ger skön kreativ identitetscred som i sin tur genererar pengar = bra. Kulturproduktion är bra för affärerna.

Från den romantiska genikulten via den coola alternativa undergrundsidentiteten till dagens eftertraktade kreativa klass står konstnären och kulturproduktionen för något utanför det vanliga, normativa, samhället. Det blir en symbol för annorlundahet och brytande av ny mark. Ett tecken för nytänkande. 

I en marknadsliberal samhällsstruktur tänker jag att risken finns att konsten reduceras till sitt tecken, sitt varumärke, och används som hävstång i den allt hårdare konkurrensen om de välbetalda invånarna och de spenderande turisterna. Tecknet konst blir garanti för innehåll utan att det konstnärliga innehållet per se egentligen efterfrågas. Och [tecknet för] konstnärligt innehåll i sin tur lockar pengarna. I denna konsekvens blir konsten satt att tjäna ett syfte den inte valt, och kanske i utgångspunkten kritiserade. 

En av de första städerna att arbeta med kulturen som identitet var en ganska anonym medelstor stad i norra Spanien; Bilbao. I slutet av förra seklet en industristad på dekis med hög arbetslöshet och små framtidsutsikter. Man satsade allt på ett kort, egentligen flera; en liten straight flush med en ny opera, en upphottad kanalpromenad, en spektakulär gångbro (Santiago Calatrava), en ny tunnelbana (Sir Norman Foster) och esset på hand: Guggenheimmuseet. En spektakulär ikonbyggnad av Frank O Gehry. En svindlande struktur klädd i titan som skulle sätta Bilbao på kulturkartan, nu skulle turisterna komma och ersätta industrin. Det fungerade och Bilbao kom i allra högsta grad att hamna på kartan och blev snabbt Förebilden för städer världen över som ville stärka bilden av sig själva. Idag vill alla städer stärka bilden av sig själva, eftersom de precis som resten av den kända världen är sitt eget varumärke. Alla vill göra en Bilbao (dessutom är det många världen över som drar i just Gehry och vill att han skall göra det igen, hos dem, och igen), alla vill ha fyrverkerier, pompa och ståt. Alla vill ha det som ger synlig och direkt avkastning på investerade pengar. På ett sätt borde ju detta inte vara ett problem för konsten, snarare tvärtom; konsten behövs, marknaden och pengarna vill att den skall finnas och visas så man ställer till med Biennal-Festival-Kalas. Ett evenemang med lite världsstjärnor och lite nykomlingar, lite internationellt och lite lokalt. Och det är ju i sig inte heller en dålig sak; konsten visas, den kommer ut, till både dem som är vana att se konst och de som inte är det. Så, vad är problemet? Kanske, att när festivalen är över, efter tre dagar, veckor eller månader, och alla går hem, så är pengarna slut. Den dagliga, ganska oglamorösa, verksamheten, alla samlade hundratusentals timmar som läggs på det konstnärliga arbetet, på de undersökningar som kanske misslyckas, som möjligen blir det som kommer att ta något framåt, som är grogrunden för utveckling. Det som de flesta gör obetalt, för att de måste, för att de inte kan låta bli, bara för att det skall gå. Så fyrverkeriet prioriteras i budgeten till förmån för den dagliga verksamheten, vilket gör det lite svårare för konsten att finnas. Till detta kommer diskussionen om en konstnärlig frihet. Självklart kommer konsten att snegla på marknadens önskemål när den arbetar, även om man systemkritiskt nafsar så är det alltid svårt att ta en ordentlig tugga av handen som matar en. Det är varken ett nytt fenomen eller specifikt för konsten. 

Konsten som önskvärd identitet är ju ingalunda knutet enbart till regioner, städer eller politiska agendor. Det gäller i allra högsta grad på individnivå. I den starkt individualiserade tid vi lever i där alla är ett varumärke bär den rörliga konsten och kreativiteten starkt socialt kapital. 

Att vara en kreativ, att tillhöra den creddiga kreativa klassen, blir något åtråvärt. Samma ekvation som styr regionalpolitik gäller på individnivå; synas för att finnas. Jag syns alltså finns jag. Ena sidan av detta blir en [sub]kulturell estetisering där värdebärande kläder, accesoirer och ägodelar signalerar grupptillhörighet, den andra; de projekt man väljer att genomföra, associera sig med, i det publika rummet. Med vad och vem man syns blir en viktig del av det individuella varumärkesbyggandet. Ängsligheten att inte vara tillräckligt rätt, tillräckligt het, riskerar att påverka väldigt många val och tillvaron blir en delikat balansgång mellan att vara kreativt egen och eljest. 

Ett resultat av denna ängslighet skulle kunna vara att konsten ger sig in i det som BAVO* något raljerande kallar för NGOart, eller Artists Without Borders. Konstprojekt i världens alla hörn som syftar till att hjälpa, att göra det lite bättre (lindra smärtan) för den ena eller andra gruppen i ett innerstadskvarter i Portland eller Soweto eller en bombad förort till Kabul, eller en lågstadieskola med sociala problem i Eskilstuna. De är projekt som är som är så goda att de blir näst intill kritikimuna. Det är svårt att argumentera emot att människor i nöd världen över inte skulle få stöd. Risken blir dock att konsten i sin ängslighet att inte synas på rätt sätt väljer projekt som sparkar in redan öppna dörrar och arbetar med tecknet för samhällskritik istället för att verkligen kritisera de mekanismer, tendenser och ansvariga som upprätthåller och förstärker den pågående samhällsutvecklingen. Det blir släckskum emot lågorna istället för den mot eldhärd som trots allt gynnar oss i den första världen. Att radikalt kritisera källan innebär alltid en risk att hamna i kylan, en kyla som kan vara svår att uthärda i en tid där synas är att finnas och en rörlig vinstfokuserat nyckfull marknad står dörrvakt till det åtråvärda innanförskapet.

 

Så konsten står nu där den står, och behövs. Vad händer nu? Är konstbegreppet på väg i konkurs på samma sätt som när utvecklingen gick från beställningsbaserad nyttokonst i form av konsthantverk, porträttmåleri, arkitektur, dekoration till att bli nyttolös upplevelse? När den konstnärliga nyttan var tvungen att återuppfinnas så att konsten kunde resa sig ur askan, med en ny innebörd, en ny mening.

Står vi där igen?

Är konsten så inkorporerad i marknaden och upplevelseindustrin och konstruktionen av identitet att den tappar sin kraft att vara någonting annat än en hjälpgumma för marknadsföring av produkter, upplevelser och idéer?

Det är väl inte svårt att se att stor del av det kreativa tecknet har slukats av den marknadsekonomiska idén och hur detta kan skapa en skepsis. Att det är lätt att bli misstänksam, att veta ett there is no such thing as free lunch, att gratis allt oftare är samma sak som reklamsponsrat. Och även om konsten är aldrig så spännande så finns den gnagande vetskapen i bakhuvudet att det finns någon med en annan agenda som ser till att den är tillgänglig, och i detta finns en ofrihet som gör den mindre intressant. 

De internationella konstutställningarna är exempel på detta och även om de eventuellt har spelat ut en roll, så kommer de säkert att finnas ett bra tag till. Men vid sidan av dessa superstjärnturnéer kan man ju tänka sig att en annan konst formar sig.

En konst som utgår från det sändande subjektets behov att sända, inta att sälja. En som kan mottas och upplevas utan att köpas. En konst som tillkommer, kommuniceras och erfars för att det inte går att låta bli. 

Jag vill kalla den Frikonst (som i Free-art, inte som i fri konst som nu nog måste konstateras ofri). Kanske är det gatukonsten som idé; den som utmanar den ekonomiska styrningen av konsten med verk som ofta är en fysisk del av det offentliga rummet och därigenom omöjliga att köpa och äga, de är dessutom inte sällan utan officiell upphovsperson. De är där för att de var tvungna att bli sända. 

Kanske en konst vars primära mål är att föra människor samman, att koppla, nätverka, drabba, kollaborera. Kanske en deltagarkultur där sändar/mottagar-dikotomin upphör och istället blir alla sändare och mottagare. Där verket uppstår i och emellan de deltagande, och det sparade (ägda) i efterhand är individuella och kollektiva minnen och erfarenheter. 

Kanske är Frikonsten en del i något större i en familj med gatukonst, open-source och hackerkultur, med copy-left istället för copyright**, myspace och bloggosfär. En konst som går att ta del av och uppleva, men inte att äga i den bemärkelsen att man kan hindra andra från deltagande och upplevelse. En där kanalerna för konstupplevelsen kommer och måste bli annorlunda, med nya platser och forum.

Pierre Bourdieu* manar till revolt och kallar alla intellektuella konstnärer etc att sälla sig till kampen mot den aggressiva neoliberala marknadsekonomin, han menar att alla som har kapacitet och möjlighet aktivt måste arbeta för en ändrad riktning i samhällsutvecklingen. Man skulle kunna tänka sig att detta blir mer möjligt om konsten befriar sig från den ekonomiska styrningens ledband.

Konsten kommer att vara tvungen att bryta den rådande konsekvens-kedjan av tillverka-sälja och hitta nya vägar. Kulturproduktion i ny skepnad.

Det är klart att det finns stor risk för utopiskt flum när man pratar om att styra bort från det ekonomiska system vi känner till. Hur skall man överleva som konstnär, om man inte skall sälja det man gör?

Det kan vi inte veta om vi inte först backar ur, stiger av och åt sidan. Tvingar fram en ny åskådarvinkel.

Konsten behövs för sin förmåga att se andra vägar, att bli något annat, vara det andra.

Konsten kan och måste återuppfinna sig.

Det måste gå.

*Alessandro Baricco Oceanhavet, Sara Stridsberg Happy Sally, Antonio Tabbuchi Påstår Pereira Ruben Östlund 

De ofrivilliga. Till detta bör läggas Veruca Salt American thighs, Joakim Thåström allt och Alain Berliner’s Mitt liv i rosa (Ma vie en rose).

**Skulpturen som består av enorma välvda plåtar, stora nog att försvinna in emellan, gjorde ett enormt intryck på mig när jag mötte dem första (och enda) gången. Jag försvann i ett rum som krökte tiden. 

Den står permanent i Guggenheim Bilbao.

***Även om man givetvis kan ställa sig frågande om de globala konstnedslagen runt om i världen verkligen lyckas med konststycket att etablera en kontextuell relation och förståelse till de platser de arbetar på, eller om de blir någon form av ny-koloniala UFOn. En idé utarbetad i ateljé och genomförd på en slumpmässigt vald plats, av någon annan , någonstans i världen. Ett exempel är Louise Bourgeois’ stora bronsspindlar, Maman, som står i ett flertal storstäder. De har på ett sätt transformerats från den ursprungliga idén till ett investeringstecken; kvalitativ västerländsk samtidsskulptur. 

*Även om man kan undra hur lång tid det skall behöva ta innan den breda publiken accepterar en mer idébaserad konst. Duchamp ställer ut sin Cykelhjul 1913 och inleder därmed den konceptuella konsten som begrepp. En konstnärlig verksamhet där idén tanken frågeställningen är centralt i verket, till förmån för exempelvis estetiska val, eller tillverkningsmetod där konstnären i många fall inte tillverkar verket själv. Än i dag verkar just detta vara ett av allmänhetens största trösklar att komma över i tillägnandet av konst; han/hon har ju inte gjort det själv.

**Micael Dahlén talar i Nextopia om förväntningssamhället och vår tids hetsade förändringsbegär. Han driver tesen att vi mer och mer förflyttar vår längtan och förväntan framåt i tiden och skapar ett nu-sen där allt tappar glans sekunden vi får fatt i det, oavsett om det är en ny bil, en konstnärlig upplevelse eller ett kärleksmöte. Det vi har är tråkigt, möjligheterna och det åtråvärda finns alltid framför oss. En ganska obehaglig bild av ett samhälle som allt mer desperat försöker springa ikapp horisonten. Nextopia: livet, lyckan och pengarna i förväntningssamhället, Micael Dahlén, Volante QNB 2008

***Deltagarkultur, Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordvall och Gabriel Widing från Interacting Arts 2008, Korpen 2008

****Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor, Ernst Billgren, Bokförlaget Langenskiöld 2008

*Conversation Pieces, community + communication in modern art, Grant H Kester, University of california press 2004

*The rise of the creative class, Richard Florida, Basic Books 2004

**Redan på 80-talet skrev Sharon Zukin (Loft living: Culture and Capital in Urban Change, Baltimore 1982)om den begynnande gentrifieringsprocessen i SoHo på Manhattan, New York City. Ett (då) nergånget småindustriområde med billiga enorma lokaler dit kulturproducenter flyttade, främst för de spatiala möjligheterna och hyran. Området blev snabbt konstnärstätt och snart ett geografiskt centrum för kulturen i NYC. SoHo blev synonymt med kultur.

I spåren av det ökande antalet konst och kulturmänniskor i området öppnar fler caféer, barer, restauranger, affärer för att möta de nya invånarnas krav. Dessa nya mötesplatser öppnar i sin tur upp för utomstående som vill vara med, som vill ha en liten bit av den eftertraktade kulturkakan. När området nu etablerat sig som något nyskapande och artkool kommer de som vill flytta in. De med pengar som inte själva kulturproducerar, men som vill vara en del av den kreativa atmosfären. Med pengarna kommer högre krav på standard, utbud i affärer och på restauranger. Fastighetsägarna ser givetvis möjligheterna till höjda hyror och sakta men säkert höjs standard och krav parallellt, och i takt med den ökade ekonomiska omsättningen byts invånarna ut tills det ser ut som det gör idag: ett sterilt exklusivt shoppingcenter för de största etablerade märkena inom framförallt modeindustrin. 

Konstnärerna har flyttat. SoHo lever på sin egen myt. I New York flyttade konstnärerna vidare till Chelsea och Williamsburg och processen upprepades. I flera bostadsområden, både i New York och i resten av västvärlden, säger nu de boende nej till att konstnärer flyttar in för att de vet att det är början på slutet. De vet att så småningom kommer caféerna och barerna och pengarna och höjda hyror och flytt.

För invånare i stadsdelar, i alla städer över hela västvärlden, är detta ett problem, för fastighets- butiks- och restaurangägarna, lokal och kommunpolitiker är det något bra. Det genererar pengar. Många intresserade, få emot. Tecknet kultur visar sig vara ett osvikligt märke att sätta på det man vill framhäva.

*Cultural Activism Today - The Art of Overidentification, BAVO, Episode Publishers 2006  

(http://www.bavo.biz/) 090812

/Mattias

Idag

Man vet att man lever i en spännande tid.

****

Mums. Tuggummi med Saliv-smak.
Gott.
Vad tänkte dom på?

BILDBEVIS:svartmögel

Strukturen lever. i skogen. ryktet nådde mig. svartmögel. som intar hela strukturen.

förändrar färgen. gör det vita vitare.

yeah.