Det är kväll. Torsdag, lite snart slut på veckan o helg
kommer med all vila o sovmorgon vi behöver så mycket nu i mörkret.
Idag har historien dykt upp...lite överallt.
Jag läste ut Siri Hustvedts Den lysande världen. En tät och vacker bok.
Lite sådär för långsam och nästan omständlig, så att man måste ta sig lite i
kragen när man läser. När jag var halvvägs igenom önskade jag att den skulle ta slut, men nu skulle jag kunna fortsätta. Mina tårar rann. Jag vet inte om jag håller med om att den är en ”rejäl
pungspark på patriarkatet” som en recensent skrev på utsidan. Jag tycker nog
att det var mest en fint berättad historia om att vilja, kämpa, stå vid sidan
av, vänta, önska, leva. Det postuma greppet med olika röster som alla på ett
eller annat sätt deltog i Harriet Burdens liv ger bra utrymme för olika
ingångar till samma berättelse. Harriet bodde och verkade några gator från där
jag bodde i Bklyn, vid samma tid som boken utspelar sig, i NewYork i början av
2000, och allt kom kastande tillbaka. Allt från den där tiden som betydde så
mycket.
Och så bläddrar jag i nästa bok, den jag av en slump köpte samtidigt, Marcus
Samuelssons Oui Chef!…
Den ganska långsökta kopplingen mellan böckerna ligger för mig på en
liten italiensk restaurang på Smith street i Carroll Gardens, några kvarter
från Red Hook, där jag åt middag med en flickvän och ett par av hennes vänner,
på den där restaurangen vi gillade så bra att de hade kommit ut från Manhattan
till Bklyn för att träffas. Den ena av vännerna var Marcus flickvän (kanske är
hon det fortfarande).
Den italienska restaurangen var inte speciellt bra, helt vanlig pasta o sånt typ, jag hade bara ännu inte
ätit mat som förtrollar som sveper bort tiden.
Så matmagikerns (stackars) flickvän fick le sig igenom sin pasta. Ibland skäms
jag fortfarande lite över den middagen. Över arrogansen i att hon kanske hade kunnat ge en annan ingång till mat i New York...
Nu läser jag Marcus bok och tar mig igenom ett Sverige på 1980-talet som
öppnar andra minnesdörrar.
Bättre hoppas jag på. J
Och sen. Av en slump, så såg jag att Veruca Salt har återförenats och
släppt en ny skiva! Jag jublar.
De har ju varit mina följeslagare sen mitten av 90-talet (jag minns hur jag
satt i Hans bil på väg till en frisbeeturenering i Danmark och satte på
American thighs och tappade andan…)
I glädje och sorg.
---------------------------------
fuck. redigerar texten tio minuter senare. läser den o ba...what...hur skriver jag egentligen?
så stolpigt o långsamt o ...lite som att jag vill vara en som skriver så där gottigt seriööööst fastän jag inte är det, jag kan ju fan inte det...
nejnejnej
släpp det, försök istället att hitta en ton som ligger närmre, behöver inte vara ens helt nära bara närmre den ton jag har annars.
jag kan ju till o med prata om saker utan att stam-ma-ma-ma o ändå så är det som att när jag skriver så går det aslångsamt och blir ...
s
t
e
l
t
något måst enändan ...eh---måste hända.
nu djävlars. är det
text
som skall skrivas
o inget jävla mumlande.
-----------------------------------
…den här grejen är ju klar från början. Hur svårt kan det
va? Den berättar sig själv. Ja det är klart att det är pinsamt, o det är
pinsamt att tänka tillbaka på att man inte ens tänkte på vem som var med på
middag….
Men, se nu, det blir samma igen. Det är som att det inte går
att hålla tempo i skriven text. Det kan ju inte vara möjligt, det finns ju
massor av människor som kan det (även om de kallas författare och skriver hela
tiden).
Jag får fortsätta.
