crazy cat woman

semester

Nu håller jag på att packa ihop. Semester. Ledigt.
Det är underbart, men det är lite svårt oxå. Jag har det lite underligt med att lägga bort identiteten av mitt jobb, av den jag är 11 månader om året. Det tar några dagar innan lugnet infinner sig, innan det känns ok att bara gå o dra o käka glass o vara ledig.
Deckare pluralis.
Soldyrkan.
Är lite rädd för att jag skall ha glömt något, skall ha missat nån påskrift eller nåt.

hejhej jobbet. Vi ses i Augusti.

snart semester

ateljé

Var där idag. Hade egen nyckel. Städade lite. Pysslade lite. Längtar efter att sätt igång.
Behöver en stol.

äntligen

Nu har jag en ateljé.
En egen plats.
Nu kör vi!

VM06

Ja!

...

om att komma undan

Det är sällan människor ser så obekväma ut som när det väntar på att deras hund skall skita färdigt på trottoaren. De står där o vet att vi vet att när den kutande hunden är färdig skall de ta upp en liten påse ur fickan o skrapa asfalten. De vet också att vi ser oberörda ut, men gapskrattar inombords, om hunden är lös i magen och de måste ta ställning till huruvida man skall skyffla lite o försöka, eller om med skammens blickar i ryggen skall gå därifrån o hoppas på att lägga många metrar mellan sig o det där innan någon gör kopplingen. Då handlar det om att komma undan.
Idag är det parkväder. Sol o sommar o fåglar o bar hud. Det är omöjligt att sitta inne på ett kontor. I år skall jag inte göra om förra årets misstag. I år skall jag ha sol. Sol som fan hela tiden det är möjligt. Det andra får vänta. Inte en enda innedag med sol ute. Nej. Solen laddar batterierna hörde jag på radion, klart den gör. Sol sol sol kom till mig, märk min hud, fyll mig mig mig med e n e r g i !
Den kommande hösten skall jag inte inte gå i däck som jag gjorde förra. Skall ha humöret kvar även i januari o februari som är det värsta ja vet o varje år funderar jag på att emigrera o jag ä immun emot dumargumentet att det är så fantastiskt med årstider o deras växlingar. NEJ! Det är lutherskt perverst att vilja genomgå lidande för att det sen skall kännas fantastiskt, när det i själva verket är fullkomligt fasansfullt med snöglopp o horisontellt regn o mörker mörker. Våren och sommaren är enastående o de hade varit lika enastående utan november december januari februari. Det parti som i september lovar att avskaffa vintern har min röst.
Apropå hösten o valet o alla som lovar o lovar. Är det inte lite kul att lite småanarkistiska fildelar-yngels önskan om free shit for all har blivit en valfråga? Frågan är om det är banalt eller om det finns något stort i detta? Handlar det om en nätgeneration som helt enkelt inte vill betala för sig, eller handlar det om starten till en riktig kamp emot intellekto-egendom och immateriellt ägande? På Samoa-öarna, har jag hört, är mitt och ditt samma ord. En kompis farsa beskriver kommunismen som att allt mitt är mitt och allt ditt är också mitt.
Kan man tänka sig att Sverige skulle kunna offra de missgynnade kulturarbetarna och skribenterna och hitta andra sätt att ersätta dem till förmån för att arbeta emot en ny modell för ägande. Att det kanske måste ändas, det system vi nu lever i. en god vän som jobbar på ett stort utvecklingsföretag sa häromdagen att om man inte kunde äga idéer skulle de aldrig lägga pengar på produktutveckling, eftersom någon annan direkt skulle komma o sno idéerna. Ja det är ju givetvis problematiskt, i alla fall för det företaget, men kanske skall ordningen vara annorlunda? Kanske skall inte utvecklingen (och pengarna) ligga på andra sidan jorden från dem som sedan skall tillverka. Kanske är det just det som är problemet för tex. Kina som tillverkar nästan all världens konsumtionsvaror. Det är kanske just där skon klämmer…att någon i väst har fått hyfsat betalt för att utveckla en idé som sedan ett gäng näst intill obetalda kinesiska arbetare snickrar ihop utan någon som helst förståelse om de tillverkade föremålens sammanhang. Kanske skall vi inte underlätta för detta, utan istället se till att idéutveckling sker i samband med tillverkning.
Taskigt för det svenska utvecklingsföretaget, men desto bättre för något annat, som kan erbjuda både utveckling och tillverkning.
Och kanske kan man hjälpa den utvecklingen genom att sampla kopiera dela med sig tjuvåka, eller så vill man bara ha mer gratis och komma undan.
Det visar sig väl.

moskva med karta

Sitter med slutet av min uppsats. Så här känns det. En massa jävla riktningar o struktur o destinationer man inte fattar. Imorgon är det över.

ensam uppe på natten

fjäril utan vingar

om jag blev av med min hand

Mina nerver på utsidan. Syr o syr för att få ihop allt. Skriver på rapport. Skriver skriver alltid rädd för att vara banal.

Bruce

Sitter och skriver uppsats. Lyssnar på Springsteen. My man Bruce. Har inte lyssnat på så länge tio år femton år. Inte sen jag fumlade med handen innanför byxorna på … och jag visste att i denna stunden började livet. Hans vemod och drömmar om en annan värld en annan plats river mitt hjärta i bitar. Han är antitesen till bling-bling. Så jävla jävla vanliga killen i huset bredvid och jag kapitulerar.

ensam hemma

Ofta känner jag mig som en liten kille. Idag när jag var på bolaget köpte jag en låda vin och kände mig tvungen att fråga något typiskt tonårsavledande för att kvinnan inte skulle fråga mig om leg, som jag inte hade med mig. Jag är 34.
Och trots att jag har bott hemifrån i 15 år så känner jag mig alltid lite som att jag bara är ensam hemma. Jag betalar mina räkningar och har försäkring och TV-licens och barn.
Men ändå. Det är en stark känsla.

lägenhet

Det var så länge sedan.
Jag rör mig i tidigare liv återupptar återupplivar
minns

Ett rum en miljö en liten film. En utstuderat digital miljö.
43 timmars rendering o första gången klippt.
Moviemaker. Windows.
yeah.

bilder från filmen (shit vilket stort ord...lika stort som verket...vad säger man istället? kortfilmen animationen)

Det är befriande att göra.

ansikten

inlägg #200

...och ändå finnas kvar.
I alla berättelser historier finns jag.
kvar.

utan lina

Koalas Cat-girl
O kanske skulle det vara annorlunda i ett annat land.

alla

Det har nästan inte hänt någonting. Tiden finns inte mellan då och nu. Allting blir samma sak ingenting nytt. Jag står och ser på tiden rinner långsammaste vatten nedför bortåt. Jag kommer inte över inte förbi.
Kommer tomhet.
Oviktighet.

Då måste man välja jag välja vad som betyder. Hur mycket betyder.

Jag verkar inte vara bilden av mig.

Det är konstigt.

Egentligen vill jag bara tomhet.

oviktigt?

Himlen och havet var samma sak.
När slutar något att vara?
Analys är inte välformulerad åsikt.

killer_koala

sax sten påse

ATELJÉ/LOKAL SÖKES

i gbg
gärna väster. (linné majorna masthugget)
jag kan betala runt 1000.- o kommer att jobba med lite olika saker.

hör av dig om du har plats eller vet ngn som har.

Mattias

tåg

Nu är ju klockan sju o det är ju inte så tidigt, men jag har varit uppe sedan kvart över fem o då fanns inte livet. Då ville jag kräkas. Sitter på tåg genom små svenska städer o samhällen. Regn o grått o smått. Skall jobba i Växjö i två dagar. Vara gästkritiker. Prata o vara vaken. Vara glöd o liv o passion o ilska. Få alla att växa. Alla att bli större än de trodde att de kunde. Tunnlar o små sjöar o vår i skogarna. Jag borde sova. Borde inte dricka kaffe o titta ut. men jag har tårar precis under kanten på ögonen o de vill upp ut ut hela tiden. Jag lyssnar på Anna Ternheim o det är så vackert vackert att jag tappar andan o jag kan inte fokusera o inte sitta still men inte röra mig. Jag är kär i Anna Ternheim. Kär i kärleken. Kär o förälskad o fylld av allt. I say no skär mitt hjärta till sallad o jag kan inte värja mig o hennes röst har en expressväg rakt in i mig. Hur i helvete skall man kunna fortsätta efter detta? Jag vill vara vuxen o på riktigt men hur är man då? Får man gråta utan anledning? På ett tåg på väg ifrån. Längtan. Tillbaka.


Det står någon i porten jag skall in i min port min port där jag bor och jag går förbi. Tittar försiktigt och han tittar tillbaka och jag fortsätter att gå och jag vet inte varför men jag bara fortsätter och jag vet att jag kan aldrig komma tillbaka. Aldrig aldrig.
En buss som borde vara här nu för flera minuter sedan kommer inte och jag är sen sen kommer inte att hinna och jag tänder en cigg till och en till en till tänker på honom. Igen. Kommer inte att glömma blicken tiden livet allt som fanns i den sekunden och jag kan inte komma tillbaka kan inte be dig om hjälp fastän jag så gärna vill vill våga behöva men det går inte vill inte. Orden sitter på tvären kommer inte ut fastnar och annat kommer ut. Skit om sådant som ingen egentligen vill prata om väder och dom andra.
Precis under huden är jag av papper och du måste vara försiktig.
Han står kvar står och ser. Bara ser. På mig kanske. Kanske. Tiden stod still är ju ett skitlöjligt uttryck men det var just så det var. Helt still. Ingenting rörde sig på hundra år och vi såg på varandra igenom varandra. Och han tog i mig och jag kunde inte andas kan inte andas jag lämnar min kropp. Min hud minns händerna kroppen läpparna och hela jävla jag brinner och utanför, Sverige.
I vi ryms inte två jag. Hon slutade att äta för att ge plats åt honom. För att han skulle få växa finnas blomma brinna. Hon slutade äta för att ge liv. Det är så trångt viskade hon när han sov och hon slutade äta och han kunde inte se. Det fanns ingen möjlighet. Hon kommer överens med sig själv att inte vara kvar att inte finnas mer. Det är inte hans fel inte hennes fel. Hon skall bara dö. Han med. Hon bestämmer det och det känns bättre. Hon bestämmer åt dom. Det känns bra det också.

Han går uppför trapporna upp stegen tunga tunga hennes läppstift över brösten min kropp i hennes kropp. Hon saknar mig henne oss. På väg uppför trappan flera dagar efter och bilden redan suddig som den var redan då som den är. Finns inga konturer ingen tydlig kant gräns tydligaste beröring svagaste minne.

Glafsered. Kallhyggen. Björk o sälg. Morgon o kaffet på tåget är ett straff. Utanför, Sverige. Hillared.

Jag röker glömmer minns önskar bort bilderna. Han i min port där jag bor står kvar kommer alltid att stå kvar och jag kommer aldrig att kunna återvända kommer aldrig att kunna stanna se i ögon röra. Det kommer aldrig gå hon kommer aldrig äta mer och han kommer inte att förstå.
Allt finns samtidigt.

Hon har gjort smörgåsar och kaffe. Ost och prickig korv på det där grova han gillar. Igen. Igen och igen. Inte för att han ber henne. Inte för att hon måste. Hon vill. Hon vill att han skall äta ordentligt hon vill att han skall veta vad han har. Han säger inte mycket hon säger allt. På väg ut ser han på henne ser inte henne hon ser inte honom de ser sig själva. De vill att de skall veta vad de har. Han ler. Hon ler. De vet vad de har. De vet allt det de var så rädda för. Han gillar inte prickig korv men hon vet inte det. Han äter den ändå och minns vad han har. Hon äter ingenting.

Om du tog mig igen skulle jag ge dig allt. Allt skulle du få mina tårar. Jag står barfota. Jag är hela världen och hennes doft och hans doft deras blickar tungor helvetes jävlar.

en vecka

Elias feat. Frans hyllar Zlatan o fotbollen o jag som inte ens är speciellt intresserad av fotboll o VM o sånt kan inte låta bli att gråta av lycka till låten som kommer att vara sommarens soundtrack. Ledin gråter hemma i sin 12 rummare över att en snorunge från Skåne snuvat honom på läktarkörernas hyllningar…för det är inte vi är laddade vi är redo som fosterlandets målade ambassadörer kommer att ropa…utan Who’s da man Zlatan Zlatan. O det är inte storbolagen som gör det. Inte heller reklam branding video. Detta är kreativitet o en vilja att bidra med energi. Bidra med en energi som får resten av världen att vilja förändra.
www

O nu, några ord från en gnällig gammal gubbe:
Dagens unga är så in åt helvete bortskämda o med dem hela samhället. Häromdagen pantade jag en massa flaskor (förr var det öl, nu var det mineralvatten…) o pratade med mannen i affären om huruvida det någonsin kom ungar o pantade? Nä sa han, det är småcash för dem idag, dom är inte intresserade. Fan tänkte jag…när vi var små ringde vi på dörrar o frågade…hade nån gjort det hos oss för en vecka sen hade de gått ut med enkla 58 spänn. Är det inte värt något längre? O när jag tänker på det så inser jag att detta är ett problem även bland resten av befolkningen. Vem fan jobbar gratis? What’s in it for me? är den direkta frågan på en önskan om hjälp. Det är svårt som fan att få folk till politiken, studentkårer, fotbollsträningarna för ungarna.
Vad skall vi göra? Det är inte en bra utveckling att ingen kan tänka sig att göra något för andra utan att få betalt. Är det tiden som börjar bli så in i helvete dyr? Eller är det ägandeproblematiken vi ser även här…äger gör man bara om man kan hägna in o låsa…fritid har man bara om man är helt ledig från allt (ansvar).

Men, förra helgen var jag o såg TillskärarAkademins avslutningsvisning på Stadsteatern. Där visades en hel del bra grejer o jag säger håll utkik efter Milla Hanseblad i framtiden. Modist o klädskapare i början av saker. Jag är säker på att det kommer mer. Jag hoppas att det kommer mer.

O i Wanås skulpturpark var det vår o vackert. En så underbar plats med en ny utställning som öppnar idag. Missa inte denna pärla.

O jag skall aldrig åka tillbaka till Hässleholm.

O igår var det Girighets-tema på SVT o vi såg allt om Enron o alla de andra o fy fan man vill ju spy! Om bolagscynismen som inte uppvisar några som helst spår av medmänsklighet. Fick man lite xtra para för morsan åker hon med i dealen utan att pulsen ens ökar. Enda gången man ser människor är när de fastnar under skorna. Barnarbete, slavlöner, patent på allt äga äga äga undanhålla rätten för folk att samla regnvatten för att man äger alla vattenrättigheter…toppmöten i små jävla furstendömen där det är förbjudet att demonstrera.
När jag ser detta vill jag också kasta sten. Jag vill också trampa ner dem som står o försvarar kapitalet med batong. Lyssnar på Svenska Akademin o får kampvilja. Läser Veronika bestämmer sig för att dö o förstår henne. Hon vill helt enkelt inte vara med i detta, om detta, när det man gör inte betyder något i en värld som är på väg åt helvete.

Fan det måste bli förändring o jag vet inte vad man skall göra.

Bojkotta kräv slå sönder kopiera dela med er.
Älska älska.

Tänkande människa håll ut det kommer en morgondag
Sv Akademin

Läs:
Snabbmatslandet och Pengar som gräs Eric Schlosser
Företagens svarta bok Werner & Weiss
Wonderboy Henrik Langeland
Stängsel och öppningar Naomi Klein
Mera pengar Johan Ehrenborg
Skurkstater Noam Chomski
Copy me Piratbyrån
Den enträgne odlaren John Le Carre
Ordfront

Se:
The Corporation
Lord of War
Syriana

o tusen miljoner mer grejer.
kanske kan någonting förändras.

egen plats

En plats att arbeta på kanske bara är en plats. Egentligen händer det mesta inuti i alla fall, när man inte är där. Men platsen är den fysiska samlingspunkten för idéerna för arbetet epicentrum. Jag önskar mig längtar efter en egen plats. En yta som är min bara min som jag kan rada upp saker på ordna dem kategorisera berättelserna o ingen stör ingen plockar bort eller vill ha mitt utrymme. Jag längtar o vet att jag kommer att ha detta snart. Jag letar. Efter sommaren. Till dess får jag hålla till godo med att dela.

Detta funderar jag på, vill jag utveckla:

Hemmet

+Vattenfärg

+Saker

+Rörlig bild

+Txt

alla berättelser som finns som kan få gå genom mig en liten stund.

o jag vill sy oxå.

Om någon har en ateljé (eller del i) i Göteborg att hyra ut…hör av er.

energi

I Kobra för en stund sen talade Anna Gavalda (Tillsammans är man mindre ensam) om att berätta med humor, om att påverka genom lättsamhet. Hon talar om och jag tänker på att det är inte svårt att beröra med det hemska det otäcka det sorgliga.
Men att ge energi till vilja till förändring är svårare. Att ge läsaren lyssnaren betraktaren en känsla av delaktighet o vilja till handling borde vara konstens uppgift och möjlighet numero uno. Egentligen vad ger oss de nattsvarta skildringarna av knarkmisären o misshandeln o övergreppen om inget finns efter? Om ingen väg ut erbjuds. I gamla Picassos äventyr ritar Gösta Picasso en dörr i väggen o smiter ut i landskapet från sin död sin cell o i det ritar han en nästan övertydlig dröm om konstens tänkbarhet att visa nya vägar, att inte bara reagera utan agera. Det är ju lustigt förpackat och skrivet med STORA BOKSTÄVER och jag älskar det.

Jag tror som fan på konsten.

Att döda ett barn

Jag vet att man inte får känna så tänka så vilja så.
Säga så.
Men jag hoppas att någon gör samma med er.
Jättelänge.
Jag förstår ju att ni är sjuka. Att det gått snett för länge sen, kanske har någon gjort detta
mot er.
Kanske när ni var de små.
kanske har ni hatet inuti.

Men det var fan inte hans fel.

Jag hoppas att ni brinner i helvetet för evigt evigt.

Brinner.

det börjar nog nu

Konturerna börjar ta form. Jag börjar se vad det är jag måste göra.
O det är lite läskigt.
En dörr.


resten av världen.

jag är frusen i rörelsen över kanten

En man jag mötte på gatan var tvungen att komma ihåg det som skulle hända i framtiden. För honom var tiden spegelvänd.

Jag låg på soffan o sov o det var glasklart då och jag vet att det är avgörande.

det andra

Det är inte nytt. Det är gammalt. Konsten skall inte stryka medhårs. Konsten skall ropa kuk o fitta o kissa på sig på bussen. Konsten skall vara det andra. vi skall kämpa för att konsten i alla sina skepnader får vara det andra, den andra platsen som är onyttig elitistisk taggigt politiskt inkorrekt. Konsten skall vara onyttig njutningsfull utanför bortanför blod o död o liv.
Det måste kosta. Det måste få kosta, alla skall satsa. Det är inte lätt att vara detta göra detta i en åsiktsnevrotisk miljö där man hellre säger som grannen än riskerar att ha sagt fel. Det är sjukt pinsamt att prutta så att det hörs.
Hej tack åh va fint duktig du är jag tycker också ja det är verkligen ett spännande verk ja jag också.
Imorgon begraver vi allt o skålar o tar tejpen från läpparna o står med munnen öppen i vinden o söker svettigt varifrån det blåser.

Jag vill så gärna att det skall få fortsätta finnas konst som inte frågar mig vad jag tycker som skiter i min åsikt som pissar mig i ansiktet o ber mig dra åt helvete som visar mig vägen.
Annanstans.
Vad skall du ha det till?
Konsten kan överbrygga klyftor i samhället o ge språk till alla dem som inte får tala.
Jaha.
Men den andra konsten då? Den som ger röst åt en enda arrogant jävel med åsiktsfragda i mungipan som inte bygger en enda bro som inte verkar för någotsomhelst öppnande i samhället. Den som bara är.
Är för sig själv.

Det är den jag vill tro på så mycket.

I present igår fick jag en katalog till Anna Perssons nyöppnade utställning i Stena Salen o den är så enastående att jag måste hålla tillbaka tårarna. Det är en txt som är en lögn som är rättad o korrigerad för hand o det finns ett tillägg med sanningen. Eller? Vad är sant? O i detta gömmer sig något viktigt med sanning o lögn o vem fan bryr sig? Alla! Det gör vi vi vill vi vill att det skall vara sant. Om det inte är sant så vill vi inte veta. Se o hör. Blogga blogga. Tänk om allt i hela det introspektiva subjektiva åsiktsbatteriet bloggvärlden skulle visa sig vara ljug. Tänk om det inte har hänt.
Vad händer då?
Vem bryr sig om en blogg är keff skriven om den är sann?
Om den briljant i sin txt men ljug?

Mer bra ljug!
Senaste bra ljuget var ju filmen som florerade på nätet med en ’aktivist’ som hoppade staketet o tagade AirForceOne…rabbalder…det var så bra gjort, med intervju o allt…men det var ljug.


Bra ljugt!

LoTek

Jag älskar kartonger o förpackningar. Jag skall äta stark mat idag. Jag brinner för LoTek-material o enkla lösningar o jag porrar på buntband, silvertejp och webkameror. Många bollar i luften kräver lugn andning och precision o stresspansar som stöter bort alla flyktimpulser när bollarna dimper i marken pang pang. Då är det bara att fortsätta, veta att några ramlade o ta upp dem sen.
Det kommer ett sen.
O när saker inte funkar blir jag irriterad. Teknik är underbart när det gör det det skall o när det inte gör blir man galen.
O jag blir glad av OpenSource o CopyLeft.
Dom är på något sätt som digital silvertejp.
Dom är för att användas inte för att ägas.
Det regerar.

Och DorkBot
Och Free Software Foundation
Och Freedom to Tinker
Och LoTek

O jag känner lycka inför det temporära det flyktiga inte färdiga under arbete.

jag mötte sigge

Jag tar stafettpinnen från Sigge, som är på semester, o listar några av mina möten med kända människor.



















...inser att jag inte ser eller vet eller möter några kända.

Fast jag...nä det räknas inte...vet inte om man kan ...ah va fan...en tjej jag känner har knullat med Pras (Fugees) o om inte det faktumet skrämt mig hade han o jag varit.. (ett fult ord)..idag för hon o jag hade en liten sak gående.

o så förstås fick jag Sergio Aragones (tecknare i MAD o pappa till Groo svärdbäraren) autograf när jag var femton o jobbade på bokmässan o var styrkt av whisky till middagen. han var snäll o ritade en Mad-gubbe. Jag hittade den bilden på vinden häromdagen o kände tiden.

o en gång på en töntig fest på upper East side Manhattan satt alla o spelade kool o drack drinkar o var blassé för Ghostface (Killah som han var på den tiden) kanske skulle komma för en av dom som hade den lilla festen kände en som var datatekniker åt Wu-Tang clan, o senare på en annan fest smörjde jag upp den killen (teknikern) i brygga o tillbax för att Wu behövde en designer till sin nya klädlinje för tjejer o jag kände att det kunde varit toppen på min karriär.

o jag har skakat drinkar i baren när Tracy Bonham (en singer-songwriter i Alanis följe) satt o åt thai där jag jobbade (som bartender i tre dagar innan ägaren sa att jag var en jättetrevlig kille o kool o allt, men den sämsta bartender han sett...jag fick vara på andra sidan hädanefter).

o en sak som jag har tänkt mycket på (väldigt mycket med tanke på hur sällan jag träffar kändisar) är hur man gör när man presenterar sig...för något år sedan träffade jag Jonas Karlson i sthlm för han är vän till en vän o då stod vi där o jag gillar honom jättemycket o har kanske sett allt han har gjort...
-Hej, Mattias
-Hej, Jonas (nähä..)
jag fattar ju att jag inte kan säga 'jag vet', o min stolthet förbjuder mig från att i den stunden säga 'jag har sett allt du gjort', i det amerikanska sättet finns ett väldigt otvunget 'I love oyur work' som vem som helst kan säga o det är ok...det finns inte här, inte i mig ialla fall.

eh...

inser nu att jag är ännu sämre än vad jag trodde på att registrera kända människor om de någonsin skulle dyka upp i mitt småstadsaktiga synfält.

fast en gång förresten skulle jag o min kompis gå o ta på Suzanne Reuters hus för hans kompis hade hennes barn i skolan o kompisen åt betablockerare innan föräldrarmötena o det hade jag oxå gjort för det finns nästan ingen som jag är så imponerad av o samtidigt är så rädd för. Persbrant är ju en blöjbaby jämfört med Suz. o någonstans vet jag att jag skulle gråta men ändå be om mer.

och...shit...kommer ni ihåg Lokets hemliga kvinna...det var ialla fall min tjejs mamma, detta utspelar sig i mellanstadiet när vi gnuggade o gnuggade o drömde om en gång när det skulle bli på riktigt. Då kom Loket till lägenheten med hamburgare. senare hörde jag illvilliga rykten om honom från en prostituerad man, men jag vägrade tro det.

o jag var med o stod på skolgården o sa 'tjena' när Anton Glanzelius gjorde filmdebut o åkte iväg som en pojke till usa o kom hem som en man (med randiga converse som inte gick att få tag i här hemma).

...nu ser jag inget mer i kulan av glas.

hem

NU!

Instant access. Direkt nu nu nu. Inte vänta aldrig vänta inte behöva tänka på eller spara. En tant på TV pratade om nunu-fenomenet och om en pojke som var med sin pappa på Valsafari och när valarna kom simmande o pappan jublade så undrade den lilla pojken om de inte skulle göra något mer, skall de bara simma där? Det räcker inte. Det räcker inte att se valar, de skall trolla också. Bortskämda jävla unge tänker jag spontant, men jag tror inte han är ensam. Det är en tid vi lever i där allt skall maxas, varje sekund stund tillfälle att maxa skall maxas, annars utnyttjar man inte tiden livet till fullo. Ingen tid får spillas. Ingenting-tid är inte kul och att ha tråkigt är otänkbart. För mig (som är en näst intill stofilerat reaktionär när det kommer till detta ämne) har det alltid känts som TV:ns fel. Alla kanaler o zappande, men ju mer jag tänker på det så är det givetvis mycket större än så, det breder ut sig överallt. Blir det tråkigt – byt kanal – köp nytt – nu. En kollega kallar dagens unga för presens-ungar, de som inte har någon historia och inte tänker på imorgon, de som inte väntar o som inte ser att omgivningen inte står standby för just dem. Första person singular presens.
Och i nu-nu-världen behöver man aldrig vänta. Allt finns inom räckhåll, alltid. Och om man inte har danat god karaktär som bepansrat står emot vågorna av nöjen o socker o identitetsskapande så är man körd. Av den okontrollerade tillgången blir man fet o pank.

Graffiti Research Lab...yeah!

Detta är minsann något att bli glad över.
...open source technologies for urban communication.
Inspirerande räcker inte.

Vin o Skorpor

En nära vän, en smak-hjälte, Gastro-man, kom med några hembakade mandelskorpor och ett glas Fèlsina att njuta efter jobbet. Herregud så fantastiskt. Det är sånt som kan få nålen att peka uppåt. Tack.

9 11

Konspirationsteorier ja jävla staten kontrollerar oss o vi är marionetter fram med sten sten mask på snutjävlar här kommer vi.
O så ser man den här o det är inte så lustigt längre. det är otäckt. det är en dryg timme o jag satt klistrad.
Dylan Avery är min hjälte. Bring me the motherfucking roit!

ingenting-tid

Hur mycket tid lägger jag egentligen på sånt som inte betyder något, som inte är viktigt?
För lite.
Det är lätt att allt måste betyda, att timmarna är så korta att inget får rinna mellan fingrarna.

yeah!

Tjooohooo!
jag har publicerat min första animation på webben!
hos google.
nu kan man länka upp den vart man vill.
jag är glad o stolt o tack ni som hjälpte mig.

filmen är ett övningsarbete jag gjorde för ett knappt år sen när jag skulle lära mig att animera.

detta är stort förstår ni!

basta!

skissbok

längtan

Vi tittar på Tzatziki, Morsan o Polisen. Igen. Den går rakt igenom mig varje gång. Den river tag i allt inuti o vänder ut o in. Jag gråter floder. Jag tittar på den när jag är själv hemma o då ser jag knappt TV:n. Allt med att vara liten o sakna o längta o undra xploderar i mitt ansikte o det finns ingen chans att värja sig.
Ingen chans.
Den handlar om pojkar o pappor o män o alla andra. Den handlar om den jag varit o är o vill vara o inte vill vara o mött o älskat o hatat. Alla finns o jag är alla.
Hela skiten är så på riktigt att det gör ont.
Den här filmen borde alla ha hemma.

inuti

För att se min smärta måste du blunda

Jag vill inte vara i samma rum. Upprätthålla fasaden jag spyr spyr vill inte vara med ser blödande sår blickar ord dolkar rispa rispa.
Jag står annanstans når inte kommer inte åt vill fäkta hugga bort bort gläfsande hyenorna från dig
från oss.
Ord skratt hyeneskratt överröstar blodet på väggar o golv jag blir stum syr ihop mina läppar rädd för elden draken
inuti.
Tittar i taket hoppas att ingen ser mig ler sitter på mina händer för att dom inte skall bli draken vansinnigaste vreden.
Får inte släppa lös. Måste tygla. Måste
Le.

film-blogg

jag vill lära mig att lägga upp film på min blogg. hur? vet ngn? format etc

NPI

Funderar på ett index. Ett nytt ett eget. Jag tror att jag gillar index o mätbarhet. Varför? För att jag är man o har ordningsbehov, eller för att jag är människa o har ett genetiskt behov att skapa yttre ordning för att förstå min omvärld? Skulle det vara genetiskt? Ordning? Tror jag inte, men ordning? Ja. Fast givetvis i den bemärkelsen att det är ett subjektivt begrepp varje person har sin ordning, sitt meningsskapande.

I min värld av ordning finns fotoalbum, dagböcker, skissböcker, lådor för saker, bokhyllor, filhanteringssystem. System. Det handlar alltid om system. Vilken bok står bredvid vilken i bokhyllan? Är de ordnade i ämnesgrupper o bokstavsordning, kronologiskt, associativt efter idéer eller i färgordning? Jag ändrar lite då och då. När jag har köpt en ny bok o läst så påverkas hela ordningen. En historia läggs till en annan till ytterligare en. Helt plötsligt byggs två historier ihop som tidigare varit skilda.

Ialla fall.
Mitt intex. Ett Nothing Purchased Index. NPI. Ett som man kan mäta sin konsumtion med. Hur jag deltar i det marknads-kapitalistiska sammanhanget. Vad är min roll? Är jag en god konsument. Det vet jag ju att jag är. Vilka dagar handlar jag inget? Varför? Är det en bra sak?
Med NPI mäter man hur mycket man handlar, hur mycket man köper. Och, framförallt för mig vill jag mäta: Kan jag ha dagar när jag inte handlar någonting? Just detta behöver man ju inget index för, men om jag vill sätta dagar jag inte handlat på i relation till dagar jag har handlat över tid, o kanske hur det kan relatera till andra…då är ett index bra.

Jag tänker mig att kunna använda NPI för att mäta och registrera min delaktighet, NPI/månad., eller år.
Kanske med bild kanske med text kanske med allt.

städat

Har städat bland alla gamla data-skivor med osorterade projekt o txter o bilder o filmer o fan vet allt. Hittade denna bilden, ett gammalt material till en 3d-studio-modell. Nostalgiskt.

att bjuda in till samtal

Jag menar inte att vi uppfinner hjulet, inte heller att detta är svaret. Det enda. Men lite intressant. O nytt för oss i den här gruppen. Vi testar ett annat sätt att föra diskussion i grupp, att inte gå i gamla spår där de som redan etablerat sig vid förhandlingsbordet blir de som fortsätter att leda samtalet och konstruera sanningen. De som är vana. De som inte är lika rädda för att säga fel, som kan bjuda på det, eller bara råkar vara på mammas gata i ämnet. O lämna bakom sig de tystare, de eftertänksamma, de som inte vill bara säga saker, de som av en eller annan anledning inte är bekväma med att tänka och prata samtidigt. Situationen är enkel, alla runt bordet har en röst o lika mandat och ingen ber om ordet, man får det. Av föregående talare, som en fråga påstående tanke stafett provokation. Fastnar man i sin egen tunga lämnar man vidare, ingen skada skedd, kommer orden är man ohotad. Ingen sitter o knäpper med fingrarna eller jagar på med blickar o försök till att ta över ordet. Ingen ordpirat har möjlighet att kapa mitt i en mening för att sedan akademikerslipat tala på både ut o inandning för att hindra vidare obstruktion. Den som talar talar och gör så tills den är färdig. Emellanåt blir det svårt för den som är mycket ovan vid att ta ordet, men även för den som är van att äga minst halva samtalstiden kan ny situation uppstå.
Vi samtalade kring ganska svåra begrepp (RUM och PROGRAMMERING ) vilket givetvis saktade ner samtalet något. Det var kanske inte så dumt visade det sig för då var garanterat ingen på hemmabana, och delar av energin kunde faktiskt gå åt till att få igång samtalstekniken. Detta liknar i något Sokratiska samtal (som jag deltagit i en gång, men aldrig själv arrangerat) där en grupp diskuterar ett ämne av värdegrundskaraktär utifrån ett antal regler; (jag har för mig att de var) alla skall tala, man står för sin åsikt, man skrattar inte åt andra.
Det som vi lånat från detta är ju ett regelverk för samtal. Tanken är ju att det finns ett mer eller mindre dolt regelverk för samtal i alla grupper, och genom att bryta detta (liknande ex ett styrelsemöte) och skapa en platsspecifik struktur för hur ordet går (det hade ju kunnat vara hur komplext som helst) ger man kanske inte full demokrati, men ialla fall lite större möjlighet för alla deltagande att ha en likvärdig roll.
Vi har ju tidigare talat om vikten av att ha högt i tak. Att den som skrattar eller fnissar bakom ryggen faktiskt får gå ut. Det finns som jag ser det ingen möjlighet för en grupp att växa om man tolererar möjligheten för vissa att vara för mer än andra. Vi brukar tala om att i de lärandesituationer vi ingår i när vi är på plats så skall alla växa. Tillsammans skall alla bli lite bättre, inte ett par som skall få skjuta i höjden på resten av gruppens bekostnad.
Samtalar man om detta o ger dessa spelregler så säger ialla fall min erfarenhet att gruppen har stor potential att göra stordåd.

en bok för livet

Jag vet att jag har skrivit om det förut lite, men det var så länge länge sen. Jag har en liten rutin med mina skiss o dagböcker. Jag gör detta varje gång en är slut och en ny är inhandlad. Likt en inbiten rökare har jag en tom liggande så att det inte blir dagar emellan skissböcker. Jag köper mina böcker på ordning o reda, gjorde ialla fall för idag fick jag inte köpa på kort utan id o hon var snorkig som fan o eftersom jag är sjukligt stolt i vissa sammanhang bestämde jag mig för att inte handla i den affären mer. Men jag har alltså deras A5 vita sidor med grått tygomslag. Jag tycker om pappret. Inte för tunt, pennor blöder inte, inte för tjockt så att det blir kartongigt. Hittade en annan serie böcker på Åhlens som var osannolikt fina. Jag fick patologiskt ägandebegär och var tvungen att blunda hårt o påminna mig om några riktigt korkade inköp den senast månaden som fullkomligt käppat hjulet för ett par xtra skissböcker.
Ialla fall, när jag öppnar min nya bok så gör jag följande:

Skriver ’inte din’ på första sidan.

Överför alla adresser o nummer o koder o annat viktigt från längst bak i den förra boken, och när jag gör detta sker samtidigt en rekapitulering över de senaste 4 månaderna (som det brukar ta ganska xakt att göra slut på en bok). Då ser jag vilka nya jag mött o vilka som skall stanna i temporär status i slutet av nästa bok (dock i lite bättre ordning) o vilka som får fastna i telefonboken.

När detta är klart är det bara att börja skriva. Ett vitt blad. Brukar inte bli så mycket bra varken skrivit eller ritat de första sidorna, mest lite listor över borde göras.

I Paul Austers Orakelnatten fick skrivboken en näst magisk självuppfyllande funktion, det var fantastiskt att tänka sig skrivboken som förlösande för själva livet.

Att fixa i en skrivbok är förlösande för livet.

alla samma lika

Jag har blivit jämställdhetsombud på mitt jobb.
Det är en bra sak.
Nu jävlar!

eller någonannan

balkonger

Idag har jag föreläst om balkonger o modernism o miljonprogrammet. Det var kul o jag läste högt ur flera böcker. o visade lite fim.

På en balkong har kärlek börjat o slutat.
Från en balkong har någon velat hoppa
På en balkong har en pappa visat sin äldste son allt det som en gång skall bli hans
På en balkong står julgranen kvar i april

På en balkong har Vera Blomgren rökt två paket gröna Moore om dan i trettio år
O grannen ovanför har fått ett brev från fastighetsskötaren att det är förbjudet att grilla på balkongen.
På en balkong har någon trätrall från Bauhaus för 49 spänn, knappt 600 för hela balkongen, fattaru vilken skillnad det blir
På en balkong har någon en liten kryddträdgård mitt i stan

På en balkong har någon låst sig ute
O På en balkong sitter några killar som just fyllt 25 uppe hela natten o röker cigaretter o spelar backgammon o ser staden somna o vakna

På balkongerna på ålderdomshemmet nära där jag bor är det nät så att dom gamla inte skall dratta ut
Och på en balkong mitt emot mig hade dom kräftskiva i november

På balkongen kallnar kaffet snabbare men det är ok.

tunnaste huden

Jag står på knivskarpaste kanten avgrund på båda sidor kan det tyckas. Olika avgrund olika utfall.
Olika.
Man skall göra det man vill o det man tycker om.
Om man vet vad man vill.

Vissa vet ju fan precis vad dom vill o går på målet med rak rygg o viker inte o sitter på nätterna sent sent o är
Duktiga
O målmedvetna
O vinnare

o självförtroende självförverkligande bredaxlad smart och målmedveten med glimten i ögat.
Tittar i ögonen rakt igenom igenom mig av glas tunnaste tunnaste huden
rör vid mig så att jag känner att jag finns

O jag är bräckligaste is på våren löjligt medveten om allt som händer runt runt innanför utanför
Vill veta
Veta vad jag vill nu o sen

Vill
Ta steget ut släppa taget falla falla kanske kunna flyga inte ha en aning
Men,

Jag är det som ingen vill får vara

Feg
Rädd så in i helvete vad som skulle kunna hända o tänk om jag inte klarar fallet ligger medvetslös på botten
Pang alla ben brutna inget liv efter detta ingen död heller bara
Stackars.

Jag finns o jävlar jag välter världen äger dominerar o regerar
Finns
Jättemycket

O hur svårt kan det vara?





Några fula ord:

Samlag
Fåtölj
Rubank

Dan Brun

Lyssnar på talbok. Kan inte bestämma mig om jag känner mig gammal eller väldigt med. Angels and Demons av Dan Brun. Spännande, visst, full fart. Kul med gamla hemliga sällskap koder o renässanskonst o Rom. Vetenskap o Vatikanen. (påminner mig om en gammal charadklassiker: Har du vatt i kanstaten, Påven?)
Oxå ganska kul att lyssna på bok samtidigt som man kan googla saker o kartor som refereras till. Google-earth över Rom, Cern.
Men, ja, det tar lite väl lång tid. 18 timmar för att läsa en sketen bok. Men va fan, promenera i solen o lyssna på bok.
Men precis som Da Vincikoden är berättelsen snabb o spännande o kul första halva när alla är misstänkta o man inte fattar riktigt. Sen blir det mest fart o thriller o en evighet av rädda flickan o världen.
Men, har Dan hittat en karaktär som skall återkomma? Får vi träffa Langdon igen? Nya koder o gamla arkiv?
Jag tror nog att jag hoppas på det.

tid

i sport är bara rätt o fel, va skönt.

Rätt o fel. Du felade o då är det ditt fel
Ditt ditt ditt
o när du har gjort fel har jag rätt

Att döma
Att inte lyssna

Jag behöver inte försöka förstå
Alls alls
För det är du som har gjort fel illa illa
Mig illa
O då är det faktiskt fritt fram för mig att slå att hämnas att
se förbi

jag gjorde inget fel det var aldrig aldrig jag det finns ingen gråzon ingen nyans ingen del i skulden o hur kunde du hur i helvetes helvete kunde du!?

Det var aldrig jag.

O kanske finns det en dörr som det står ditt fel på o när den öppnas så väller alla fulaste ditt fel o min ilska o mina tårar o allt samlade inte mitt fel ut som värsta flod o jag kan inte se vilken som är vilken men jag vet att det är inte mitt fel som ligger där. Aldrig!
Då blir ditt fel alla ditt fel inte mitt endaste enda o jag knyter nävar tittar bort. O så samlar jag upp alla bitarna skärvorna som fan fort o kastar in igen bakom dörren blundar hårdaste låser ännu noggrannare om mig nu.
Aldrig skall det få komma ut igen inte någonsin skall jag stå där med hela skiten framför mig sortera katalogisera icke. Jag vägrar. Det är ditt fel du städar. Du kan komma till mig o sopa med förlåt o jag skall aldrig.För jag vill inte behöva möta dig på halva vägen blåsigaste ruskigaste väg jag vill inte försöka för då kanske det inte bara är ditt fel o vad i helvete är det då som ligger bakom den där dörren!?

keramik

Idag, trött som en död, fick Karin Eriksson mig att le.
Så förbannat fina enkla saker.
jag får ett mycket starkt habegär o skall nu lägga pengar i en hemlig burk.

lotek

vissa dagar. enklare.
andra svårare.

jag ler

Detta inspirerar mig. Får mig att vilja.
o Tord förstås.

o Hella

glädje helt enkelt.

omslag

Jag tror att det kan handla om förpackningar. Om förpackningen. Om ytan om det som är runt innehållet som lovar lovar berättar o som får mig att önska drömma. Jag var i en asiatisk mataffär idag o ville aldrig gå. Jag vet inte vad som var inne i men jag vill ha allt ta i allt hålla stapla äga. Jag är förpackningsfetishist. Omslaget och hur föremålen är placerade gör mig förälskad. Färdiga hålrum i skumplast för teknik gör mig knäsvag. Paket o presenter o omslagspapper och japanska vikta papper kartonger. Emballage. Research and development har gjort en fotobok av frigolit-emballage så vackert o poetiskt enkelt.

äckligt

Hundar pissar överallt o skäller o springer lösa o det tycker jag fan är äckligt. Tänk om jag skulle pissa på varenda gatstolpe eller porthörn.

glädje

vissa saker blir man glad över: psyop

andra saker blir man överlycklig över: talgenerator

det kom tårar.

Framkant

Vi minglar. Alla tusen som är här å äter kyckling. På biljetten fick man ett glas vitt eller rött. Eller en öl. Tillsammans väntar vi på vår messias. Richard Florida. Vår räddare.
HAN som skall leda oss ur den ekonomiska krisen.
HAN som skall bekräfta för oss att vi är kreativa. Bland de mest kreativa i världen skall det visa sig. Vi. Just vi, är utvalda.
HAN skall berätta för oss att vi är den kreativa klassen som skall komma att bli så avgörande för den sam- och framtida samhällsutvecklingen. Vi är dom som tolerant och öppet står enade I kampen om möjligheterna. Framkant är vårt mantra. Fra-m-kant.
Handlar det egentligen om att sälja kreativiteten till ekonomer och ingenjörer, eller att sälja ekonomi o idéer om framkant till alla kreativa komunister världen över som drar öronen åt sig så fort det talas om tillväxt?
Med sina böcker om the creative class har Florida gjort sig ett namn, om de tre T:en (ej att förväxlas med Ting Tar Tid) Talang, Teknologi och Tolerans som är grundstenarna för en lyckad ekonomisk tillväxt I den globaliserade världen. Han pratar fort och amerikanskt. Han är idén om Amerika personifierad, arbetargrabb uppvuxen granne (bokstavligen) med Sopranos I New Jersey som fick chansen att gå på college o vidare o nu är han renomerad professor.
Han är en mycket mycket skicklig retoriker som kan sin saga om kreativiteten. Han vet när det är dax att tona ner ljuset något o berätta om sin Italienskt invandrade pappa I fabriken o vad som egentligen är viktigt i livet o produktionen: människorna. Toyota vet detta, berättar han, o många av jättarna, men han har vetat det sen han var liten o fick vara med pappa I fabriken. Inte ett öga torrt. Han brassar på med siffror o ord I högvarv, för att sedan pausa o se på oss o vi ser på honom o vi vill alla samma sak.
I det ögonblicket är pottan såld, han vet o vi vet att nu är det kreativitet som gäller. Han radar ord som vi nästan förstår som i sammanhanget låter underbar poesi men när vi kommer hem kan vi inte redogöra för två meningar.

Innan Prof. Florida kommer in på scenen, han har en egen runway, finns Mid Air Condo som spelar o när jag hör dem blir jag förälskad tappar sans liv tid. Jag blundar och ser en liten lokal någonstans där en stor stad bullrar utanför o jag älskar I ljuden rösterna finns o löser upp sig och mig. Jag kan inte öppna mina ögon för detta det vackraste I hela världen kan inte få plats I en anonym postmodern kongresshall det är så mycket större än slipsar o dräkter o kreativa svarta bågar. Det är såhär det låter i himlen.
Hela tiden.

Floroda berättar för oss om det enorma paradigmskifte vi är en del av, ett som är större än när vi gick från agrarsamhälle till industrisamhälle. Han hejar på utvecklingen, men säger samtidigt att den får inte köra på för egen hand, då kommer den att plöja ner ännu fler i fattigdom än de förra tiderna av förändring. Han pratar om klusrtifiering av talang. Om att samtidigt som världen blir alltmer tillgänglig för alla genom plattare strukturer och komunikation, så blir den samtidigt ännu mer segregerad där de kreativa magneterna, polerna, drar till sig fler och fler o lämnar de okreativa, icke-toleranta delarna av världen än mer utarmade. Det händer i alla länder på alla ställen. Vi behöver inte titta på de amerikanska mellanstaterna, det räcker med vår egna landsorter.

Richard Florida älskar Sverige, och vi toppar listan på hans egna Global Creativity Index. Världen behöver modeller för hur utvecklingan kan gå och vi har möjlighet att vara den modellen. Vill vi det frågar han oss retoriskt, vill vi vara ledande för den nya världen?
JA, viskar vi alla för oss själva. Ja Richard, vi vill vi vill.
Vi vill vara en modell för den nya världen.
När vi går därifrån är vi inte säkra på vad vi sett, men vi vet att vi är en viktig del av det nya.

Vi är framkant.

waves

den kommer från min websida, som behöver en upprustning, men där är den ialla fall.

alla fyra

skuld som förlamar

På en blogg, stationsvakt, såg jag det kanske värsta jag någonsin sett. En ung kvinna som trampade ihjäl en kattunge. En serie bilder, inga misstag, inga kanske bara direkt uppsåt att fullkomligt pissa ner allt man kan tänka sig. Det var så vansinning o otäckt äcklande att hjärtat stannade stopp stopp jag visste att jag inte skulle vilja att jag hade tittat ändå satt jag som klistrad limmad o kunde inte ta blicken från lilla lilla som mosades under hennes klack av hennes klack.
Varför är ju inte ens någon idé.
Det sitter säkert några snorungar o snorgubbar o runkar framför skärmen någonstans o hur är det möjligt att vi skall komma någonstans. Någonstans.
Läser i Sven Lindqvists Terra Nullius om vår kollektiva skuld o vad den betyder. Han reser i Australien som har sin egen våldtäktshistoria med sina egna urinvånare o sina demoner o sina uteblivna förlåt. De är inte sämre än vi. Inte bättre. Den eurocentrerade världsbilden har skickat folk i helvetet i alla riktningar.
Men är det mitt fel?
Skall jag sona för mina förfäders brott?
Skall jag stå med mössan I hand o be om förlåtelse?
Kanske inte. I helvete säger nån. Kanske lite säger någon annan.
Skulden kan förlama vem som helst. Det är väl inte där vi skall stanna, men samtidigt har vi ju skördat det de sådde. Vi har ju vår standard o vår välfärd o makt o övertag o helt plötsligt hör allt ihop för om detta är oxå min skuld så är ju även de utsatta kvinnorna o barnen o flyktingarna min skuld att dela o vad fan skall jag göra då o nu?
Skulden förlamar lätt men inte nödvändigtvis den kan oxå leda vägen till förlåt o jag skall bättra mig ändra mig o jag lovar att göra det jag kan för att det inte skall hända igen igen igen.

Fan fan fan fan det skulle vart du sjunger Thåström för mig o för kvinnan med klacken genom kattungen.

fundera

manlig kärlek

Funderar på manlighet. Aldrig fel.
Just läst Stephan Mendel-Enk’s Med uppenbar känsla för stil om manligheten o hur den kommer sig.
Först när jag läser den så upplever jag en ton av ofrivilligt försvarstal. En känsla av att han vill ge alla oss som inte våldtar kvinnor, slår våra fruar, kallar kollegor för hora eller tafsar i krogköer upprättelse för att vi inte är dom männen. Jag får en smak av att det var inte vårt fel, det är samhället o den sociala kontexten som har skapat mig.
Fast ju mer jag läser ju mer vaskas den känslan ur o ersättts av ett delande. Så här hade jag det o många män med mig o känner du igen dig kan du ju fundera på hur du är I och emot din omgivning. Jag läser den oxå som en berättelse om att så här hade vi det o har vi det o ni som inte levt det (för att ni är kvinnor o vi har alltid låtit annorlunda om så bara en av er varit närvarande).
En bok för alla således.
Jag känner igen mycket av den Stephan skriver om. Jag känner igen de starka banden, de tydliga outtalade reglerna, hierarkierna. Jag har många många gånger kittlats av maffiareferenserna I mina manliga nätverk, alla herrklubbar där alla är självklart jämställda feminister som brottas på golvet, säger fitta o gör saker tillsammans. Alla reglerna vi oreflekterat följer med tystnadsplikten som den starkaste. Det som händer när bara vi är med finns bara här.
Mendel-Enk listar kärnan I den manliga könsrollen, den är värd att tänka kring:

Stå pall.
Var lojal mot gruppen.
Behärska dig.
Offra dig för något större och viktigare än dig själv.
En intern, nästan osynlig, hierarki.
En stenhård uppdelning offentligt/privat.
Förakt för svaghet.

Är det så här?
Är det detta som vi män är skolade, och är det så vi fortsätter att skola våra söner?
O om manligheten är motsatsen till kvinlighet, vad blir då över till döttrarna? O vad händer när de verkligen tröttnar?
Emot slutet av boken känner jag mig upprymd. Här flyttar diskussionen fokus och börjar ta I nuet. Vad kan vi göra o hur skall vi förhålla oss för att åstadkomma någon skillnad. FN utnämde Sverige till världens mest jämställda land, o som Stephan skriver var det knappast männens förtjänst. Vi har inte hotat om uppsägning om vi inte får halva föräldraledigheten eller demonstrerat för lika lön för lika arbete. Ett o annat mansnätverk som demonstrerar emot mäns våld mot kvinnor finns det ju, men vi går knappast man ur huse.
En sak som jag funderar på i detta är den manliga vänskapen o hur det är lätt att hacka den o säga män väljer män o informella nätverk o bastu o beslut o fan fan fan. Det är klart att det är så ofta. Det är klart att ingen demokrati, varken på stats, kommun eller instutionsnivå kan hända sig emot små gubb-klaner som sitter o nickar o ler på alla möten för att de vet att kommer att ta alla de verkliga besluten senare när de är själva, eller att de inte ens behöver träffas för att de känner varandra så väl o är män o komminicerar så lika att de tyst tillsammans samtidigt tar besluten utan att någon jävel kan invända. Det är klart. Hur skall något kunna förändras när det är så.
Men är det det manliga umgängets fel?
Jag vill inte tro det. jag vill tro att det är maktmöjlighetens fel, o den tror jag att man kan komma åt ändå.

Jag har en tes här som jag inte riktigt får in, så den får ett eget stycke:
Jag tror att alla valda relationer bygger på kärlek och attraktion. Och jag tror inte att heterosexuella man-man skiljer sig från andra kombinationer. Jag tror helt enkelt att alla män är lite kära i sina bästisar, ömsesidigt hemligt förälskade kanske man skulle kunna säga. Relationerna är nära, ömma, respekterande och alla andra saker som man kräver av en mer uttalad parrelation. Dessutom är det ju inte ovanligt med stark svartsjuka bland män när polaren träffar en tjej och ger henne mer uppmärksamhet.
Man skulle kunna tänka sig att om detta var öppnare, om det var mer uttalat att män (o detta gäller givetvis kvinnor oxå, men jag tänker bara fundera på manlighet just nu…kan inte hålla för många spår igång samtidigt…) faktiskt är lite bigamiska och behöver sina olika kärlekar samtidigt så skulle inte de homosociala nätverken vara så extra speciella och hotfullt hemliga.
Eller skulle det bli galen svartsjukehysteri istället?

Jaja

Jag älskar er alla ialla fall.

djur o natur

vad gör du?

Är inte 60 mille en ganska maffig bonus? VD:n för LKAB tycker att det ju snarare är en värdering det där, om huruvuda det ändå är ganska mycket pengar för en person. En staligt anställd. Hur många vanliga arbetande får betala sin skatt direkt till honom?
Eller, vilka möjligheter skulle hans jävla bonus inte ge andra människor, skolböcker, fotbollsmål, lekplatser, gatubelysning ?
Rofferiet på dom andras pengar vet sannerligen inga gränser. Skäms på dig!

Idag har vi pratat om mångkultur. Det är fan inga lätta frågor o ett rejält minfält.

Jag tror att en anledning till att en debatt som de danska karikatyrerna av Mohammed får så mycket bränsle är för att det ger en anledning att vädra saker om andra kulturer och religioner och invandrare o svenskar, men utan att egentligen behöva gå in på de saker som egentligen skulle behöva luftas. Vi kan prata om yttrandefrihet o fundamentalism på lagom avstånd till det vi egentligen borde beröra, till exempel hur vi i detta vårt land behandlar våra medborgare, nya o gamla. Hur vi segregerar o pratar om acceptans men håller extra i handväskan på 8:ans spårvagn. Hur vi knappt har ett språk för debatten efersom vi är så in i helvete rädda för att trampa någon på tårna. I rädslan för att säga fel blir mångkulturen antingen fundamentalism eller nya spännande kryddor. Det blir något som går att ta på, något att kunna ha en åsikt om. O jag tror att vi lever i en kultur med konsensusmani, vi kan inte vill inte tycka olika bråka o hur skall man då kunna komma vidare om allt måste vara samma.
Vi pratade oxå om språket, om det svenska språket o hur man behöver det för att kunna ta del av samhället o samtiden o vad händer med dem som hamnar utanför språket? En väg att gå i resonemanget är givetvis att säga alla måste lära sig språket, alla måste kunna kommunicera. En annan väg är att öppna språket för förändringar. Tillåta det att luckras upp o för detta blir invandrare viktiga förebilder i tex skola för att det går att prata på många olika sätt inom samma språk. Att det kanske inte handlar om att dom måste lära sig, utan snarare att vi alla måste lära oss. Lilla Sverige pytteland pyttespråk i den alltmer nationalstatslösa världen kanske inte längre kan kräva omvärldens anpassning.
Jag tror att locket på grytan Sverige måste av o frågorna upp o ut. Vi måste alla kunna bli en del av samtalet om vad som händer i det mångkulturella Sverige idag. Vi behöver ett gemensamt språk. Vad fan säger man? I tidningen Gringo säger man svartskalle eller blatte om invandrare, I fikarummet säger man personer med annan bakgrund. Jag tycker att det är skitsvårt, jag avskyr svenne-epiteten som person med annan kulturell (eller etnisk) bakgrund och man med invandrarbakgrund, samtidigt som jag inte alls kan se mig själv säga svartskalle eller blatte för det känns antingen nasse-artat eller pseudo-ghetto o töntigt. Jag vill prata om detta, jag vill vara med, men jag vet inte hur jag skall börja för jag är konfliktnervös o jag vill inte stöta mig trampa på tår säga fel. Det är min noja, den hindrar mig från att handla agera dela.
Men vi måste prata handla, det räcker inte med att det är några personer med invandrarbakgrund som agerar, det måste bli fler.

Kanske blev det svamligt, men skit samma nu skall jag sova.

det finns för alltid

Är det kanske så att bloggare o andra på nätet lurar sig själva i tron att man nog är ganska privat? Att man kan säga lite vad som helst eftersom man inte har en direkt mottagare. Jag vet att jag tidigare skrivit om tankar kring att det är lätt att gömma sig bakom skärmen o kunna häva ur sig mycket otrevliga saker till folk, som man aldrig skulle klara av eller vilja eller förmodligen våga om man stod öga mot öga. Anonymitet blir immunitet. O nu var det någon som bloggat om att en av våra politiker är pedofil. En inte anspråkslös anklagelse, säkert menat som ett skämt hahaha lite lustigt, men det är ju ett jävla påhopp. O jag tror att det är just anonymitets-hybrisen kombinerat med nån form av hitte-på-regel att den som ger sig in i leken, alltså blir politiker, får man klara av offentligheten o att folk har åsikter om ens person. Jag tycker att det är så jävla dumt att jag självantänder. En sån förbannad soff-coach-jante-skit att man undrar vart folk kommer ifrån. Det är tabloid-korkat.

Det finns ett stort och växande problem idag med nät-mobbing, och unga tjejer o killar som lägger ut bilder av sig själva mer eller mindre påklädda på nätet, på snyggast.se eller liknande sajter. Kanske tänker de inte på att en bild som en gång hamnat på nätet finns för alltid alltid alltid. Den försvinner inte bara för att man ångrar sig. Den försvinner inte heller för att någon blev jätteledsen o man ber om ursäkt o vill ta bort. För i den digitala världens kod ligger att kopia på kopia på kopia är alla samma original o de försvinner aldrig, de bara reproducerar i datorer o på websidor världen över. Alltid.
Hur skall man lära sig detta?
När skall man komma på att det går inte att ta tillbax?
Hela dumjöns-soppan med förtalsbreven emot Reinfeldt har ju redan degraderat den stundande valrörelsen till en pajkastar-turnering i bästa dokumiljö med den obligatoriska utröstningen på slutet. O Elit (litE) listans nätburna socitets-wannabe-skvaller där några litE kända kan gnugga sig o gotta sig i andra lite kändas misstag, o tro att ingen hör. Kanske kunde året ha startat bättre ur allmän trovärdighetssynvinkel om några med möjligheterna hade hållit sitt sladdriga tangentbords-knappande i styr.

mot biologiska parasiter finns det medicin

Det finns parasiter överallt. Några skriver över alla sina tillgångar på konkursbolag o andra bor under huden. Jag förmodar att det är en naturlig del av vårt system, både ekologiskt och socialt. Men ligger det inte i parasitens natur att i förlängningen ta kål på sin vär(l)d?

ojämnheter

Stod i solen, igen, på Kungstorget o åt falaffel o visste att detta är fan bra. Köpte böcker på rean o helt plötsligt passade allt ihop o jag älskade den ojämna ytan.
Får lust att linda in allt i packtejp.
Vill kräka på det perfekta ordnade snygga fixade.
Vill vid sidan av.

repor.

fan, det hände något idag, jag märker ju att jag är helt oformulerad men
det är ok
för
det
kommer
att
visa sig med tiden vad detta innebär för mig. Just nu vill jag klippa sönder alla kläder o måla på väggarna o lägga bort allt sorterande vitt vitt vitt mitt mitt mitt.

ja

fler läsare är bra

Läser följande på Sigges blogg:

Äntligen är den NYA Bloggportalen.se på väg! Sajten – som har premiär snart – kommer innehålla en mängd nya spännande funktioner och kommer att göras tillgänglig via Aftonbladet.se, så att alla deras användare ges möjlighet att upptäcka portalens bloggar - och förhoppningsvis ge Bloggportalens medlemmar mängder av nya läsare!

o jag funderar på det lite, o intervjuar mig själv.

MG -Är det bra att bloggandet administreras av redan etablerad media?
MG -Jag tror att det kan vara både och. Bloggandet är som jag tänker det en fri kanal ut för alla som vill säga tala prata skrika fina o fula ord o allt samtidigt och med minsta konspirationsrädsla så är det ju lätt att tänka sig att bloggarna blir styrda med tiden, vem som får vara med o inte o så. MEN å andra sidan så skriver vi väl alla för att bli lästa...åh jag bara skriver o skriver o jag bryr mig inte om ifall någon läser eller kommenterar tror jag är ljug (eller skydd), så mot bakgrund av det så välkomnar jag givetvis att Bloggportalen kommer att ligga i på en av Sveriges (gissar jag) mest besökta webplatser.
MG -Så du tror att flytten kommer att ge dig fler läsare?
MG -JA för fan! Jag hoppas det o att de alla älskar mig o vill att jag skall skriva o rita för just dom i deras olika publikationer.
MG -Så du skriver inte för skrivandets skull?
MG -Först gjorde jag det, men nu har jag en trogen läsekrets på cirka 12 personer o dom vill jag ju inte svika.
MG -Ja lycka till då o hoppas att du får fler läsare.
MG -Tack.

blod på isen mer mer mer

Jag är ganska dålig på såpor. Allra helst dokusåpor. Jag tycker att dom är så konstiga o jag tror inte att jag är intresserad av den vanliga lilla människan o hur det går för honom/henne i ett eller annat konstruerat sammanhang. Jag skiter faktiskt i om nån blir baktalad kölhalad barbröstad utröstad på nån ö åt helvete långt ut i havet.
Men ändå, var det kul att läsa Jens Ganmans tankeexperiment Blod och Död. Jag skrattade. Tio seriemördare på en öde ö fylld med knark o vapen o godis o våldsfilm o sist kvar blir benådad. Onekligen en corny plot, men ändå lite av det jag tror att vi egentligen letar efter.
Mer. Mer mer. Vi älskar blodet på isen i hockey o jag läste att i England fanns en porr-doku på betalkanal med lite svettiga grabbar i ett hus med kvinnliga porrskådisar o lite övning o lite tävling o lite utröstning o sist kvar får spela in en porrfilm. Får?!
O andra länders motsvarighet till vårt SVT-fredagsmysiga Robinson (när detta fanns) är hårdare o mer utsättande. Mer blod på isen helt enkelt. Så kanske är inte Ganmans idé långt borta.
Förutom tankeexperimentet är boken fullsketen med popkulturella o nostalgiska referenser som fick mig att minnas flera episoder i mitt liv.

Vilka minnen har du till A Nightmare on Elmstreet eller Rock me Amadeus med Falco?

mellan

Ju mer jag tänker på det så är livet det som händer inne emellan.
Det är där i övergångar och passager och väntan och undran som allt det riktiga finns. Precis där inget är bestämt planerat ordnat schemalagt blir livet till o gnistrar av hetta o det är fan lätt att se förbi det i väntan på det där andra.
Precis där.
Finns du och jag.
Och precis i viktlösheten mellan allt det andra brinner vi o där är vi nära nära millisekund o ögonblick av precishet o det är där det egentligen händer.
På riktigt.

jämställt Bed & Breakfast?

Dagens privata blogg-scoop: Hört på radio I morse: Olivlunden I Nordingrå (se: Olivlunden ligger inte I Toscana, december 2005) skulle inte ha lagts ned, utan istället fanns en finansierad plan att arbeta fram jämställdhetsprogram inom äldrevården. Men, det projektet lades ner.
O pengarna?
Det verkar vara lite oklart vart de tog vägen, men nu är äldeboendet ialla fall ett B & B.

Som oxå säljer en mycket god hemmalagad hjortronmarmelad.

saker som glimmar

Jag sitter i soffan med min nya dator i knät o lever bilden av mig själv. Att sitta som Carrie i Sex and the city och fundera över livet (o sexualiteten?) med en kaffe o kanske vara nyduschad. Jag skall ta med den på café o sånt o vara precis den jag velat vara så länge så länge.
Vad är det med saker, prylar, som är så speciellt?
Varför, egentligen, blir jag som ett barn...lycklig på riktigt djupt inuti, över en ny iPod (med färgskärm för pyttesmå videovisningar...) eller en ny dator? För jag blir det. Jag känner mig som en mer speciell och intressant människa. En viktigare o riktigare o mer uppdaterad version av mig.
Mattias 2.0.
yeah.
Shit jag tror att jag skiter i dr Phil-versionen av mitt liv, jag skiter om det handlar om kompensation, jag tänker frossa i lyckan av ny teknik i mitt knä i min ficka i mina öron.

Jag har en usb-lampa oxå.

detta gör mig glad!

Fortsätter att rita o det är så förbannat befriande!
Aldrig aldrig skall jag sluta


Jag måste älska Dave Eggers, författaren som sprider txten o språket genom sina skrivarstugor för barn och unga. Det går inte att nästan gråta över det barnsliga och seriösa och fantastiska i att lägga skrivarstudion bakom en hemlig hylla i affären Brooklyn Superhero Supply co. Hit kommer unga efter skolan för att få hjälp med läxor eller för att var med o skriva.
Det är så förbannat bra att jag nästan vill säga upp mig imorgon o starta min egen superhjälteaffär…eller kanske en rymdresenäraffär.

Detta gör mig på riktigt gott humör!
(dessutom ger han ut Timothy McSweeney’s, som också är en höjdarföreteelse!)
(O han skriver förbannat bra också)
(Yeah!)

å så tyckte jag att detta var en shysst sida.

vissa dagar

Det finns saker jag önskar att jag aldrig hade hört. Bilder jag aldrig sett eller saker jag aldrig sagt. Det finns situationer i vilka jag handlade orätt som kommer tillbaka på natten o som river som vassaste klorna i min hud o jag önskar så in i helvete att jag hade gjort annorlunda men det går inte att göra ogjort nu går inte att ta tillbaka för det är ute över.
Och han kommer inte att börja leva igen.
Han kommer inte tillbaka och jag får aldrig aldrig någonsin chansen att stå upp
Emot dom andra.
Alla dom andra.

Säkert kommer jag att säga saker som gör illa. Igen. Det kommer med livet.
Jävla.

bror duktig står pall

Jag är bror duktig hahaha jag fixar biffen klarar mig står pall som värsta berg i orkan.
Jag står på kommandobryggan alla kan inte styra full fart framåt. Bra sås reder sig själv.
Eller hur.
Jag är allt o lite till jag är hora säger aldrig nej säger ja ja ja jag kan kan kan själv ropar ropar inuti nej nej nej men ler utanpå porslin pussmun långa fransar står pall.
Orkar.
Orkar hur jävla mycket som helst löper vidare när duracell-kaninen ligger o flämtar i diket och till slut har man hurrat ja ja ja som en svettig lobbyist så många gånger att dygnet har tjugofem timmar och det finns inget som helst utrymme för misstag o utan utrymme för misstag dör kreativiteten o lusten en snabb o torr död o kvar står dussinutföraren med händerna fulla o huvudet någon annanstans o långa fransar.

Och nu tänker jag våga säga


Nej
Jag kan inte klarar inte

Vill inte

O jag tänker jag sjunker Titanic i deras ögon halkar ner ner i deras ögon
Med långa fransar
O jag tänker att dom tänker att nu går det inte att lita på mer han är värsta olevereraren en vekling en som inte står pall

O jag tänker att jag står inte pall o bra sås reder sig inte själv är inte bäste dräng

interiör

Nu vill jag inte göra annat än att teckna.

wacom är min vän

Första bilden.
Nu börjar det!

några bra saker med New York

Fort Greene Brooklyn Superhero Supply co Joya Yoji Yamamoto Pratt Morimoto MoMa St Marks Books C AppleStore SoHo New Museum of Contemporary Art Brooklyn Industries

loerdag

Naer man hamnar i ett nytt sammanhang blir tiden knapp. Helt utan varning saa aer dagarna bokade.
Tillbaka i mitt tidigare liv paa gator som aer annorlunda nu.
Naer man aaterkommer till en plats som varit viktig blir tiden mellan moetena synlig. Tydlig. De val jag gjort o det som haent o inte haent kommer i ljuset av det jag trodde om min framtid daa.

Muffins paa Mazola's

torsdag

Vi tar C taget fraan Bklyn till Fulton street. Kommer upp ur underjorden o staar stilla. Tiden aer annan haer o jag aer kusinen fra landet.

Snabbmat muffins pizza blaskigt kaffe folk precis oeverallt.

Gammalt skraltigt vackert iderikt.
Intrycken som en fors utan paus steker mitt huvud jag aelskar det somnar i narkolepsi vaknar naesta sekund nya krafter full fart framaat.

Staden kraever ger tar driver fyller mig med liv o tid o tro
Det fula skabbiga vackra blanka samtidigt allting samtidigt ingenting emellan gammalt under nytt gloem det gamla nytt ovanpaa.

Grafisk designporr paa Zakka och habegaeret ser ingen graens.
Espresso paa d'Angolos paa W Houston
The fashion of architecture: Constructing the architecture of fasihon, utstaellning om moetet mellan mode och arkitektur paa center for architecture som var ok men kunde varit saa mycket mer.
en utstaellning om fattigdom i USA paa Storefront for art and architecture, Steven Holl's origamiska 20-meters vikvaegg ut mot Kenmare st

avsluta med lammburgare o Bklyn Lager paa chez Oskar i Fort Greene

R E S E S P E C I A L

Nu har vi landat. Sovit. Skall ata frukost.
New York. Mozarellaomelett o New York Times o tunnt kaffe.