något om uppmärksamhet

 Tittar på de här bilderna från Tokyo. Bilder av material. 
Det är något med dem. Något med hur jag upplever att närheten till materialet är så stark i Japan. Jag vet inte egentligen om de har större närhet än andra, men det är något med detaljerna som är så enastående fascinerande. 
Kanske är det uppmärksamheten, både i utförandet och användandet. 

I det lockande hantverket finns överenskommelsen mellan objektet och användaren att detta är något viktigt. 
Vi har en pakt. Gemensamt lovar vi varandra att det vi har är värt det. 
På samma sätt som uppmärksamhet skiljer en vän från en flyktig bekant, skiljer det även ett genomarbetad handling från en slarvig. Uppmärksamheten för materialet, råvaran, hantverket. Och insikten att uppmärksamhet tar tid. 
Uppmärksamhet för vänskap, tillit, kärlek och trygghet.

En foodie, om uppmärksamheten i matlagningen. 

Uppmärksamhet
Närvaro
Intresse
Fokus

en liten hylla på en dold plats

Det kan tyckas banalt.
Men den här hyllan, vände lite upp o ner på saker för mig.
Jag är fortfarande inte helt säker på varför, men jag tror det är självklarheten i asymmetrin.

Kanske var det oxå sammanhanget, en liten book shop/café/galleri i Tokyo, en smal trappa upp på en plats nästan omöjlig att hitta. Slumpmässigt.
Utrecht

Jag tittar på bilden nu o tänker på all inneboende inlärd idé om form som ledde till detta.
En liten hylla, med en kant som är bredare än själva hyllan.
Så obetydligt o ändå så outgrundligt raffinerat.
Modigt nästan.

Jag undrar om det ens går att lära sig ett sånt förhållningssätt?





...och...Masanao Hirayama...ja!

igen...något om att göra rum

Var på Konsthallen. 

Såg Jonas Dahlberg. Hall of mirrors. 

Så jävla bra. En utställning som verkligen inte ber om ursäkt. 

Rummet kräver av mig, att byta tempo, att våga ge mig ut i det helt svarta rummet i An imagined city. 

När jag sitter o ser resan ner o ner i det eviga källaren svindlar det. Det slutar aldrig. 

Och åkningen genom rum efter rum efter rum. 

Modeller. Illusionen är förförisk. 

Jag faller pladask. 

och plockar fram kartong, kniv och lim. 

__________________

Mattias

Något om att önska sig

Man står i bokaffären. Igen.
Varje gång det blir för mycket.
Bokaffären lugnar.
o magasinaffären.

Bilder.
Tusentals.
Av allt det där, som de andra hinner o kan göra, som blir så koolt o tufft. Jag vill oxå.


Det kommer en dag såklart.
Just nu känns den jävligt avlägsen.

petar med txt

Det är kväll o tyst.
Sitter o petar med txt, uppdaterar web (nytt från utställning + foto), läser mejl, kollar lite nätet. Tara Donovan. Very nice.


Ett samtal som kanske skulle varit en föreläsning satt rätt i tiden
och fick en uppföljning / fortsättning o det är en bra sak.

------------------------------------------------

fil + flingor

kaffe

kaffe

äggmackor (2st)

thé

kaffe

tacos

yogurt

klementin

man rensar ut lite, gör plats för nytt

Utställningen i Stadsbyggnadskontorets källare är över.
Allt är borta. Korridoren igen tom.
Jag tror att vi lärde oss något om att förhandling inte är alls svårt om man inte utmanar sig.
Det är lätt att det blir lite mesigt, att man är så ok med allt att det inte riktigt tar tag.

Men hur fan gör man?

Vi arbetade fritt, men ändå ur skisser, utan tema eller överskrift, men ändå i någon slags riktning.
Vi enades om att nästa gång så behöver vi ett ämne, ett tema...något att ta avstamp ifrån som kan ge tydligare riktning.

...möte möte möte möte

...något om att fundera över tiden.

Tre rum

Tre olika rum.
Konstruerade.
Skulptur i Bottna, Viadukt vid Kungsten, Modell för filmarbete

Bilden blir minnet. Utan bilden kanske jag inte minns.
Men minns jag nu?
Vad?

Och bilden för sin egen skull, vad hände med det?


Jag förmodar att det alltid kommer att vara en del av mitt arbete, att dokumentera. Man skulle nästan kunna säga att det är det som är mitt arbete. Att dokumentera, samla, sortera.
O R G A N I S E R A.

--------------------------------------

fil o flingor

kaffe

kaffe + mackor

fil + flingor

kaffe

dumplings

det analoga rummet + play

 Jag tänkte skriva lite lite om rum.
Men jag råkade se en föreläsning av Aaron Dignam.

Om PLAY.
Om att leka / spela tillvaron för att både bli bättre på det vi gör,
Men framförallt vilja göra det.
Sluta ha tråkigt.
Se mening med fler saker.

Om rummet tänkte jag idag.
Att storheten ligger i omslutandet.
Om att det finns runt oss (och i oss).
Rummet upplevs med alla sinnen.

Och det är därför bilden av rummet aldrig kan bli mer än
pornografi. Ett visuellt kittlande och en dröm om både
taktilitet och ägande.
Att ha och ta på.

Den spatiala upplevelsen måste vara analog.

Dag 3 utställningsbygge

Trött i armarna, o ryggen.
Vi diskuterar vari utmaningen ligger.
Finns där ens någon?

Vi ser oxå att bilderna som växer fram är förstorade skissböcker, som när man skriver på en whiteboard o förbluffas över att det är samma handstil fast större.

Vi har inget tema, ändå kommer olika möjliga läsningar in.
Kanske är det just det som är grejen, att alla kan läsa det de vill. Som tarot.
Man ser det man behöver.

Dag 2

Lång dag.
Bilden växer fram.

Diskussionen fördjupas.

Dag 1 i källaren

Vi har fått upp papp.
Skyddat golvet.
Börjat teckna.

Det går lite långsamt. Försiktigt.

Vi försöker bryta ner det.
Arbeta emot det fina självklara.
Det är inte lätt.

Process i källaren på Stadsbyggnadskontoret

Imorgon måndag 29/10 sätter vi igång. Klockan 10.00
Susanne w och jag.
Vi har samlat en massa material.
I källaren på Stadsbyggnadskontoret skall vi arbeta den kommande veckan med ett projekt som skall stå klart på fredag.
Fredag 2/11 kl 12:00 - 16:00 är det vernissage.
Stadsbyggnadskontoret
Källaren

Vi skall arbeta tillsammans, på en 20 meters vägg.
Förhandla
Diskutera
Utmana

Välkommen att komma och hälsa på under arbetet, eller på fredag.

Barnteaterakademins blogg

I somras, Juli, gjorde jag ett inlägg på Barnteaterakademins blogg.

"""Jag minns en seriesida i Joakim Pirinens album GAS där barnen på någon lekplats i någon förort i slutet av 1900-talet, till den lekplatsansvarige i områdets förfäran,  lekte Chilenskt tortyrfängelse och inte rymdraket i den nya lekställningen.

Jag tycker att det är en bra bild av vuxenvärldens välvilliga förväntan och barnens behov av att undersöka en värld.

31
tre ett

Att leka innebär naturligtvis väldigt olika saker för olika barn, unga och vuxna i olika delar av världen, eller tider i livet.
Det finns ofattbara mängder barn som aldrig får vara barn, som aldrig får leka.
De är vår tids smärta.
Det finns också många som har allt, som ändå inte får leka."""

läs vidare..(Juli)

nya bilder från Cell i Bottna

Några nya bilder finns nu på cellstructures.se









_____________

saker jag önskar att jag hade gjort

Det är kanske dumt att ångra sig.
Det går ju ändå inte att göra något åt nu. Men ibland önskar jag verkligen att jag hade gjort annorlunda.

# Fotograferat mig i en fotoautomat varje gång jag besökte en ny stad. Jag borde ha gjort det. Nu är det för sent att börja.

# Lärt mig spela gitarr. Klart jag kan lära mig lite nu, men bara lite.

Såna man minns

2008 var jag i Tokyo, och på galleriet i AXIS building såg jag Marije Vogelzang's enastående Sharing Dinner. Det är fortfarande en av mina viktigaste utställningsupplevelser.

Hon har ett nyhetsbrev oxå.

Och nu på kvällen, kollar jag på Karla Black, lågmält berättande om sitt arbete, från biennalen i Venedig 2011.

Och jag förförs av Carlos Bungas kartongrum, och Tadashi Kawamatas hela livsverk.

R U M M E T

                                                                                            Det är i rummet det händer. 

och, a Butterfly's dream...

Samlar upp bilder

LEGO, beat Lab and the donts on Instagram

Jag hittar den här, 9bytz, en LEGO-maskin som aldrig slutar.




Och Casey Niestats Donts on Instagram.




and the beat making Lab in Congo

EDC

EDC (Everyday Carry) visar sig vara nästan en liten rörelse. Hundratals, ja säkert tusentals, bilder på saker som män har i sina fickor.

På Every-Day Carry finns sida upp o sida ner med bilder av mans-grejer.

Mycket klockor, knivar (?), plånböcker, ficklampor och annat.

Jag blev liksom först jätteglad när jag hittade sidan o tänkte att detta har jag på nåt sätt alltid fantiserat om men inte vågat göra, ta bild av mina saker, för att det är så in i helvete töntigt...o ändå...

Och jag minns ett jobb jag hade i akutintaget på Sahlgrenska, där en kväll en person kom in och avled.

Hans fickor tömdes på en rostfri bricka, och jag minns att jag noterade hur alldagligt det var, mitt i allt det hemska. En klocka, en plånbok, några halstabletter, nåt kvitto.

Den händelsen gjorde mig på något sätt mer medveten om saker jag bär med mig.

Under lång tid hade jag alltid en väska (en svart Marimeko i canvas) full med saker, alltid. 

Bra-å-ha-grejor.

Därför blev jag extra glad när jag berättade om den här sidan, EDC, för en kollega, och det visade sig att han har precis det där...en väska full med bra-å-ha-grejer...med sig alltid.

Fan va koolt.

Jag ville oxå det, men när jag tog kort på mitt så blev det inte lika imponerande.

Men jag vill ju inte släpa runt på en massa saker.
För att det är tungt.
Men samtidigt vill jag det.
För att det är kul.
För att det finns så många små tillfällen när livet hade underlättats av att man var förberedd.

Nu vet jag inte hur jag skall göra.