Idag har jag tänkt på: Om det går att vara individuell, om det är för oss biologiskt socialt möjligt. Om det är intressant.
Diskussionen tog start i
Voluntary Simplicity…som jag läser det ett (urbant?) fenomen där man självmant väljer ett enklare liv. Man väljer bort prylar för att inte stressa sig själv o miljön o kraven på uppdateringar o allt ordnande med de saker man har alla larm o lås o förvaringsboxar. O vi talade om huruvida det är möjligt att faktiskt leva så eller om det egentligen mest är ett koketterande i att veta vilka saker som gäller o inte, det som inte sällan händer i designens heliga namn att man talar om kvalitet när man egentligen bara motiverar varför man köper det dyraste o flådigaste.
Jag tror att risken finns. Att VS blir ännu en av de möjliga self-branding-vägarna i önskan om att vara verklig o intressant o speciell.
Jag tänker mig att, som språkforskaren sa häromdagen, vi har i vårt språk, vår kommunikation, den unika förmågan att tala om abstrakta saker, att kommunicera om saker som inte finns i vår närhet, tid eller alls.
O om det nu är så att vi har utvecklat denna speciella förmåga, borde inte det betyda att vi har det för att vi kommunicerar? Att vi kommunicerar därför finns vi. Vi är sociala. Vi är ett gruppdjur. Vi har behov av andra.
Det verkar rimligt. Knappast nobelpris-tankar.
Men om det är så…varför är det individuella så otroligt viktigt för oss? Är det bara för att få para sig? är det nån form av biologi här också? Kanske är det så? Flockhierarki. Alfa-hane alfa-hona. Såna grejer.
Eller är det för att det finns ekonomiska intressen i att vi skall vilja vara speciella (för att få göka) o etablera oss i uppåtsträvan på den stora sociala spanska trappan? Det tror jag snarare.
Jag tror att det är precis så det är…vi pressas konstant i att inte vara nöjda, med oss själva med det vi äger med de vi känner med det vi gör. Allt allt allt är utbytbart, allt. O vi hamnar mittemellan eftersom vi är sociala i grunden, vi har behovsomfan av närhet ömhet hetta, så kan vi bara dra en liten bit från kollektivet. Vi vill vara speciella, because we´re worth it, men bara tillräckligt för att inte sticka ut för mycket o tappa kontakten med helheten. Att vara individuell blir reducerat till färg på en iPod.
Att vara individ är något man konsumerar sig till.
O individualiteten konsumeras. Jag. Se på mig. Spännande intressanta läckra jag. Välj mig. Klicka på min bild läs min txt mina svar på standard-enkäten.
’-Hej där, jag är en kille som gillar att…’ ..klick bort
’-Tja, en ömsint tjej, med hjärtat på rä…’ klick bort…
Klick bort.
Klick.
Helt plötsligt är att träffa nån något man gör hemma i soffan, man bläddrar i en Mc-värld av möjligheter, sida upp o sida ner med tjejer o killar som vill träffa nån, tusentals som man kan bläddra igenom gallra matcha … ta reda på om…innan, man liksom …ses.
Jag blir fan rädd.
Inte för att det finns dejting.
Men för att det bor en bråttom bråttom-by-pass-nerv i hela titta välja klicka chatta kanske träffas.
Vad händer med doft o röst o blick o kropp? All den överfeta bandbredd vi har till förfogande för att mötas, för att kommunicera. Actual-reality-dejting där man kan ta i varann o där skrattet spelar roll direkt, där man lirar live utan omtagning o man konstant har domarnas betygsbarometer i ögonvrån?
Där. Underbara hemska värld.
Där man är verklig hela tiden.
Istället blir det visuellt, yta, o intellektuellt, genomtänkt energisnålt strömlinjeformat.
Kasta dig ut, sa en vän. Jag smygprovade. På natten. Blädder blädder oj kolla kolla alla söta sexiga vackra spännande möjligheter.
Jaha.
O nu?
Skicka en blinkning?
Till en? Till flera?
Det kändes bara så tafatt.
Jag kände mig gammal.
Utdaterad istället för uppdaterad.
Det kändes som postordershopping, inte som möte.
Jag tror att jag tror på möte. På direktheten. På det läskiga i att gå över dansgolvet o det fantastiska i att få dansa.
Jag vill vara en del av.
I varje bild, berättelser. Mina dina någon annans. De kan vara nära levande minnen drömmar o de kan vara så privata privata att jag nästan inte vågar titta på dem. Oftast rinner de ur mig utan tanke utan plan, berättar något för mig. Senare kan jag titta tillbaka o se hur de fylls av ny mening, nya läsningar.
Det kan vara så tyst.
Din oro din rädsla förvirring ilska fortplantar sig genom mig kropp genom ben o hud o hjärta. Jag håller om dig o du ber mig att stanna o jag leker stark leker stor leker vet hur man gör inuti rasar draken o havet o blodet rusar jag håller dig i famnen jag kämpar för att mina tårar inte skall synas.
Tystnad. Stilla.
Idag, på det här superhero-quizet blev jag GreenLantern.
En nästan smärtande vardags konturer träder fram när dimman driver bort. En stillhet som lämnar munnen tom torr blicken irrig.
Igår en lång dag med eget arbete. Fick låsa dörren från insidan o gömma nyckeln för mig själv för att inte springa iväg hela tiden.
Jag skrev just något hos karin, o insåg att det är vad jag gör. Fasetter o flera o flera vinklar på den pågående undersökningen i vad det är att vara människa. barasådär.
