imorgon åker jag till Lofoten.

att göra inget är en konst

Handlar vuxenlivet om att man får mindre tid att göra inget?
Att man måste vara till nytta hela jävla tiden?
Skall det vara så?
Jag upplever att jag nästan aldrig gör något som inte behövs, något jag bara gör en stund. När jag var liten, och senare också faktiskt, så gjorde jag mycket som bara var. Idén om att bara sitta en stund å glo. På ett modellflygplan eller en frisbee eller en vägg. Att göra saker utan att de behövde ha ett värde, en orsak.
Det enda jag gör för bara mig nu är att läsa lite ibland, eller gejma.

Läser Owe Wikströms Långsamhetens lov och han radar ju upp insikter om stillhet och att ta sig tid och att titta på havet, men det är ju lätt att skriva. Omsätta det däremot.

Det är lite sorgligt och jag vet inte riktigt hur jag skall ta mig ur det. Vi har ett skivad-brödlimpa-schema hemma och går precis om varandra flera dagar i veckan.

Jag skulle nog också vilja ha ro att åka lite longboard eller kicka boll, bara för att det är gött.
Eller måla eller skriva (nu när jag tänker på det så bloggar jag ju faktiskt helt utan tankar på att det skall leda till något och det blir jag ju lite glad av).
Ingen lätt nöt detta i ett upptempo som inte direkt har lugn i sikte den närmaste framtiden.

komposition

hur skulle det se ut om alla...är universums kardinaltöntigaste argument!

Jag kan inte släppa det. Vad är det med det svenska samhället och dom som bestämmer? Vari ligger prestigen i att inte låta sjuka barn stanna i Sverige? Kan det leda till det fasansfulla att fler barn blir apatiska, och ..hemska tanke.. dom också måste få stanna? Tänk, hur skulle det se ut? En massa barn i nöd som bara skulle typ, få flytta in här hos oss.
Är det ok att vårt land styrs av rättesnöresonanister som sitter på departement och gör sitt jobb? Hur kan den sova som tar beslutet att chartra ett högteknologiskt ambulansplan för att transportera iväg (fast det kallas hem) ett barn, en familj, och lämna dem i det helvete de riskerat allt för att komma ifrån? Hur kan den människan känna sig betydelsefull?

Det är regelfanatism på samma nivå som den religiösa fanatism som driver någon att flyga in i ett hög hus. En blind tro på något högre som befriar en från överblickande ansvar.
Man skulle kunna tänka sig en vacker och spännande idé:
Alla dom som arbetar på Migrationsverket och alla de som beslutar i flykting- och amnestifrågor satte sig över en elvafika och sa att nä nu får det vara nog. Vi tar inte de här besluten. Vi lämnar inte tillbaka några barn, de är våra nu. Vi skickar ingen tillbaka till tortyr vi nekar ingen vid akuten eller skolporten vi gör det fan inte mer!
Vi öppnar vårt samhälle och välkomnar de som behöver oss.
Vi bygger något större!
Det hade varit något att vara stolt över. Ett land som vill vara en del av hela världen, som vill se möjligheter i människor. Som vill att alla skall få chans istället för ett som pussar pengarna i krysset, håller alla innanför om ryggen och käppar hjulet för dom som står utanför.

till Elvira

Ser den apatiska flickan Elvira på TV.
Hon får inte stanna i Sverige Sverige fosterland.
Gamla goa solidaritetsSverige.
!
Helvetes jävlar!
Vad handlar det om?!
Hur kan vi i detta land överhuvudtaget någonsin i något sammanhang ta orden solidaritet och social välfärd på allvar när vi inte låter barn få skydd hos oss?
Sjuka barn.
Söndertrasade inuti av vuxna människor.
Som om det var deras fel.

Det gör mig spyfärdig.

Den som sitter på detta beslut, och som ger avslag efter avslag till asylsökande barn: Skäms på dig din jävel!!

och

Ibland gör det inte ont, men det isar. Det blir svårt att sitta still och det blir svårt att röra sig. Jag vill vara här och där, men ändå inte.
Jag vill sparka in varenda jävla dörr och jag vill gå på glas.
Och.

Under huden sitter inget riktigt på plats.

och kanske skulle jag gråta i din famn.
Floder.
Kanske skulle jag gå.
Kanske skulle du gå.
Och

Kanske aldrig komma tillbaka.

då stannar tiden

När Leia tar micken går jag av.
Sönder nästan.
Hennes röst går rakt in under min hud, express till hjärtat.
Som stannar.
Som står still hur länge som helst och jag kan inte sluta lyssna och jag kan inte sluta gråta.

Med dig
Vill jag visa mig
För dig
Vill jag visa mig

Sjunger hon och hur fan kan man inte älska det.

miralles

Pablo Miralles liv i Barcelona är en fantastisk saga. Det bästa som kan hända en croissant är en bra jävla bok. Jag vill verkligen rekomendera den.
Läs den!
Njut av konspirationen och de hemlighetsfulla mötena.
Tro på intuitionen.

vad är skillnaden på samtal och diskussion?

En dag av intryck. En vansinnig ström av intryck.
Vissa dagar är jag så receptiv för det som kommer i min väg. Ett läskpapper. Allt går in.
Inte allt fastnar, inte på långa vägar, men det går igenom mig och ger resonans.
Bultar.
Samlas som avlagringar av bilder och tankar och idéer.

Dessa software structures fullständigt blåste mig av stolen i sina enkla vågor och rörelser och scheman. Slump eller förutbestämda spelar ingen roll.

Och sedan detta rum. En brutal samtidigt försiktig gest i befintlig arkitektur. Inte nudda. Viska så att det ekar.

Och sen ett möte med Eva-Lena Dahl, professor i idéhistoria, och en läsning av Hanna Kralls txt ’Hon från Hamburg’ ur boken ’Att dansa på främmande bröllop’ med följande samtal om tolkningsvägar och möjligheter. Om vikten av att vilja förstå, att kunna förstå. Att ge tid till viljan att förstå.

Spridda resonemang i slutet av dagen:

Vår största möjlighet till förståelse av livet får vi genom det vardagliga livet och dess språk. Detta språks meningsöverskott gör det möjligt för oss att tolka och lägga in vår egen berättelse i det berättade, göra den till vår och i detta greppbar.
Vi använder oss av metaforer och analogin och orden ungefär som blir viktiga bärare av meningsöverskottet (liknande Norretranders begrepp exformation?). i det vardagliga språket finns en öppen precision som gör att berättelsen går att känna igen. Detta skiljer vardagsspråket från det vetenskapliga (och akademiska?) i att det senare aldrig kan acceptera flera betydelser i sin beskrivning av världen.
I vardagen berättar vi, inte beskriver.

Hur överförs detta till konsten?
Berätta historier. Tala med och till hjärtat. Våga det.
I konsten finns drömmar om andra världar, på samma sätt som gåvor från andra länder fortfarande kan ge oss längtan.
Konstens inneboende möjlighet till empatisk träning.
I konstens tillspetsade situationer finns vår vardag i destillat. I dessa berättelser kan vi öva våra liv.
Konsten ger en potential att fördjupa en berättelse. Detta kräver tid.
Tid och vilja att förstå.
Tid att känna.
Tid att uttrycka känslor.
Och att lyssna till dem.
Att utnyttja språket (det txt och bildburna) som medium för känslorna och längtan och viljan.

Och tårarna.


Vems är du? Vem är du?
I tillhörighet finns identiteten.

Ondskan är inte radikal, den är banal. Ondskan är resultatet av att människor inte reflekterar över sina handlingar och dess konsekvenser.

Ingen människa kan se in i mörkret av sitt eget hjärta. (Hanna Arendt)

Moral kan aldrig handla enbart om att varje människas plikt emot sig själv avgör om en handling är god eller ej.
Det går inte att överskåda alla de konsekvenser en handling får.

Människan är förmögen att ge löften och i detta se in i den framtid hon önskar. I detta kan hon ge sig själv ramar att verka i för att nå den framtid hon önskat.
Framtiden bestämmer nuet.
Men eftersom ingen fullt kan överskåda de konsekvenser ens handlingar får blir förlåtelsen viktig.
Måste man förlåta?
Nej.
Det måste vara möjligt att säga: Jag förlåter dig aldrig, men jag tänker handla annorlunda. Jag tänker bryta cirkeln.
Det enda vi kan göra då är att lära av vårt förflutna och lova en annan framtid. För detta behöver vi varken förlåta eller straffa – bara acceptera en handling.
Vi ger oss själva ett sidospår. Inte en räddhågsen eller undertryckt utväg, utan en väg av förändring och annan handling.

Det enda jag kan göra åt historien är att inte upprepa den.


Man ser inte med sina ögon, utan med summan av sina erfarenheter (Aristoteles)

I viljan till en fördjupad tolkning av konstverket (oavsett genre) krävs det att vi kommer över vårt motstånd att komplicera vår förståelse.
Att vi tillåter oss att reflektera utifrån våra egna referensramar. Att vi använder våra subjektiva referenser som verktyg för förståelse.

Konstverket är autonomt.
Skaparen är den förste läsaren av verket.
Verket blir till i mitt referensunivers.
Verket måste få kräva sin uppmärksamhet.
Att ge samtalet dignitet och tid.

Tid för vilja att förstå.

det regnar inne

Mattorna på golvet är vattenpölar. Hon står med stövlar o galonisar på. Mattis skriker stolt om sin rövardotter. En Ronja. För det var bestämt. Inne i lägenheten regnar det och det är bäst att fälla paraplyet.
Jag fick Lasse Fabels bok och skiva på mitt bord igår. I present.
Ord forsar ur den mannens mun utan stopp. Akademin står vid sidan. Så förbannat bra. Jag ryser och vill vara han.

-Jag skall gå och köpa glass med bankkortet, vilken vill du ha?
-Pistage.
-Dom har inte mustash. Bara banilj.
-Vanilj.
-Dom har inte det heller. Bara choklad.
-Då tar jag choklad, och pistage.
-ok, hej då!

Vi sitter i hennes rum. Hon sitter i fönstret och tittar ner på gården, hon hjälper nallen att balansera upp dit också. Vi väntar på hunden Emma som kommer på besök snart.

Nu ringde hennes kusin, som är tre o ett halvt. De pratar o pratar.
-Snart kommer hunden Emma hem till mig. Den heter hunden Emma. Min hund.
-mmm, va trevligt.
-hej då!

titta! en duva

I slutet av veckan är det fett med skönt att baxa upp sig i soffan med macka och film. Heat på TV känns som en värdig avslutning.
Har börjat med förberedelser inför utbildningsdag i Lofoten om två veckor. Estetiska läroprocesser och diskussion om kreativitet. Föreläsningar och workshop.
Frågorna hopar sig direkt.
Men nu är det helg.

jag målar akvarell ibland, fast sällan.

Shit...pratade med en god vän härom dagen om manér. Om att man snabbt utvecklar ett sätt att göra saker. SkriVA eller prata eller teckna.

och

jag ser när jag tittar på det jag skriver att allt låter samma.
samma ton.
samma typ av bilder.

jag gör inte annat än tjatar på mina studenter att de skall bryta sina manér. ifrågasätta.
inte göra samma samma samma.
o så gör jag det själv.
kanske behöver man inte ifrågasätta hur man gör saker. istället bara göra. låta det som kommer ur en komma ut.
det är ju jävligt skumt detta. nu när jag läser detta så låter det ialla fall som samma.
dömd att alltid låta samma.

frukostbordet.
-jag kan inte höra när ni pratar så högt.
-har du ont i öronen?
-jag får ont i öronen när ni pratar så att dom ramlar av och jag kan inte andas och har inget hår.

hon ler och fortsätter äta gröt. oberörd.
jag ser på henne. förbluffad. hennes värld är obegriplig. jag undrar hur hon väljer sina ord.

spöken

När jag drömmer mardrömmar ser dom ibland ut så här. Jag vet inte varför, men jag vet att jag knappt vågar öppna ögonen när jag väl har vaknat.
En gång drömde jag en mardröm och vaknade och svettades och då fortsatte den, en dröm i en dröm. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Som tur är händer det väldigt sällan.
Mardrömmar alltså.

va fan skall behövas!?

Topmodelaspiranterna tittar surt på varann. Idoljuryn valde sina blivande artister, dom andra grät. Flyktingarna i Sverige får inte amnesti. Danmark förlorade i Biggest Looser.

ibland

Ibland när man sitter på möte så vandrar tankarna.

havet

Jag står på kanten vid havet och vågar inte hoppa i.

katt kors hare

en vän fyller år

Vi skall på Födelsedagskalas. Jag har tryckt en t-shirt och knåpat guldpaket. Jag älskar presenter! Det är det bästa att fixa o dona med bra paket.

en död hare

Anteckningar från en enastående föreläsning om konstnären Joseph Beuys. Föreläsaren Göran Vogel-Rödin är magisk i sitt sätt att levandegöra orden och idéerna.

Märk Världen. Förträngning, medveten om minnen.
Tid. Tid att lyssna. Tid att ställa krav.

Meningen med livet?
Vems sanning är sann?

Det skrivna ordet eller bilden som berättare?
Vi fick choklad.

Hur man förklarar konst för en död hare.
Öppna föreläsningar i akademien, alla får vara med, alla får prata.
Den första formen en människa skapat är tanken.

Att inte få tillgång, att inte vara utvald.
Varje människa är en konstnär, varje människa deltar i samhället som är en social skulptur.

Förutsättningen är det som avgör framgången.
Kunskap är förståelse.
Allt levande är heligt. Konst är kapital. Mänsklighetens största kapital är vår skapandeförmåga. Konst handlar inte om status.

Varje människa har en brinnande låga, skydda den.

Det viktigaste vi kan göra som lärare är att skydda lågan, aldrig släcka den. Inte skola sönder den, aldrig skola sönder.
Kreativ process är utåtriktad. Gestaltningsprocess är skapandeprocess för undersökande. Den är introvert. Den har en vilja till förståelse. Gestaltning handlar om att försöka förstå.

Konsten som katalysator för samtal.

Vilka symboler är laddade för mig?
Vi måste söka våra egna symboler.
Bruce Mau skriver i sitt ’Incomplete Manifesto’ om att skapa sina egna verktyg och ord:
22. Make your own tools.
28. Make new words, expand the lexicon.
Till detta kunde adderas ‘find your own symbols’. Tillåt egna symboluniversum. Skapa dem, stimulera dem, vårda dem. Bygg dem, berätta om/med/genom dem.

Skapande och kreativitet handlar inte om det självupphöjande geniet, det handlar om en vilja till samtal.

Mrs Kaufman

I mitt parallella txtuniversum har jag nu plockat upp Fredrik Strages hiphopsaga Mikrofonkåt. Jag skrattar och önskar att även jag hade lite förort i blodet. Jag har också … ey len, mumlar jag och drömmer en liten stund om att min pappa också hade tagit mig ur medelklasskvarteren och fiskbensparketten ut till Hammarkullen eller Angered som Gunnar Kaufmans mamma i Paul Beatty’s Svart Harakiri, fast det var inte sant och inte det heller för jag trivs bättre här. Jag är en åskådare och kommer alltid att vara, en konsument av en kultur som inte är min. Fast det skiter jag i, jag har ändå WuTang i lurarna.