Mrs Kaufman

I mitt parallella txtuniversum har jag nu plockat upp Fredrik Strages hiphopsaga Mikrofonkåt. Jag skrattar och önskar att även jag hade lite förort i blodet. Jag har också … ey len, mumlar jag och drömmer en liten stund om att min pappa också hade tagit mig ur medelklasskvarteren och fiskbensparketten ut till Hammarkullen eller Angered som Gunnar Kaufmans mamma i Paul Beatty’s Svart Harakiri, fast det var inte sant och inte det heller för jag trivs bättre här. Jag är en åskådare och kommer alltid att vara, en konsument av en kultur som inte är min. Fast det skiter jag i, jag har ändå WuTang i lurarna.

ta mig!

Köpte en bok till idag. Kärlek i en blå tid av Hanif Kureishi. Jag vet inte varför jag köper ännu en bok av honom, men jag tror att jag gillar honom. Jag har inte tre böcker av många författare. Bara Douglas Coupland, Alessandro Baricco, Göran Tunström.
Men Karueshis Intimitet var förbannat bra, så innerlig och tät, så vacker.
Det finns något obestämt tillfredställande i att ha en boklåda där böckerna kostar 10.- som gör urvalet åt en. Det mesta är gamla deckare, men emellanåt dyker det upp txter som viskar: ta mig! Då kan jag aldrig låta bli.
Jag sitter nu på ett flertal halvlästa txter, skönlitterära eller artiklar eller annat. Att läsa parallellt är att väva nya mönster. Ge ytterligare mening åt det redan bestämda. ytterligare djup eller bredd. Alla txter flyter ihop och gör läsandet till en öppen resa.

Fredrik och jag

Jag tycker personligen att den moderata politken är lite obehaglig. Högervindar gör mig alltid illa till mods. Min förutfattade mening gör säkert att jag inte riktigt lyssnar på vad de verkligen säger alltid, men en högerallians i ledningen för Sverige är för mig något mycket illa.
Men idag uttalade Fredrik Reinfeldt för första gången någonsin min uppfattning i en fråga. Han meddelade att han inte tycker att det verkar vara en god idé att brottoffer och anhöriga till brottoffer skall få vara med och påverka beslutet för huruvida en livstidsdömd skall få benådas tidigare...Fredrik och jag fan ta mig!
Det är en av de mest befängda saker jag hört på länge!
Att den mest partiska i målet skall få bestämma är ju fan galet.
Att detta är satt i system i USA är väl knappast något att ta fasta på. Från det landet kommer knappast något inom politik eller rättsfrågor som finns att önska sig i Sverige.

art and its objects

Jag köpte en bok ur en boklåda idag: Art and its Objectives av Richard Wollheim. Den öppnar med: What is art? Art is the sum or totality of works of art. What is a work of art? A work of art is a poem, a painting, a piece of music, a sculpture, a novel...What is a poem? a painting? a piece of music? a sculpture? a novel?...A poem is..., a painting is..., a piece of music is..., a sculpture is...a novel is... It would be natural to assume that, if we could fill in the gaps in the last line of this dialogue, we could have the answer to one of the most elusive of the traditional problems of human culture: the nature of art. The assumption here is, of course, that the dialogue, as we have it above, is consequential. This is something that, for the present, I shall continue to assume.
Shit. Det fanns ingen möjlighet för mig att förbise denna txt.

ett glas vatten kan man se

En solig dag i slutet av 90-talet. På ett café i Haga i solen sitter en liten kille och grejar o fixar o hänger med sin mamma. Plötsligt utbrister han mamma, jag tror inte på någon gammal fabbro i himlen. Jag tror på ett glas vatten för det kan man se.
Det kändes som att jag fikade bredvid någon som levt i tusen år.
Jag tror oxå på ett glas vatten.
Jag tror på andlighet och medmänsklighet och humanism. Jag tror på omtanke och samtal och öppenhet. Men jag tror inte på en fabbro uppe i himlen. Jag tror verkligen inte på religionen. För mig är en gudstro fullkomligt oförståeligt. Jag har försökt förstå många gånger, men det går inte in. Jag minns att Carola tackade Gud för sin första seger i Melodifestivalen och jag var fjorton och blev så arg, varför kunde hon inte själv bara säga att hon var stolt över sig själv?!
För mig är religionen enbart en mänsklig konstruktion för att bibehålla reaktionära strukturer. I religionens namn kan patriarkatet sitta säkert. I religionens namn hålls alla grupper borta förutom dem som ingår i den normativa manliga medelsvennearmadan.
Jag tror vi behöver mindre religion och mer humanism.

får man prutta på galleri?

Besökte Göteborgs 3.e Internationella Konstbiennal. (More Than This!) Den är som en present i den nalkande hösten. Det är utan tvekan en utställning som kräver både tid, uppmärksamhet och eftertanke av sin publik. Som en utställning av den här storleken skall. Den är också ganska homogen, få saker sticker ut i tempo eller uttryck. Nästan lite återhållen. Vid första upplevelsen känns den mer intellektuell än direkt estetisk (föruton Monica Bonvicini's bilder och skiljevägg som är förförande). Jag gissar att de txter som producerats för katalogen kommer att spela stor roll för helheten.
Jag funderar kring rummet, igen. Konstens rum. Rummet för upplevelsen av konsten. Hur förhåller sig konstnärerna till det rum de skall verka i? När Biennalen arbetar utifrån det dokumentära uttrycket och språket, hur används rummet för ändamålet?
Hur samspelar de konstnärliga uttrycken med det befintliga rummet (-en). Jag kan sakna ett tydligt ställningstagande i frågan. Jag kan önska en starkare visad vilja att spela med eller emot. Adrian Paci’s spillvirkeskåk i ett av Konsthallens mindre rum tycker jag är ett vackert exempel på hur verket finns i rummet. De kontrasterar och understryker varandra. Förmodligen är det mängden video som underordnar utställningsrummet något, till infrastruktur snarare än upplevelse. Väldigt lite kräver min uppmärksamhet utanför de ljus o ljudisolerade rummen.
När jag tänker på det nu så känner jag att video är en ganska asocial konstupplevelse. Inte en mindre intressant, Bill Viola´s permanenta verk på Aros i Århus var bland det vackraste jag upplevt, men asocialt. Det är som bio. Som teater. Inga barn som springer eller människor som skrattar, ingen som samtalar eller rör sig bredvid en själv. Ingen som undrar eller blir förbannad. Inte högt i alla fall.
Chris Reddy på Mors Mössa kommenterar just det. Hans små små bilder av människor i konstens rum är en liten spark på smalbenet. De pekar tillbaka på mig och fnissar. De säger att så här allvarlig ser du ut. Så här skitviktigt förhåller du dig i konstens rum. Så det kanske inte är video som är asocialt utan konstens rum.
Och hur fan ändrar man på det?

högt i tak

Har pratat idag om samtalet. Om vikten av att ha högt som fan i tak. Om att stötta och inte stå i vägen för varandras utveckling och tankar. Om att verkligen känna att man får ställa alla frågor och att det man har att säga betyder. Det kändes viktigt.
Jag minns att det värsta som fanns i tonåren var dom där tjejernas fnitter. Dom där som man inte riktigt visste vart man hade. Dom som var sötare än de andra och som spanade in killar som gick i gymnasiet. Dom där tjejerna man var lite kär i men visste att man var chanslös inför. Dom ägde en och det enda man kunde göra för att komma nära var att vara deras vän. Och de fnittrade. Helt plötsligt när man pratade så hördes det tyst tyst men ändå som en piska. Omöjligt att veta om de viskade och fnissade om mig eller om något helt annat. Det satte spår. I vuxen ålder kan det komma över mig ibland. Oron över att inte vara lyssnad på. Att de som sitter där egentligen bara väntar på att få gå hem.
Detta bäddar inte för en trygg arbetsmiljö. Trygghet i en grupp, som jag ser det, innebär att man vet att man får vara med. Man kanske inte är viktigast i alla situationer, men man är aldrig oviktig. Ens åsikt, fråga, uppfattning, inlägg betyder. En grupp måste arbeta för att hitta det klimatet. Man måste arbeta med detta som med vilken annan relation som helst. Respekt och tillit. Hur uppnår man detta? Hur får man en grupp att agera utifrån känslan av samhörighet istället för den enskilda individens framgång?

höja straffen

Läser idag i GP om Fort Europas drömmar om att höja straffet för tillverkning, import och försäljning av pirattillverkade märkeskläder. Marknadens advokater jobbar övertid för att befästa överprisernas, de starka varumärkenas, relevans. Uppenbarligen är det inte tillverkning som kostar. Fundamenten luckras upp.

sprida, inte begränsa

Varför bloggar man? Vid fenomenets första anblick ser det ut som en massa människors önskan att synas, att få finnas i ett större sammanhang, bli lite kända kanske. Drömmen om att bli sedd. Kanske upptäckt. Men jag tror snarare att det handlar om många, kanske fler än man först kunde väntat, människors vilja att dela med sig. Jag vill tro det i alla fall. Vissa vill skriva om små saker och upptäckter de gör i sin vardag, andra om politiska spörsmål eller smala ämnen. Och jag tror att de flesta gör det ur just viljan att dela. Att inte sitta och hålla inne. Jag vill så gärna tro att bloggandet är kusin med fildelningsnätverk och andra grupperingar som arbetar för att sprida, inte begränsa, kunskap. Tänk bara på den enorma mängd fantastiska inlägg, åsikter, specialkunskaper, kontakter, bilder, länkar och vackra ord som ligger på alla bloggar. Fria att länka vidare till och från, att kapa, citera, tänka vidare på, argumentera för eller emot, lyfta eller glömma. Jag vill så gärna tro att bloggandet handlar om idén att information inte är bunden. Information och tankar ryms inte inom marknadsstyrda lagar om upphov, de kan inte bindas, utan måste istället vidare, ut och ständigt vara i förändring och ge bränsle åt nya idéer. Bloggandet bidrar till detta i sin snabba och intrikata nätverksform. Avsändare och mottagare tappar betydelse. Alla är båda. Det är ju så outgrundligt vackert när man ser på det så, alla får vara med. Allas berättelse får plats. När jag talar om alla blir det givetvis löjligt ur ett Nord – Syd-perspektiv, eller I-värld – dom andra-dito, men om vi tänker oss att detta är början, och nätverken bygger sig större och starkare och i takt med att fler och fler blir uppkopplade så får fler och fler på planeten en kanal ut. I det perspektivet känns det nästan andligt, samtidigt som det blir lättare att förstå de stora bolagselefanternas förtvivlan över omöjligheten att kontrollera detta. Så jag hoppas att bloggandet härstammar ur detta och inte ur mångas vilja att bli kända.

trygghet i sömnen

Satt kvar en stund efter att hon hade somnat. Tysta snarkningar redan efter halva Emma Dammsuger. Hennes uppenbara trygghet i sömnen gör mig stolt som pappa. Hon vet att hon kan somna och vi går ingenstans. Vi är här när hon vaknar. Att veta att hon vet är obeskrivligt. Jag älskar henne så att det gör ont ibland.

Dior kids

Små snor-rika överklassflickor på TV. Deras liv består i manikyr, tennis, modellfotosessioner, partymingel och Chanel. Jag spyr. Och gråter. Stackars jävlar. De är hemmafrumaskotar åt lyfta söndermejkade socitetskärringar, något att berätta om på ännu en thébjudning. En tio-åring som uteslutande pratar om kändisar och sitt utseende och naglar känns mycket störande.

kreativ process

Två barn, min dotter och hennes kusin, sitter framför ett stort ritblock som står i vardagsrummet och målar till Trazan och Banarne. Dom är drygt två och orden bubblar ur dem och bilderna finns i deras ögon. För oss andra är det lite svårt att skilja den ena samlingen streck (Trazan) ifrån den andra (Djungelmums), men för dem är det glasklart. Rita, berätta, byta färg, måla över, sjunga. Allt får plats.
Igår satt jag i intressanta diskussioner med en kollega om Estetisk process. Vad är det, vad kan det vara, hur arbetar man med det i skolan och kan det göras annorlunda? Hur ser jag på estetisk process och vad betyder det för mig? Vad kan det betyda för lärande i allmänhet eller för den egna identitetsutvecklingen. Att kunna lyfta frågor om den egna existensen med hjälp av kreativa uttryck, och i detta ge sig möjligheten att utforska ämnet med andra förutsättningar. Förhoppningsvis ställer arbetet andra frågor och ger därför oväntade svar.
Se bara på den fantastiska möjlighet som kreativt arbete erbjuder att under en process vara någon annan. Att försätta sig i någon annans situation och utgå frågeställningar ifrån detta. För författaren är detta i stort sett en förutsättning, men i andra uttryck är det mindre tydligt, kanske svårare. Kanske för att det inte finns samma tradition av att skapa alterego i bildkonsten. En som gör det mycket framgångsrikt är Nina Bondeson, i hennes bilder och objekt finns flera personligheter som spelar ut sina olika roller. Några har funnits med länge och andra kommer och går. Styrkan i detta, som jag ser det, är att hon tillåter sig att arbeta med många olika, om än liknande, uttryck och berättelser samtidigt. Historier kan finnas på många plan samtidigt, både i en bild eller i en utställning.
Det är detta förhållningssätt jag tror bäst belyser min syn på estetisk process. Parantes: jag vill gärna byta ut begreppet Estetik emot kreativitet, eftersom estetik är ett i allmänt tal värdeladdat ord som beskriver snyggt. En väldigt estetisk inredning eller målning ser vi gärna som en som är tilltalande. Och det är inte det jag syftar till i begreppet Estetisk Process. Där handlar det om processen av kreativt (konstnärligt) arbete.
Att kunna stiga utanför sitt ego och arbeta utan att hela tiden känna att man måste stå för det som kommer upp, och i detta självcencurera, är en förutsättning för en fri kreativ process. Om man dessutom arbetar med frågeställningar som kan upplevas som provokativa eller alltför privata, där svaren på frågorna; de bilder som blir, kan vara svåra ibland att stå för, så är förflyttningen i personligt fokus en enorm tillgång.
Barnen i mitt vardagsrum skapar med hjälp av bilder egna berättelser utifrån intryck och tankar om sin omgivning och blir en direkt sinnebild av mina tankar. Deras figurer pratar med varandra medan de växer fram och miljöerna de finns i är i ständig förändring. Här är de alla samtidigt utan varken konflikt eller samvete. Hunden bajsar på honom betyder bara just det, det finns ingen värdering i att han bajsar på Banarne. När Nationalteatern sjunger om de elaka kungarna från Västerlandet är vips djungeln en grotta fylld av ledsna barn.
Det är bara att njuta och kanske avundas lite deras framfart över pappret och historien och livet. Inget är förbjudet här, inga vuxenlåsningar om skala och avbildning och likhet och grundade åsikter. Bara rent utforskande.
Jag vill gärna tro att det går att lära mycket av arbetsgången i kreativ process och överföra den till andra lärandesituationer. Det förutsättningslösa sökande som ibland kan uppstå i konstnärligt arbete där bilderna skapar sig själva, utvecklar berättelsen framför ens ögon, borde kunna fungera i andra sammanhang. Det är inte många områden i vår tid som saknar rätt och fel ur en klinisk bemärkelse. Ryckt ur sitt sammanhang finns inte bra bild och dålig bild. Smak finns alltid, och inom kulturen finns en hård smakpolis, oh ja, men utanför den så finns inte rätt och fel utan snarare mer eller mindre intressanta frågeställningar. Tänk er att överföra detta till andra ämnesområden som tex. skolan. Inte rätt och fel, utan mer eller mindre relevant och intressant undersökt, placerat i kontext eller bra diskuterat.Jag läser bra skrivet om manér och om att få en stil på konstskola och hur man skall förvalta den efteråt på reflektioner (där jag för övrigt också snott denna länk som är underbar).

anonym

Funderar på vad anonymitet på nätet betyder för kommunikationen, kanske för Internet som helhet. Jag har de senast två dagarna fått två svar, som i sig givetvis har varit som vilka svar som helst i det att de reagerat på något jag skrivit, men som bägge har hållit en kanske för ämnet onödigt hård ton. Det är nog inte så att det stör mig mer än någon annan att folk höjer rösten, eller tycker olika, men jag kan undra vad det kommer sig av? Kanske provocerar det jag säger så att någon blir extra arg, men jag har svårt att tro det. Jag tror snarare att det handlar om att man kan ta i extra när man argumenterar utan ansiktskontakt. Kanske måste man öka trycket för att höras i floderna av txt, bilder och åsikter på nätet, eller så gör man det just för att man kan. Man vet att man inte kommer att ses för att fortsätta dialogen, inte heller behöver man stå till svars om man kränker någon. Därför går det bra att ösa på. Ungefär som man kan be en telefonförsäljare att dra åt helvete kan man be någon på en chat eller blogg dito.
I ett större, över hela nätet, perspektiv så kan man tänka sig att anonymiteten är en av de saker som verkligen lockar. Både för att man kan utforska sin identitet och testa möjligheten att vara någon annan, och för att man kan göra saker man aldrig skulle ifall det innebar ögonkontakt eller igenkänning. Som jag ser det ligger det ett problem i att inte ta kommunikation på allvar, oavsett om den är över lina eller cafébord. Eller så är det bara jag som måste fatta att på nätet får man fan ha lite jävla överseende.

bildminnen

fett är snyggt

Jag har inte riktigt kunnat sluta röka, gör nytt försök första september. Min trimmer är trasig så jag ser ut som Monchichi. Är otränad också. Shit. Som bildkommentar till igår hittade jag denna bild, Saatchi & Saatchi härmar kidsens språk och spraymallar ut sitt köpbudskap i målgruppens (inte pensionärer) egna miljöer. Bra eller dåligt?

Kom även över denna stol. Fett är snyggt.

Utöver detta vill jag visa Jill Bliss’ arbete med blommor o böcker o annat. Galet hemtrevligt och fint. Och Jefrey Lacson, som illustrerade senaste flavorpill, bra web minsann.

vi kan välja annat

Läser i Journalisten (#20. 16-22/8 2005) om skrämsellournalistik. Hur främst lösnummermedia kastar dubbel-ordslöpsedlar i ansiktet på oss vareviga dag. Svullen mage kan vara svamp, datavirus, banksvindel, akrylamid, näringsbrist, inbrottsrisk, våldtäktsstråk, se om du är drabbad. Allt som skrämmer oss till att köpa lösnummer får plats. Att tidningarna spelar större intressen gratis rakt i handen verkar inte vara ett problem. De som vill att vi skall vara rädda för livet, för oss själva, för världen och det okända. Framförallt för det okända, det andra, det osäkra skall vi verkligen passa oss för. Stora läkemedelsföretag som gärna ser att vi är rädda och osäkra och mottagliga för färgglada preparat. En marknad som önskar oss osäkra på oss själva och vår förmåga och plats på jorden så att vi skall döva oss med inköp. Konsumera dig lycklig kräker löpen bredvid kvällspacket. Kom å köp! Kom å köp! Allt går att sälja med mördande reklam. En stor fet stråle med Lumor skulle dom ha!
Detta leder mig osökt in på reklam. På livsstilspredikanter och luftslottsmäklares våld på vårt innersta privata. Jag hatar dem! Jag hatar hur de vrider och vänder kappan så att det alltid är vi som står i snålblåsten med våra märkespåsar och undrar hur fan det gick till. Jag hatar hur vi alla står med mössan i hand och jublar med confetti åt deras pengar som åker gräddfil rakt förbi näsan på önskan om ett reklamfritt stadsrum, TV-rum, barnrum. Reklamen är livsfarlig skrev Sven Lindqvist på 50-talet. Det kostade honom anställningen på en ledande tidning och det är sant även idag. Reklamen äter upp våra näthinnor och gör oss blinda för andra möjligheter.
Vad kan vi göra, vad skall vi göra?
Vi kan sluta handla av dem som pissar oss i ansiktet med sin konsumtionsbulimi. Vi kan stödja projekt som adbusters eller reklamsabbotage.org. Vi kan betala Tv-licensen och bara kolla reklamfritt. Vi kan bojkotta Disney som gör sina filmer och TV-program till reklam för att sälja miljoner små löneslavsproducerade plastgrejer som gör att våra barn tänker på Disney 18 gånger i timmen. Vi kan själva riva ner skiten. Vi kan sabotera dom, som dom saboterar oss.Och vi kan vara givmilda istället för giriga och dela med oss av det vi har och det vi kan och det vi vet. Vi kan välja produkter och tjänster som står på annan grund, som inte har råd att slänga ett BNP på marknadsföring och livsstilsprofilering.
Vi kan lyssna på Svenska Akademin.

skall du verkligen äta det där?

I Det bästa som kan hända en croissant rör sig Pablo Miralles genom Barcelona som en direkt antites till den moderna lyckade människan. Han är fet, dricker alldeles för mycket, röker gräs, äter fet mat, duschar inte, har gamla fula kläder och tar inte ansvar. Han bor i en lägenhet den förmögna familjen betalar och han knullar med gift kvinna. Det är en god blandning (såhär efter 46 sidor) mellan Paul Austers dimmiga New York Trilogi och Bukowski-burlesk. Och Pablo är sinnebilden av den tv3 skrämmer oss att vi kanske blir. Som den livsstilsanorektiker jag är förfäras jag över hans vanor. Lider själv i hans grötiga bakfylla och vånda över den gassande solen i smala ögon. Och jag hör mig nästan säga högt skall du verkligen äta det där…en joint till?! Hur kan du inte duscha när du stinker och skall till jobbet?
För i min värld, där man har bestämt sig för den man vill vara så passar inte sånt in. För den man vill vara finns en rad av koder och göra/inte göra som man följer. Man kanske försöker intala sig att man minsann inte följer någon mall eller utifrån påklistrad roll, men man är fett fast i bilden av sig själv skapad av andra. Man konsumerar och väljer fritt ifrån ett färdigt och märkesbegränsat urval av produkter. Men om det är så vi lever nu; endast fria som konsumenter och de val vi är tillåtna är de en marknad erbjuder, hur i helvete skall vi då kunna kallas oss egna? Vad kan vi påverka? Vad kan vi göra som är vårt eget? Rösta vart fjärde år på samma parti med olika namn? I Karim Rashid’s superblob med snutte-dosan i hand blir ingen revolution. Hur tar man kontrollen tillbaka? När kan man säga att man har bestämt själv? Kanske ligger den möjliga revolutionen i skapande? Jag vill gärna tro på det. Konstens läkande inverkan på samhällskroppen (Göran Vogel-Rödin). I allt skapande, i de konstnärliga uttryckens möjlighet att ställa andra frågor. Frågor som inte kräver andra svar än nya frågor. Frågor eller påståenden som står varje människa fritt att tolka och agera utifrån. Det vill jag fan tro på!

jobbtid levnadstid

Funderade vidare på karriär. Att karriär inte längre skall ses som enbart det man utvecklar i sin arbetssituation, utan även det som handlar om den personliga utvecklingen. Och jag läser idag i GP att Ibas Laboratories erbjuder att gå igenom företagsdatorer i jakt på otillåten datatrafik (av anställda).
Detta handlar ju om kontroll. Kontroll av den enskilde personen på ett företag, som inte tillåts att själv avgöra vad som är viktigast för stunden. Självklart kan man inte bryta mot lagen på en dator som man själv inte är ansvarig för, men utöver det så upplever jag det som mycket trångsint och kortsiktigt att inte tillåta anställda själva avgöra vad de behöver göra på sin arbetstid. Att företag inte accepterar att man läser eller mejlar eller talar privat i telefon innebär på ett sätt att man inte tillåter utveckling för sina anställda. Att någon tänker på jobb på fritiden är det ju knappast någon arbetsgivare som sätter sig emot. Att man läser tidningen lite xtra på morgonen om det står om saker som berör en i jobb är heller inget som upprör, men om man läste tidningen på nätet på jobbet så är det inte ok..?
Detta är ett föråldrat sätt att se på tid och individens möjligheter att utvecklas.
Att söka information, blogga för att utveckla tankar och resonemang, utforska möjligheter till ny kunskap eller helt enkelt koppla av en stund när tid finns borde ligga i arbetsgivarens intresse att stödja.
Jag tror tex. att bloggande är ett mycket bra sätt för människor att verbalisera sina tankar och idéer. Att lära sig att få ord på resonemang om saker de funderar över. Om man dessutom blir läst och kommenterad tränas man i att bli mer precis i sitt språk. I en så ord och textbaserad kultur som vår kan detta omöjligt vara en nackdel, både för anställda och arbetsgivare. När tiden blir mindre och mindre delad mellan fritid och arbetstid så måste också kontrollbehovet minska.
I och med etta så är jag inte säker på att jag tycker att det är ok att en arbetsgivare söker igenom ens dator ’ i jakt på otillåten datatrafik’ om det inte handlar om direkta misstankar om lagbrott. Det är ett intrång på tilliten för den anställde och en markering att inte bestämmer över sig själv, och det tror jag skapar onödig negativ stress och misstro emot det företag man arbetar för.Misstag, fel och dåligt omdöme kan ofta, som historien uppvisar oräkneliga exempel på, visa sig vara det som utvecklar. Detta måste man ta hänsyn till även på arbetsplatsen.

Millimeterrättvisa

Vi pratade hemma idag om millimeterrättvisa i hemmet. Om att oavsett vad man gör på dagarna så är det båda föräldrarnas ansvar att hämta, lämna, handla, städa. Någon hade pratat om det, kanske var det Linda Skugge, kanske någon annan. Jag tror på det. Millimeterrättvisa. Kanske inte varje dag resten av livet, men som grundläggande förhållningssätt för en fungerande familj. Etablerar man inte det så får den med flyt för tillfället monopol på tid utanför hemmet, där ju livet som bekant också pågår och där möjligheterna för ny energi till personen och familjen finns. Det är lätt att säga att min inspiration i livet är familjen. Det är klart att det är en viktig del, men inte om familjen och hemmet är det enda man ser. Det kan driva vem som helst till desperationens brant.Kanske vill man säga Kvinnofälla, och det är det ju i stor mån om man talar om året efter att man fått barn då ju den mesta hemmatiden tas ut av kvinnor och detta gör att de står tillbaka i karriären ett tag, men det handlar inte bara om det. Det handlar även om arbetslöshet, tillfällig eller längre, studier och alla andra situationer där den ene i familjen har mer tid att disponera fritt. Det är lätt att den då tar eller får mer ansvar för själva hemmet. Rimligt kan det tyckas, på kort sikt, att den som har mer tid också gör mer. Men i ett längre perspektiv så försätter man den parten i ett beroendeförhållande som jag tror är mycket svårt att bryta. Eftersom man är inom hemmets väggar mer, och alltså inte kommer ut på alla tusentals möjliga informella möten och nätverksmöjligheter, så utvecklar man heller inte potentialen för att växa och ta tillbaka positioner när tids-och-ansvars-situationen ändras. Om vi nu dessutom skall tro på diskussioner om att vi går emot ett samhälle som mer och mer bygger på nätverk, formella och informella, så är det ju direkt osunt att hållas, hålla sig, utanför möjligheten till möte med andra människor. Begreppet karriär är i denna sorts samhälle mycket vidare än vad jag jobbar med. Det handlar om livet utanför hemmet. Den tid och de möjligheter man har att växa som egen individ och samtidigt samla stoff för vidare fördjupning hemma. Karriär handlar inte om pengar, eller ära, eller kändisskap. Det handlar om vem man vill vara och möjligheterna att vara den.
Från den vinkeln blir millimeterrättvisa en självklarhet.

springa ifrån medelåldern

Svetten rinner. Benen är stockar och jag har blodsmak i munnen. Jag har joggat med min sambo i 30 minuter. Hon gör Pilates nu medan jag försöker fokusera blicken. Promoe droppade Long Distance Runner i mitt huvud och jag försökte se oberörd ut. Solen slog ner på Slottskogen, älskade Slottskogen, och allt jag kunde tänka på var att komma hem igen.
Man vet att man är medelålders när man tycker att man har tränat lite ändå när man promenerat till jobbet och hem. (jag har en stegräknare…)
Men jag vill inte vara medelålders. Inte för att det representerar en ålder, utan ett förhållningssätt.
Medelålders är trygghet. Medelålders är att alltid tänka efter före man talar eller handlar. Medelålders är att alltid välja förnuftet.
Shit, på flera punkter är jag redan där, har säkert varit länge. Därför protesterar min kropp. Måste ha hängbak på brallerna och säga fitta ibland. Måste spela dataspel och förbereda föreläsningar natten innan. Inte för att det är smart eller förnuftigt, utan för att jag ändå står halvt fastväxt i medelklassparketten redan. Passar man sig inte reduceras man till en sambo-möbler i bostadsrätten, med rutiner och scheman och fasta värderingar och semester och man skall inte klaga. För att se på det digitalt kan man säg att ju mer man har sparat och låst på hårddisken, istället för att ha rörligt i RAM (Rapid Access Memory), desto mer medelålders.
Bättre då att aktivt arbeta på att utveckla sitt RAM.