höja straffen

Läser idag i GP om Fort Europas drömmar om att höja straffet för tillverkning, import och försäljning av pirattillverkade märkeskläder. Marknadens advokater jobbar övertid för att befästa överprisernas, de starka varumärkenas, relevans. Uppenbarligen är det inte tillverkning som kostar. Fundamenten luckras upp.

sprida, inte begränsa

Varför bloggar man? Vid fenomenets första anblick ser det ut som en massa människors önskan att synas, att få finnas i ett större sammanhang, bli lite kända kanske. Drömmen om att bli sedd. Kanske upptäckt. Men jag tror snarare att det handlar om många, kanske fler än man först kunde väntat, människors vilja att dela med sig. Jag vill tro det i alla fall. Vissa vill skriva om små saker och upptäckter de gör i sin vardag, andra om politiska spörsmål eller smala ämnen. Och jag tror att de flesta gör det ur just viljan att dela. Att inte sitta och hålla inne. Jag vill så gärna tro att bloggandet är kusin med fildelningsnätverk och andra grupperingar som arbetar för att sprida, inte begränsa, kunskap. Tänk bara på den enorma mängd fantastiska inlägg, åsikter, specialkunskaper, kontakter, bilder, länkar och vackra ord som ligger på alla bloggar. Fria att länka vidare till och från, att kapa, citera, tänka vidare på, argumentera för eller emot, lyfta eller glömma. Jag vill så gärna tro att bloggandet handlar om idén att information inte är bunden. Information och tankar ryms inte inom marknadsstyrda lagar om upphov, de kan inte bindas, utan måste istället vidare, ut och ständigt vara i förändring och ge bränsle åt nya idéer. Bloggandet bidrar till detta i sin snabba och intrikata nätverksform. Avsändare och mottagare tappar betydelse. Alla är båda. Det är ju så outgrundligt vackert när man ser på det så, alla får vara med. Allas berättelse får plats. När jag talar om alla blir det givetvis löjligt ur ett Nord – Syd-perspektiv, eller I-värld – dom andra-dito, men om vi tänker oss att detta är början, och nätverken bygger sig större och starkare och i takt med att fler och fler blir uppkopplade så får fler och fler på planeten en kanal ut. I det perspektivet känns det nästan andligt, samtidigt som det blir lättare att förstå de stora bolagselefanternas förtvivlan över omöjligheten att kontrollera detta. Så jag hoppas att bloggandet härstammar ur detta och inte ur mångas vilja att bli kända.

trygghet i sömnen

Satt kvar en stund efter att hon hade somnat. Tysta snarkningar redan efter halva Emma Dammsuger. Hennes uppenbara trygghet i sömnen gör mig stolt som pappa. Hon vet att hon kan somna och vi går ingenstans. Vi är här när hon vaknar. Att veta att hon vet är obeskrivligt. Jag älskar henne så att det gör ont ibland.

Dior kids

Små snor-rika överklassflickor på TV. Deras liv består i manikyr, tennis, modellfotosessioner, partymingel och Chanel. Jag spyr. Och gråter. Stackars jävlar. De är hemmafrumaskotar åt lyfta söndermejkade socitetskärringar, något att berätta om på ännu en thébjudning. En tio-åring som uteslutande pratar om kändisar och sitt utseende och naglar känns mycket störande.

kreativ process

Två barn, min dotter och hennes kusin, sitter framför ett stort ritblock som står i vardagsrummet och målar till Trazan och Banarne. Dom är drygt två och orden bubblar ur dem och bilderna finns i deras ögon. För oss andra är det lite svårt att skilja den ena samlingen streck (Trazan) ifrån den andra (Djungelmums), men för dem är det glasklart. Rita, berätta, byta färg, måla över, sjunga. Allt får plats.
Igår satt jag i intressanta diskussioner med en kollega om Estetisk process. Vad är det, vad kan det vara, hur arbetar man med det i skolan och kan det göras annorlunda? Hur ser jag på estetisk process och vad betyder det för mig? Vad kan det betyda för lärande i allmänhet eller för den egna identitetsutvecklingen. Att kunna lyfta frågor om den egna existensen med hjälp av kreativa uttryck, och i detta ge sig möjligheten att utforska ämnet med andra förutsättningar. Förhoppningsvis ställer arbetet andra frågor och ger därför oväntade svar.
Se bara på den fantastiska möjlighet som kreativt arbete erbjuder att under en process vara någon annan. Att försätta sig i någon annans situation och utgå frågeställningar ifrån detta. För författaren är detta i stort sett en förutsättning, men i andra uttryck är det mindre tydligt, kanske svårare. Kanske för att det inte finns samma tradition av att skapa alterego i bildkonsten. En som gör det mycket framgångsrikt är Nina Bondeson, i hennes bilder och objekt finns flera personligheter som spelar ut sina olika roller. Några har funnits med länge och andra kommer och går. Styrkan i detta, som jag ser det, är att hon tillåter sig att arbeta med många olika, om än liknande, uttryck och berättelser samtidigt. Historier kan finnas på många plan samtidigt, både i en bild eller i en utställning.
Det är detta förhållningssätt jag tror bäst belyser min syn på estetisk process. Parantes: jag vill gärna byta ut begreppet Estetik emot kreativitet, eftersom estetik är ett i allmänt tal värdeladdat ord som beskriver snyggt. En väldigt estetisk inredning eller målning ser vi gärna som en som är tilltalande. Och det är inte det jag syftar till i begreppet Estetisk Process. Där handlar det om processen av kreativt (konstnärligt) arbete.
Att kunna stiga utanför sitt ego och arbeta utan att hela tiden känna att man måste stå för det som kommer upp, och i detta självcencurera, är en förutsättning för en fri kreativ process. Om man dessutom arbetar med frågeställningar som kan upplevas som provokativa eller alltför privata, där svaren på frågorna; de bilder som blir, kan vara svåra ibland att stå för, så är förflyttningen i personligt fokus en enorm tillgång.
Barnen i mitt vardagsrum skapar med hjälp av bilder egna berättelser utifrån intryck och tankar om sin omgivning och blir en direkt sinnebild av mina tankar. Deras figurer pratar med varandra medan de växer fram och miljöerna de finns i är i ständig förändring. Här är de alla samtidigt utan varken konflikt eller samvete. Hunden bajsar på honom betyder bara just det, det finns ingen värdering i att han bajsar på Banarne. När Nationalteatern sjunger om de elaka kungarna från Västerlandet är vips djungeln en grotta fylld av ledsna barn.
Det är bara att njuta och kanske avundas lite deras framfart över pappret och historien och livet. Inget är förbjudet här, inga vuxenlåsningar om skala och avbildning och likhet och grundade åsikter. Bara rent utforskande.
Jag vill gärna tro att det går att lära mycket av arbetsgången i kreativ process och överföra den till andra lärandesituationer. Det förutsättningslösa sökande som ibland kan uppstå i konstnärligt arbete där bilderna skapar sig själva, utvecklar berättelsen framför ens ögon, borde kunna fungera i andra sammanhang. Det är inte många områden i vår tid som saknar rätt och fel ur en klinisk bemärkelse. Ryckt ur sitt sammanhang finns inte bra bild och dålig bild. Smak finns alltid, och inom kulturen finns en hård smakpolis, oh ja, men utanför den så finns inte rätt och fel utan snarare mer eller mindre intressanta frågeställningar. Tänk er att överföra detta till andra ämnesområden som tex. skolan. Inte rätt och fel, utan mer eller mindre relevant och intressant undersökt, placerat i kontext eller bra diskuterat.Jag läser bra skrivet om manér och om att få en stil på konstskola och hur man skall förvalta den efteråt på reflektioner (där jag för övrigt också snott denna länk som är underbar).

anonym

Funderar på vad anonymitet på nätet betyder för kommunikationen, kanske för Internet som helhet. Jag har de senast två dagarna fått två svar, som i sig givetvis har varit som vilka svar som helst i det att de reagerat på något jag skrivit, men som bägge har hållit en kanske för ämnet onödigt hård ton. Det är nog inte så att det stör mig mer än någon annan att folk höjer rösten, eller tycker olika, men jag kan undra vad det kommer sig av? Kanske provocerar det jag säger så att någon blir extra arg, men jag har svårt att tro det. Jag tror snarare att det handlar om att man kan ta i extra när man argumenterar utan ansiktskontakt. Kanske måste man öka trycket för att höras i floderna av txt, bilder och åsikter på nätet, eller så gör man det just för att man kan. Man vet att man inte kommer att ses för att fortsätta dialogen, inte heller behöver man stå till svars om man kränker någon. Därför går det bra att ösa på. Ungefär som man kan be en telefonförsäljare att dra åt helvete kan man be någon på en chat eller blogg dito.
I ett större, över hela nätet, perspektiv så kan man tänka sig att anonymiteten är en av de saker som verkligen lockar. Både för att man kan utforska sin identitet och testa möjligheten att vara någon annan, och för att man kan göra saker man aldrig skulle ifall det innebar ögonkontakt eller igenkänning. Som jag ser det ligger det ett problem i att inte ta kommunikation på allvar, oavsett om den är över lina eller cafébord. Eller så är det bara jag som måste fatta att på nätet får man fan ha lite jävla överseende.

bildminnen

fett är snyggt

Jag har inte riktigt kunnat sluta röka, gör nytt försök första september. Min trimmer är trasig så jag ser ut som Monchichi. Är otränad också. Shit. Som bildkommentar till igår hittade jag denna bild, Saatchi & Saatchi härmar kidsens språk och spraymallar ut sitt köpbudskap i målgruppens (inte pensionärer) egna miljöer. Bra eller dåligt?

Kom även över denna stol. Fett är snyggt.

Utöver detta vill jag visa Jill Bliss’ arbete med blommor o böcker o annat. Galet hemtrevligt och fint. Och Jefrey Lacson, som illustrerade senaste flavorpill, bra web minsann.

vi kan välja annat

Läser i Journalisten (#20. 16-22/8 2005) om skrämsellournalistik. Hur främst lösnummermedia kastar dubbel-ordslöpsedlar i ansiktet på oss vareviga dag. Svullen mage kan vara svamp, datavirus, banksvindel, akrylamid, näringsbrist, inbrottsrisk, våldtäktsstråk, se om du är drabbad. Allt som skrämmer oss till att köpa lösnummer får plats. Att tidningarna spelar större intressen gratis rakt i handen verkar inte vara ett problem. De som vill att vi skall vara rädda för livet, för oss själva, för världen och det okända. Framförallt för det okända, det andra, det osäkra skall vi verkligen passa oss för. Stora läkemedelsföretag som gärna ser att vi är rädda och osäkra och mottagliga för färgglada preparat. En marknad som önskar oss osäkra på oss själva och vår förmåga och plats på jorden så att vi skall döva oss med inköp. Konsumera dig lycklig kräker löpen bredvid kvällspacket. Kom å köp! Kom å köp! Allt går att sälja med mördande reklam. En stor fet stråle med Lumor skulle dom ha!
Detta leder mig osökt in på reklam. På livsstilspredikanter och luftslottsmäklares våld på vårt innersta privata. Jag hatar dem! Jag hatar hur de vrider och vänder kappan så att det alltid är vi som står i snålblåsten med våra märkespåsar och undrar hur fan det gick till. Jag hatar hur vi alla står med mössan i hand och jublar med confetti åt deras pengar som åker gräddfil rakt förbi näsan på önskan om ett reklamfritt stadsrum, TV-rum, barnrum. Reklamen är livsfarlig skrev Sven Lindqvist på 50-talet. Det kostade honom anställningen på en ledande tidning och det är sant även idag. Reklamen äter upp våra näthinnor och gör oss blinda för andra möjligheter.
Vad kan vi göra, vad skall vi göra?
Vi kan sluta handla av dem som pissar oss i ansiktet med sin konsumtionsbulimi. Vi kan stödja projekt som adbusters eller reklamsabbotage.org. Vi kan betala Tv-licensen och bara kolla reklamfritt. Vi kan bojkotta Disney som gör sina filmer och TV-program till reklam för att sälja miljoner små löneslavsproducerade plastgrejer som gör att våra barn tänker på Disney 18 gånger i timmen. Vi kan själva riva ner skiten. Vi kan sabotera dom, som dom saboterar oss.Och vi kan vara givmilda istället för giriga och dela med oss av det vi har och det vi kan och det vi vet. Vi kan välja produkter och tjänster som står på annan grund, som inte har råd att slänga ett BNP på marknadsföring och livsstilsprofilering.
Vi kan lyssna på Svenska Akademin.

skall du verkligen äta det där?

I Det bästa som kan hända en croissant rör sig Pablo Miralles genom Barcelona som en direkt antites till den moderna lyckade människan. Han är fet, dricker alldeles för mycket, röker gräs, äter fet mat, duschar inte, har gamla fula kläder och tar inte ansvar. Han bor i en lägenhet den förmögna familjen betalar och han knullar med gift kvinna. Det är en god blandning (såhär efter 46 sidor) mellan Paul Austers dimmiga New York Trilogi och Bukowski-burlesk. Och Pablo är sinnebilden av den tv3 skrämmer oss att vi kanske blir. Som den livsstilsanorektiker jag är förfäras jag över hans vanor. Lider själv i hans grötiga bakfylla och vånda över den gassande solen i smala ögon. Och jag hör mig nästan säga högt skall du verkligen äta det där…en joint till?! Hur kan du inte duscha när du stinker och skall till jobbet?
För i min värld, där man har bestämt sig för den man vill vara så passar inte sånt in. För den man vill vara finns en rad av koder och göra/inte göra som man följer. Man kanske försöker intala sig att man minsann inte följer någon mall eller utifrån påklistrad roll, men man är fett fast i bilden av sig själv skapad av andra. Man konsumerar och väljer fritt ifrån ett färdigt och märkesbegränsat urval av produkter. Men om det är så vi lever nu; endast fria som konsumenter och de val vi är tillåtna är de en marknad erbjuder, hur i helvete skall vi då kunna kallas oss egna? Vad kan vi påverka? Vad kan vi göra som är vårt eget? Rösta vart fjärde år på samma parti med olika namn? I Karim Rashid’s superblob med snutte-dosan i hand blir ingen revolution. Hur tar man kontrollen tillbaka? När kan man säga att man har bestämt själv? Kanske ligger den möjliga revolutionen i skapande? Jag vill gärna tro på det. Konstens läkande inverkan på samhällskroppen (Göran Vogel-Rödin). I allt skapande, i de konstnärliga uttryckens möjlighet att ställa andra frågor. Frågor som inte kräver andra svar än nya frågor. Frågor eller påståenden som står varje människa fritt att tolka och agera utifrån. Det vill jag fan tro på!

jobbtid levnadstid

Funderade vidare på karriär. Att karriär inte längre skall ses som enbart det man utvecklar i sin arbetssituation, utan även det som handlar om den personliga utvecklingen. Och jag läser idag i GP att Ibas Laboratories erbjuder att gå igenom företagsdatorer i jakt på otillåten datatrafik (av anställda).
Detta handlar ju om kontroll. Kontroll av den enskilde personen på ett företag, som inte tillåts att själv avgöra vad som är viktigast för stunden. Självklart kan man inte bryta mot lagen på en dator som man själv inte är ansvarig för, men utöver det så upplever jag det som mycket trångsint och kortsiktigt att inte tillåta anställda själva avgöra vad de behöver göra på sin arbetstid. Att företag inte accepterar att man läser eller mejlar eller talar privat i telefon innebär på ett sätt att man inte tillåter utveckling för sina anställda. Att någon tänker på jobb på fritiden är det ju knappast någon arbetsgivare som sätter sig emot. Att man läser tidningen lite xtra på morgonen om det står om saker som berör en i jobb är heller inget som upprör, men om man läste tidningen på nätet på jobbet så är det inte ok..?
Detta är ett föråldrat sätt att se på tid och individens möjligheter att utvecklas.
Att söka information, blogga för att utveckla tankar och resonemang, utforska möjligheter till ny kunskap eller helt enkelt koppla av en stund när tid finns borde ligga i arbetsgivarens intresse att stödja.
Jag tror tex. att bloggande är ett mycket bra sätt för människor att verbalisera sina tankar och idéer. Att lära sig att få ord på resonemang om saker de funderar över. Om man dessutom blir läst och kommenterad tränas man i att bli mer precis i sitt språk. I en så ord och textbaserad kultur som vår kan detta omöjligt vara en nackdel, både för anställda och arbetsgivare. När tiden blir mindre och mindre delad mellan fritid och arbetstid så måste också kontrollbehovet minska.
I och med etta så är jag inte säker på att jag tycker att det är ok att en arbetsgivare söker igenom ens dator ’ i jakt på otillåten datatrafik’ om det inte handlar om direkta misstankar om lagbrott. Det är ett intrång på tilliten för den anställde och en markering att inte bestämmer över sig själv, och det tror jag skapar onödig negativ stress och misstro emot det företag man arbetar för.Misstag, fel och dåligt omdöme kan ofta, som historien uppvisar oräkneliga exempel på, visa sig vara det som utvecklar. Detta måste man ta hänsyn till även på arbetsplatsen.

Millimeterrättvisa

Vi pratade hemma idag om millimeterrättvisa i hemmet. Om att oavsett vad man gör på dagarna så är det båda föräldrarnas ansvar att hämta, lämna, handla, städa. Någon hade pratat om det, kanske var det Linda Skugge, kanske någon annan. Jag tror på det. Millimeterrättvisa. Kanske inte varje dag resten av livet, men som grundläggande förhållningssätt för en fungerande familj. Etablerar man inte det så får den med flyt för tillfället monopol på tid utanför hemmet, där ju livet som bekant också pågår och där möjligheterna för ny energi till personen och familjen finns. Det är lätt att säga att min inspiration i livet är familjen. Det är klart att det är en viktig del, men inte om familjen och hemmet är det enda man ser. Det kan driva vem som helst till desperationens brant.Kanske vill man säga Kvinnofälla, och det är det ju i stor mån om man talar om året efter att man fått barn då ju den mesta hemmatiden tas ut av kvinnor och detta gör att de står tillbaka i karriären ett tag, men det handlar inte bara om det. Det handlar även om arbetslöshet, tillfällig eller längre, studier och alla andra situationer där den ene i familjen har mer tid att disponera fritt. Det är lätt att den då tar eller får mer ansvar för själva hemmet. Rimligt kan det tyckas, på kort sikt, att den som har mer tid också gör mer. Men i ett längre perspektiv så försätter man den parten i ett beroendeförhållande som jag tror är mycket svårt att bryta. Eftersom man är inom hemmets väggar mer, och alltså inte kommer ut på alla tusentals möjliga informella möten och nätverksmöjligheter, så utvecklar man heller inte potentialen för att växa och ta tillbaka positioner när tids-och-ansvars-situationen ändras. Om vi nu dessutom skall tro på diskussioner om att vi går emot ett samhälle som mer och mer bygger på nätverk, formella och informella, så är det ju direkt osunt att hållas, hålla sig, utanför möjligheten till möte med andra människor. Begreppet karriär är i denna sorts samhälle mycket vidare än vad jag jobbar med. Det handlar om livet utanför hemmet. Den tid och de möjligheter man har att växa som egen individ och samtidigt samla stoff för vidare fördjupning hemma. Karriär handlar inte om pengar, eller ära, eller kändisskap. Det handlar om vem man vill vara och möjligheterna att vara den.
Från den vinkeln blir millimeterrättvisa en självklarhet.

springa ifrån medelåldern

Svetten rinner. Benen är stockar och jag har blodsmak i munnen. Jag har joggat med min sambo i 30 minuter. Hon gör Pilates nu medan jag försöker fokusera blicken. Promoe droppade Long Distance Runner i mitt huvud och jag försökte se oberörd ut. Solen slog ner på Slottskogen, älskade Slottskogen, och allt jag kunde tänka på var att komma hem igen.
Man vet att man är medelålders när man tycker att man har tränat lite ändå när man promenerat till jobbet och hem. (jag har en stegräknare…)
Men jag vill inte vara medelålders. Inte för att det representerar en ålder, utan ett förhållningssätt.
Medelålders är trygghet. Medelålders är att alltid tänka efter före man talar eller handlar. Medelålders är att alltid välja förnuftet.
Shit, på flera punkter är jag redan där, har säkert varit länge. Därför protesterar min kropp. Måste ha hängbak på brallerna och säga fitta ibland. Måste spela dataspel och förbereda föreläsningar natten innan. Inte för att det är smart eller förnuftigt, utan för att jag ändå står halvt fastväxt i medelklassparketten redan. Passar man sig inte reduceras man till en sambo-möbler i bostadsrätten, med rutiner och scheman och fasta värderingar och semester och man skall inte klaga. För att se på det digitalt kan man säg att ju mer man har sparat och låst på hårddisken, istället för att ha rörligt i RAM (Rapid Access Memory), desto mer medelålders.
Bättre då att aktivt arbeta på att utveckla sitt RAM.

nya kanaler

Aftonbladet Kultur skriver idag om en japansk musiker, Motoharu Sano, som väljer bort mellanhänderna och slutar att marknadsföra sin musik genom Sony och säljer istället direkt till iTunes. Nya kanaler för kreativiteten öppnas.

slak kuk ger säkrare samhälle

Läser i dagens Metro, Göteborg, att den moderata politikern och ordföranden i polisstyrelsen Kristina Axén Olin säger att våldtäktsmän borde kemiskt tvångssteriliseras. Jaha. Ett piller som mannen i fråga skall ta varje dag, självmant, som gör att han inte kan få erektion. Det låter för mig så förbluffande dumt att jag inte vet hur jag skall ta in det. Självklart behöver samhället hitta vägar att motverka våldtäkt och isär återfallsförbrytare. Självklart skall man ta frågan om människors, och i detta fall kvinnors, säkerhet på allvar. Men våldtäkt är inte sex. Våld emot kvinnor beror väl knappast på erektion utan på en rad andra faktorer i dessa mäns tillvaro, liv och psyke. Det känns för mig som att det skall handla om känsla av ofullkomlighet, rädsla, osäkerhet, brist på empati och i detta en (neurologisk?) koppling mellan ilska, frustration och sexualitet. Våld, i alla former, kan fungera som en maktfaktor och när målet är kvinnor (av vad anledning de nu må vara) kan maktutövandet resultera i våldtäkt. Att frånta dessa män deras erektion, och då även möjligheten till respektfylld och kärleksfull sexuell kontakt låter mycket kortsiktigt och något trångsynt. Dessa män, i sin frustration, svaga självförtroende och stukade självbild som män behöver inte en slak kuk, de behöver ordentlig vård.
När det dessutom handlar om ett piller som personen själv skall ta under eget ansvar så låter det som att den som gör detta redan har fått vård och vill ha vidare hjälp att hitta andra kanaler för sin frustration. Något liknande antabus för att komma ur ett alkoholmissbruk. Men ingenstans i artikeln behandlas denna aspekt av piller och vård som ett samspel utan istället ligger frågan om huruvida det är moraliskt försvarbart att fiddla med någons kropp (som hundratusentals kvinnor gör dagligen utan att någon diskuterar moralen i detta). Det låter farligt likt rasbiologiska institutets fascistoida framfart i mitten av förra seklet.
Kastrera för ett säkrare samhälle, herregud.

konst och kropp

Vanessa Beecroft arbetar med kvinnokroppen, ständigt återkommande. Kanske diskuterar hon alla kvinnors vardag och vårt samhälles kroppsfixering. Kanske behandlar hon sin egen kamp emot bulimi. Eller båda. Hon går också nära det spekulativa och genom det pekar hon på ett sätt på att det gör vi hela tiden, men låtsas inte se.
Ögnade ett par gamla artkrush och archidose idag och kom över detta, PS1, New Cantina Antinori, Stephen Friedman Gallery, James Cohan Gallery, håll till godo.

material som tillåter flöde

Är helt slut i ögonen. Har spelat i tre timmar utan att blinka. Har ett trevligt litet hus i slutet av en gata. Inte ett väldigt fint område, men det kommer nog att bli bättre. Mina vänner bor nära och jag har en ny bil, igen.

Funderar på Orakelnatten. Den behandlade skapandeprocessen på ett väldigt bra sätt. Om hur det är att arbeta kreativt. Det fanns något viktigt i hur huvudpersonen, Sidney Orr, öppnar hela sig i just den speciella skrivbok han just köpt. Hur just den får honom att helt försvinna in i sin berättelse. Här växer historier fram för honom om saker han inte visste att han visste. Sammanhang i tillvaron han helt plötsligt kan se. Hans undermedvetna jobbar åt honom, pennan flyter fram över sidorna nästan utan att han själv är med. Orden kommer av sig själv. Det är spännande tycker jag, tanken på att det för varje människa finns material som kan locka fram det innersta. Kanske en viss penna, eller ett papper, ett piano eller en kamera. Att det går att hitta sina bundsförvanter bland materialen för uttryck, och att de ibland kanske inte är dem man trodde. Material som tillåter att man slutar styra och bara följer med. Material som gör precis så mycket motstånd att man tvingas arbeta, men tillräckligt lite för att aldrig hämma flödet.

överslätande småprat

Han steg ut ur en taxi på Nordenskiöldsgatan. 60+ och proper. Vitt hår och ansat skägg.
Aprak.
Karln var mycket berusad. Han tog några staplande steg på gatan, för att sedan tappa kontrollen och tjurrusa in i en bil. Balansen låg kvar i glasets botten.
Vi hjälpte honom till dörren. En i var arm förde vi honom till porten, småpratande. Då säger han att det värsta med Taxin var ju att föraren var muslim, och så kom det någon floskel. Vi log överslätande och lämnade honom i porten. Efteråt kände jag att vi borde släppt gubbfan mitt på gatan.
Det är i alla de små situationerna som de överslätande leendena gör att rasismen och småsintheten, inskränktheten och dumheten kan få fortsätta. För att vi inte är ärliga utan istället låtsas för att inte stöta oss, för att inte göra en scen, för att vi inte ids, för att det inte går att lära gamla hundar sitta. Men kanske lär sig hundarna själva om deras ord resulterar i att de blir liggande.
Att vända andra kinden till, att försöka första var andra kommer ifrån, att behandla andra som man finner rätt oavsett hur de i sin tur behandlar sina medmänniskor.
Det låter bra, och lätt. Men samtidigt så undrar jag ibland hur mycket sånna är dom-skit man skall behöva lyssna på.
Jag är verkligen trött på att höra det.

på en annan plats

Fick Grand Theft Auto – San Andreas i present idag. Den underbara omoralen.
Skrupelfriheten och flykten från helylle-pappa-medelålders-ansvar och jobb.
Skall läsa för min dotter, sen skall jag sno en bil o köra från Los Santos till San Fierro på fel sida av vägen och lyssna på NWA.
F**k the Police

oftast lite arg

Jag ritar en glad pappa här, fast oftast är han lite arg på mig.
Shit. Hur ställer man sig till det?
Är det så?
Upplever hon mig oftast lite arg, eller var det för att hon tänkte på att jag just lyft ut henne ur en mataffär för att hon rev saker?
Jag vill inte vara oftast lite arg. Jag vill vara oftast glad.
Jag kommer inte ligga sömnlös, men jag skall tänka på det.