...

dom

Jag syr ihop min mun säger han så att orden stannar så att orden inte rinner ut men de tar sig ut ändå ändå säger hon jag hör dem genom luften ser dem vet dem är dem.
Ja säger han o vet att tungan är i bitar därinne men om man inte låtsas om så vet ingen ser ingen blodet rinner tunnaste ilar i mungipor ingen vågar påpeka säga utan ler ler o ser istället i ögon o förbi.
Skulle någon tro det frågade jag.
Nä sa de, ingen, det spelar ingen roll vad som var sant.
Från början.
berättelsen kommer att ha ett eget liv o vara sin alldeles egen.

när jag vaknar på natten

Molnen stormrusar förbi.
På Världskulturmuseet gjorde Cobra Charlie en lövskir trepersonermednågrainstrument spelning o jag vill bara gråta. Det var så in i helvete vackert.
Jag önskar att jag var dom.

dom o en hund

Så kan det verka ibland. Parallellt.
Vid sidan av typ.
Inget konstigt.

slutbörjan

Det står tulpaner på mitt bord. Rosa. Hjärtskärarosa glitterrosa skrattrosa. Finaste gestblommor avslut avbrotts tackohejblommor. Ska det vara såhär varje år kommer januari vara min dåligaste månad.
Slutbörjan.

O jag fick en läxa. Rollbyte skolbänksplacering strutkur med samma bokstäver annan ordning.

Kursrutt
Turrstuk
Trutkurs
Tuktsurr
Ruskrutt
Struktur

...D

Står stilla.
Väntar.
Lyssnar.

E
v
i
g
h
e
t

Det kommer ljud ur väggar rinner ord över golv skimrar munnar hud o allt det glittrande som finsmyger i svartnatten drömnatten hetnatten.

smaklökarna kvider

En middag:

Renfärsbiffar med sås, bulgur, gröna ärtor o rårörda lingon.

Renfärs, ägg, ströbröd, rosmarin, timjan, senap, honung, lök, vitlök, salt o peppar.

Fy fan va gott!

...

Idag har jag ritat djur ur en bok. Det var skoj.
Känns som att göra skolarbete i femman, Om Djuren På Savannen. Lite txt här o var, mycket bilder. Rita o rita.
En gång gjorde jag o min kompis ett om Vapen. (?!) Det var 98% bilder av patroner o svärd o tanks o annat smått o gott, o så lite information (kaliber, vikt o sånt).
O en annan gång gjorde vi ett om Allistar McLean...(hette han så?) alla fall, hela arbetet klart, så dog han, samma dag som vi skulle presentera. Vi hade läst alla hans böcker. Snopet, o eventuellt lite kusligt.

Idag har jag i alla fall ritat djur.
Shysst.
Rita av från böcker är bra. Jag märkte att jag verkligen gillade det.

häpp.

någonannans skit

Det är någon som bajsar i vår port ibland. Det är en smula besynnerligt.
Underligt att det känns så annorlunda, man ser ju jävla hundskit överallt jämt, emellanåt stora rackare ligga där o pösa. Men här, en riktig människokabel. Två faktiskt.
Väldigt underligt.
Men det kan man ju inte gräva ner sig i / över.
Så nu blir det lite hederlig actionfilm. Transformers. Kan det kännas enklare?

o imorgon får jag rita.
Det är alltid skönt.
Heja.

luckor

Det finns luckor i rumtiden där man kan lägga saker som inte märks sen men ändå alltid finns där.

lördag

eko efter något jag sa du sa.

en kväll

nu

innan

himmelhår hårhimmel svårhimmel.
mörkvatten dödsnatten.
svartfloder.
tårfloder.
närvarotvivel platstvivel tvivelsutan.
finskrud hemskljud glittrigaste duljud.
ilskeblick sorgeblick judaskyss.
o runt allt ligger våtgräs o klistrigaste tårhår regnsår.

senare...

...

Det är ju lika bra att man lär sig.

Smuts o Svensk apa

Läste Katarina Wennstams Smuts o hade allt för höga förhoppningar. Den lovade om öppnade tankar o delar av vårt samhälle/samvete som av egna val ligger dolda, men istället levererades en ganska medioker schablon om en mama-familj i hufvudstadens finförort, där det gjordes karriääääär o pyntades hus o funderades kring klass o smak o tonårsdotterns groende sexualitet.
Den bärande konflikten om den gode mannen, till perfektion saxad ur mansmagasin, som i sitt juristkall stod upp för det utsatta kvinnorna, men samtidigt köpte sex o hans självförverkligade hustru som inuti visste men valde att spackla på fasaden var för platt. De var alldeles för bra, för perfekta. Det var inte möjligt att ge frågan komplexitet med dessa huvudrollsinnehavare.
Språket är lagom drivet deckaraktigt, det är svårt att lägga boken ifrån sig.
Jag önskade mer.
Jag ville att den starka linje om att det är sexköparna, torskarna, som bär den stora skulden (inga köpare, ingen smutsig marknad) skulle byggas o drivas hårdare. Jag ville att det skulle kännas.
Men det gör det inte. Idén räcker för ett bra samtal, txten hade behövt mer.

Då är det gott att öppna Joakim Pirinens Den svenska Apan. Den är så sinnessjuk i sina associationer o språng att varje ord o rad blir en resa, inget är vad det är o allt är möjligt.
Här bor de djupaste insikterna granne med befängt nonsens i Knasborg (en liten by mellan Fredrikshavn o Skagen…).
De två txterna ihop hade varit något rejält att bita i.

Det skulle jag ha velat ha.

ett slut en början

Snöigaste svartkväll utanför. Tystaste stearinigaste hemma innanför. Itu av sönder trasig bruten kraschad. Vankar anka runt runt i Baltazarcirklar utan idé utan skydd utan klirrande klarsyn utan soligaste framåtblick inte heller mörkaste moln. Kanske mest bara bara. Platsen mellan allt det som hänt o allt det som skall hända heter nu o den är så kort så kort så precis utan kanter konturer bara helt naken. Nu.

Och nu.

I glittrigaste ögonregn o skratt står jag låter stril falla över mig tränga in överallt o ge kraften. Väntar på ordningen den som ger skäl att vakna o skäl att somna. Den som pockar på uppmärksamheten på fokus på göra vara finnas. Väntar.

När det kommer ett nytt år o nya siffror i almanackan får man göra bokslut får man bestämma om. Mellan en dag o nästa får man dra ett sträck får man lova nytt. Man får en chans till. Igen. Man får se tillbaka o tänka på hur man kan göra istället. O nu heter det 2008 istället för 2007 o man tycker sig känna skillnad. Det är bra. Allt är nytt. Det är bra.

Nu.

O några lovar saker högt inför andra, o några för sig själva tyst tyst. Några lovar ingenting andra allt.

Jag vet vad jag har lovat.

Jag vet vad jag vill, fast jag vet inte hur man tar sig dit.

Vilket är bättre, att veta målet men inte se vägen, eller se en väg men inte veta vart den leder?

Mål o väg o allt det där är ju en redig floskeljulafton, men när man tittar på det är det inte det lättaste att veta. Kan du se målet framför dig, välj ett annat, brukar jag ju säga…men nu vete fan. En väg. Kan man bara börja gå?

Fuck, det är klart man kan, rörelse rörelse. Bättre att röra sig än att stå still. Tror jag. Eller är still samma som att vara nöjd o är det något dåligt? Nöjd är ju något bra. Fint. Men ändå.

Jag tror jag ser en väg glittrigaste väg o där finns ett mål o jag vet att det finns jag lovar lovar.

Jag lovar.

kukident

Som att rengöringsbrustabletter för löständer inte låter äckligt i sig.
Den här produkten får nog aldrig riktigt fäste i Sverige.

pärlor

Kan inte låta dem vara. Kan inte inte peta med pärlor o stryka o lägga o fixa. De är så fina så fina o hur man än gör så blir det fantastiskt.
Jag vill göra tusen tusen.

O det gör inget att de inte ser ut som något för jag tycker egentligen ändå bäst om det som inte liknar, fast jag vågar inte riktigt bara göra det. Lätt att falla för att man skall se vad det är. Att det skall vara likt. Att det skall gå att fatta.
Nu skiter jag i fatta.
Nu får det likna sig själv o det räcker.

Ja jävlar.