precis efter att jag kommit hem började det åska

Aldrig träff.
Hur / Vem kan jag förstå [eller aldrig] (!)
Utanför.

Oceanen lämnar inte oberörd / den går inte att komma undan.

[!]
Mina tårar ligger så nära.
Vissa dagar: objektivitet
Andra dagar: subjektivitet [-inter]

Min existens (-rättighet) söker (en) väg för fokus på / av redan skuldtyngd struktur (och dess) exoterande individualism.

Diskursdjupen får / kan inte lämnas uteslutande åt betraktaren. Även om den [intentionen] inte syns måste den finnas.
Intention: riktning
Innehållets ballistik.

Jag kan inte kräva.
Jag / vi / du / ni [hon] kan önska
Men aldrig mer än så.

Jag är vågskål. Vägskäl. Ett skäl.

Ett brev.
Den sammantagna livsväven
Utan revor
Utan gångna (-för) maskor

Det var ditt / mitt fel
Nej det var mitt / ditt
Nej

Utanför är _ _ _ _ ( _ _ _ ) - _ _ _

Fallskärm: nu

Med inkonsekventa nivåer snubblar tanken (o) [ _ _ _ _ _ ] blir stående på trappan.
Foten i dörren. Nästan inne nästan ute.
Knappt öppet* (Åh allra käraste, tro inte på vad de säger, tro bara)

Om du citerar mig när jag har citerat dig, vem har citerat vem?
Mellanmänsklig innehållsloop.

Koden: konsensus
Dechiffreringen: RVLTN (!)

Detta skall du kunna: sax - sten - påse

Kommunikation: ord tågresa frukost fåtölj förlåt
Runt all massa: energi / teori

Intressant, men sant?
Skapa. Sk-apa.
Tid. Val. Hur ser _ _ _ _ _ _ ut i verkligheten?**

Vad är mitt (och) ditt djup?
Du får söka:
fågel
fisk
undergång
övergång

Att inte stanna vid idé.
Att inte skära sig.

När / Hur skrev du?
I morse.

Livet: en principiell prototyp.
Och efter regnet kommer resan (till) havet.***

I vilken roll finner jag dig? Ulv / Får / Rödluvan?

Är en ulv i fårakläder egentligen bara ngn som vill passa in?
Ett får i ulvakläder?


Men rörelsen (allra käraste), vad hände med den?
- Den var ful. (skönheten spillrade mitt liv)



* Nyfikenhet
** Du kommer aldrig att stå i mitt hav
*** För evigt min älskade, för evigt

i min hand har jag ett liv utan slut

Jag väljer kyss framför dag
Framför hårda ord
Framför spegel spegel /
Vem är vem är
Snälla säg att det bär.

Katharsis. Rena (de är/jag vill)

Men (agora) får vara med? Vem / hur tar sanning eller konsekvens?
Dölj din _ _ _ _ _ / låt inga ljud höras
Ingen snö ingen is.
Jag / vi tror på utveckling / utarmande / försök
Att vara [på] maskerad

Tid / nyfikenhet som konstant i ekvationen
Hon / ni / dom andra kommer alltid att överge / delge vägen.

- Fermenca, kan du visa mig vad som händer sen / hur jag händer sen.
Visa mig: En jordglob
En blomma
Din fitta

Om jag är äkta, vad är du då? Bastard eller blomma.
Paketerad (i) stanniol (och) plast.

Tydligt: efter modell
Struktur: att leva efter, sörja och bedåra.
Vita svarta dubbla. Jag är ond / god / gud.

Du tar i mig svart / lila / rosa. Jag skakar paketen under granen hos mig hos dom. Tar allt som klirrar silvermynten är till mig.
Otydligt [rörande]
Förmyndigad / bakåtsträvad tillbaka tillbaka
Hurra hurra vid hjärta vid bröst.

-Skönhet förlamar.
-Ja.

-När huden glänser tar det tid att blunda och när ögonen väl är stängda kommer jag inte att [våga] öppna dem igen. / -någonsin.

Jag är: _ _ _ _ _ / _ _ _

Jag ritar mustasch på alla fotografier. Jag klär (ut) mig för dig.
För dig och din.
Och dina.

jag bloggar, alltså finns jag.

I senaste Ord & Bild skriver Geert Lovink (övers. av Henrik Gundenäs) en rejäl smocka-blogg-essä. Tjong!
Pang!
Bloggandet, den ninilistiska impulsen.
Nihilismen är tyvär evigt besudlat av P.Stormares Nihilistiska galenman i The Big Lebowski (1998), svårt att komma runt "-But we are nihilists, we believe in nothing"
alla fall
Txten tar ett ordentligt tag på bloggandet som samtidsfenomen kanske, eller som en kraft som vill bli räknad med utan att kunna vara det eftersom det mesta verkar vara skvaller o listor o mer eller mindre reflekterade korta ekon av det som händer runt om i värld o media.
Bloggandet som en massa brus.
Jag är böjd att hålla med.
varför bloggar vi?
vad tillför vi. Egentligen?
Eller handlar det om att tillföra? kanske handlar det om att vara i ett stort samtal som ett skitstort cocktailparty där vi alla minglar omkring o säger 'den sa' o ' då sa den' 'men jag tycker'.
Så tror jag att det är.
O så vill jag så jävla jävla gärna tro på att det är viktigt för folk att uttrycka sig och att bloggandet har fått många att börja våga skriva. Våga sätta ord efter varandra. Tänka lite, formulera sig lite xtra. Bli kommenterad.

O kanske det, på längre sikt, kommer att välta världen.

vissa dagar

jaja. med vin i kroppen blir allt lote ...lite...lättare. bildarbetet går långsamnt framåt. man vill att det skall gå fortare. jag är avundsjuk på mina studenter som får göra detta varje dag, jag vill oxå göra varje dag. varje varje dag.
vissa dagar blir det massa bilder de bara strömmar ur mig andra dagar blir det som ideg...idag..titta sto..stirra..limma lite rita lite.
jag vill att det skall bli tusen bilder varje gång jag sitter ner men det blir det inte o det är frustrerande som fan!
ensamhet o tomhet. de bor i mig o ibland äter de upp mig ibland är de mina vänner.

imorgon skall jag fan upp tidigt o arbeta.
tuden bilder skall det bli!
ja jävlarr.

en plats

en egen plats. en idé om ett rum för egenheter.
dit ingen når dit ingen kommer.
kanske finns den platsen inuti?

en promenad i parken

Hemma från en liten biokväll, Shooter. Ensam skjuta-långt-specialist blir snärjd i konglomererad konspiration, flyr skadad, återkommer med full kraft to burn their playhouse down. Svårt att värja sig mot detta, jag hejade på MarkyMark o bortsåg från det papperstunna manuset.
Jag skulle kunna se den igen. Jag älskar ensamma specialister.

En dag på Wanås.
En park. Skulpturer. Några värda resan, andra grejer i skogen.
En av årets dragplåster är Louise Bourgeoise.
Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig. Hon är ju en spännande konstnär, gör spännande grejer, men här igen visas en av hennes spindlar (Maman). Spindeln som rest över hela världen o som snart har stått i alla världens storstäder. Fanns det en kontext för den? Från början. Jag har sett delar av hennes arbete med spindlar o mamman o modersfiguren o saknad o längtan som verkar leda fram till de stora bronsskulpturerna, Lousiana hade en retrospektiv för några år sen, där fick spindlarna sammanhang, men här…i parken…lite avsides från skogen (som ju på ett sätt skulle kunna vara en naturlig plats) blir den bara en Louise Bourgeois, igen. Jaha spindeln.
Jag upplever att den, och hon med den, har blivit ett varumärke som vilket.
O det är ju så utarmande. Ett livs konstnärligt arbete förpackat i ett föremål, en symbol.
O jag undrar över varför det blir så, raden av konstnärer arkitekter (förmodligen musiker o filmare o författare också, men där vågar jag inte trampa för tydligt) som hittar en stil, ett sätt, alkemistens recept, o sen går på det. o när publiken väl har vant sig och valt, så verkar mjölkkalven oemotståndlig. Alla slukas upp i varumärket brandingen.
O varför skulle de inte? Bli erkänd o sälja som fan o kunna inte bara leva på sin konst, men faktiskt leva gott. Vemsomhelst skulle gjort samma, antar jag.
Men det blir inte mer intressant för det.
Det blir bara känt.

Men på Wanås finns Andrea Ray. Hennes Solarium är värt 8 timmar i buss för. Att ligga i vedhögen som är så perfekt för min kropp o lyssna på de vackra rösterna som läser om ljusterapi o vetenskapsarbete om ljus. Det är så enastående att jag vill bara vara kvar.

O HDKs Designkandidat-utställning i en lägenhet nära Götaplatsen i Gbg. Så bra. Så förbannat lovande för framtiden! En ganska stor grupp med arbeten spridda i rummen o de bjuder in till läsning o jag tycker mig märka fler lager under den tilltalande ytan än vad som funnits på ett bra tag på HDK. En bok om en saknad pappa river mitt hjärta, illustrationer till dikter som bär sig själva – dikt o bild blir två lika delar i läsningen av känslorna, ett bord för dator-o-media-sånt i hemmet med en egen power-knapp för att inte hela teknikbatteriet skall stå standby o kosta natur… det fortsätter.
Det känns att HDK har fått igenom tankarna o arbetet med innehåll o mening framför tekniker o cad-slavs-kunskap. Dessa studenter blir inga kaffehämtare.

O sen under dagen blev det ett litet torn. För överblick. Med sidenväggar o hänglås. Med möjligheten att komma undan komma bort.

o nu. en tomhet. en tystnad. en ensamhet.

att inte prata gör något med en. det är inte bara en dålig sak.

vad händer bakom huden. hur långt in får någon komma. var upphör allmän väg?

hehe konst i skogen kan de va nåt

imorrn drar jag till Wanås, det blir fint, lovar att skicka bild o lägga på bilderna. kolla där. det blir bra. nu är det skolutställningsinvigning. kanske ett litet glas någonstans.
skulle va bra med ett glas nånstans. eller tolv.

o efter kaffet satt vi stilla o såg genom varandra

Vad gör du av din ilska, frågade hon.
Jag bär kniv i mina drömmar, svarade jag.

bollen är otvivelaktigt alla tiders bästa o viktigaste uppfinning

En loppis. Fyra pingisrack o ett nät för en tjuga. Vem kan gå förbi?
Vi jublade. Har ingen boll ännu, men det kommer.
I inköpet väcktes min spellust. Inte tävlingen o stressen, men leken. Lek med boll.
O jag mindes. Så många spel som uppfunnits i stunden på plats när viljan till leken varit stark, men platsen varit annan än ordnade planer o hallar o linjer o tränare o vatten flaskor o matchtröjor.
En sommar, en blöt natt.
O när jag tänker på det blir jag så jävla övertygad om vikten av att leka vara barn skratta göra på fullaste allvar i stunden men aldrig toppa laget. Alla får vara med.
Nedan: sporter jag minns.

Ping-Pong Royale
Ett enkelt spel för alla. Ett pingisens offpist skulle man kunna säga. Borta är kravet på ett stort bord med linjer o nät, borta är källaren . Ping-Pong Royale [PPR] spelas varsomhelst där det finns lite plats, ett föremål av semiansenlig storlek (ex. en piedestal, en diaprojektorhylla eller ett brickställ av kafeteriatyp) två racketar o en boll.
Spelare ett servar minst två meter från centerföremålet, bollen skall sedan studsa ovanpå detta och en gång i golvet, efter det är spelet öppet för varianter. Bollen skall efter varje tillslag (ett per spelare) vidröra det utvalda centerföremålet och en studs efter är möjlig, men även volleyslag är möjliga. Om centerföremålet har en tydligt markerad och ev. något dold detalj kan även ett multiboll-moment (se: Kalleboll) införas. Planen är uppdelad efter godtycke i storlek (väggarna på rummet eller svårforcerad inredning torde vara en bra utgångspunkt) där centerföremålet utgör skiljelinje mellan planhalvorna.
Matcher spelas fem set, varje set till 11 med fem servar i rad per spelare. Set skall vinnas med två poängs övertag, inget tak.

Kalleboll
Ett utomhusspel på gräs för två eller fyra spelare. En godtycklig planstorlek som godkännes av alla spelare som markeras med hörnflaggor (eller skor). Nätet utgörs av en planka som ligger med den breda sida upp så att nätet har en viss bredd.
Bollen skall vara av studsig typ (ex. tennisboll eller SuperBouncer) och förhållandevis lätt för att undvika skador då den skall slås med handen.
Bollen måste slås (med öppen eller knuten hand, alt. nick med huvudet) uppåt över nätet (om bollen inte är i multiboll-läge, se nedan) och kan slås på volley eller efter en studs. Endast ett tillslag per spelare (eller lag om man är fler på varje planhalva, om inte bollen är i multiboll).
Multiboll: om bollen slås och studsar på nätet är den öppen för alla att slå på, tills bollen är död (dvs. att den har vunnits av en av spelarna och gett poäng) upphävs även kravet på bollriktning uppåt över nät. När bollen går in i multiboll får även den spelare som framkallat det slå igen om han/hon kommer först till slag.

alltid samtidigt

Lyssnar på Bob Hund och äter glass (stor portion, vanilj) dricker citronvatten.

Läser Stephen Hawkin The quantum mechanics of black holes, det blir mer vetenskaplig poesi än aha-upplevelse.

Doktorn säger: max en sida dagbok om dagen [lev livet istället för att skriva om det]

Brownian motion
(named in honor of the botanist Robert Brown) is either the random movement of particles suspended in a fluid or the mathematical model used to describe such random movements, often called a Wiener process. (This article is about the physical phenomenon; for the stochastic process, see Wiener process. For the sports team, see Brownian Motion (Ultimate Frisbee)*.)

*En gång i slutet av 80-talet har jag spelat mot Brownian Motion i en turnering i North Carolina (Westchester?). Jag var 17 och yngst i laget och fick nog inte spela så mycket, men faktum är att idag när jag städade hade jag på mig en t-shirt jag köpte på samma turnering (Hampshire College Ultimate) och den har jag inte ofta men idag kopplas då och nu och jag är närsomhelst samtidigt.

på växjöväggar o andra

kul.
Wallride projects, //RE:BUZ

Det gör mig glad.

jävla regn

Det snöar inte idag, men bra jävlA nästan o på väderkartorna ser det ut som att det skall vara såhär hela veckan (jag kan ha fel...hoppas).
Men tommy lyser upp min förmiddag med sin talkshow, möt frankrikes nya högerman o Bob Hund o livet.
O i DN säger Eva Lange att 'Utan konst är det bara döden. Vi har det i blodomloppet' o det känns bra jag vill tro henne. ( o hon säger oxå att hon tvivlar mycket o då blir jag lugnare. får alltid en känsla av att alla andra har så förbannat bra styrfart o aldrig undrar)
O Kristoffer syr vidare o det känns som om Evas ord finns i det oxå o jag blir på lite bättre humör.

Jag tvivlar

Ja det känns ju tvivellöst att konsten behövs. Eller?
Behöver vi verkligen konst, i alla dess former, eller är den till för en liten eskapistisk grupp som hellre diskuterar uttryckens referenser till varandra och olika verks diskursdjup?
Konst är blodet i samhällsådrorna, säger några.
Man ser ju fan inte vad det är, säger andra.

Oftast står jag trygg i min förvissning om att det konstnärliga arbetet och uttrycket är mycket mycket viktigt för ett samhälle, men idag vete fan.
Jag tvivlar.

Läs om några som inte tvivlar, som är en del av det hela, som arbetar med frågorna:

Lars Vilks
DesignObserver
We-make-money-not-art
Rotund World
Art Fag City
Detroit Arts
SignAndSight

Kanske.

ett nytt rum

Efter misslyckandet med det brinnande huset så byggde jag ett nytt rum. Av en händelse var bottenplattan samma proportioner som min ateljé så det blev min ateljé, o det är ju kul.

Så tog jag lite bilder o gjorde en liten film. Den blev inte heller så bra som jag hade hoppats (men vad blir det? Kan du se resultatet - välj ett annat projekt...) men den blev ialla fall. (en ruta från den ovan, ur en dialog mellan hunden o pingvinen som blir en monolog).

Jag älskar modeller. Jag älskar miniatyrvärlden.

Representationen.

Yeah!

Det nästan som verkliga, men som ändå tillåter annat att hända.

I modellvärlden är jag gud, o det är ju inte så dumt.

blicken åt fel håll ibland

I mörkret, när ingen ser, kan känslan av otillräcklighet få komma.
Att inte klara av.
Att inte se.

Att vilja vara överallt.

om glädje skulle jag skriva

På väg hem, efter lite öl o bio (300), tog vi en crépe på Linnegatan. Créperiet. O vi samtalade lite om att detta fantamig är ju meningen med det hela.
Ja, det är ju lätt att säga så o känna så just då, med ost-skinka-blue cheese-spenat-crépe i munnen o snart hemma o skönt.
Lätt att häva ur sig.
Men jag kände det.
Inte just crépe.
Inte just bio eller öl.
Men möjligheten. Tillgången. Förmånen.
O med éns så drabbades jag av ett gnag av att jag är så jävla helvetes otacksam!
Så obeskrivligt enfaldigt otacksam.
Tänker så mycket mer på det jag inte har får kan göra än det jag har. Allt det fantastiska jag har.
Mitt barn mina vänner mitt hem mina tusentusen möjligheter.

Bestämde mig där o då att jag skall tatuera det på insidan av ögonlocken o alltid be mig själv att komma ihåg det: se det du har, innan jag drar igång knarrande-dörr-gnället över allt jag inte har möjlighet tid råd med.

Le, min vän.
ja jävlarr.

O så läser jag txtversionen av Tommys talkshow o HoodRobin är på besök o det ger mig energi o glädje o vilja till kamp mot borgarsvinen.

spår av händelser berättar

Spåren av livet. Det som blir kvar. Det som vittnar om att det har hänt, men det går inte att veta exakt hur det hände vad som hände. Man måste tro på spåren.

Jag får.
Jag får göra det jag vill här, det är ok.
Ett rum där man inte behöver bevisa något. Inte någonting. Eller? Det kanske jag visst måste, det kanske är lika viktigt som alla andra rum. Hos L behöver jag inte bevisa något. Tror jag. Där får jag vränga mig in o ut o ge mig allt det fulaste o hon tar emot det o antecknar o lyssnar o jag får vara svartaste mörker o det gör ingenting. Jag måste inte bevisa något.
Det spatiala minnet är så tydligt att det nästan gör ont. Jag ser rummen jag känner lukten o känner känslan ensammaste såpbubbeltårarna o gladaste legovärldarna. Jag hör rösterna o jag springer i de tomma rummen rum efter rum efter rum.
Varje rum har sitt språk sin betydelse sin historia. Ett rum för varje sak för varje känsla. För varje skratt för varje tår. För andetag o för att hålla andan.


Jag kan inte komma undan spåren ingen kan komma undan de finns alltid kvar alltid alltid. Tiden läker inte tiden sopar inte undan helt. Bara nästan.
Jag vill berätta mellan rader jag vill visa det som inte syns det som skall hända eller som redan har hänt. Inte det som händer inte presens. Inte nu.
Livet är nu.
Inte berättelsen. Den är då o sen.


Har ett rum av minnen för minnen. Det måste brinna. För att jag får. För att det måste. För att jag måste göra det jag får.
Jag bränner ett rum fast jag vet inte varför. Kanske för att jag får. Kanske för att det behövs.
Det som blir kvar är spåren av något som hänt, berättelsen. Berättelsen ligger inte i själva handlingen inte i konstruktionen inte i orden möblerna. Den finns bara i det som hänt. Bara det som finns kvar. Minnena är det enda som finns kvar o det är det enda man kan lita på.

Och jag skall släppa in dig i mina rum du skall få gå själv o titta o minnas med mig o se. Jag skall låta dig vara tills du sett det du behöver det du vågar. Kanske kommer du inte att vilja stanna då, men jag skall i alla fall låta dig vara där. I berättelsen inte i nuet. Här finns bara jag. Jag är inte berättelsen jag är skeendet mitt i handlingen.

Fire walk with me

Jag har byggt ett litet hus. O eldat upp det. O filmat. Jag hade god tro till projektet, jag hade en idé om hur det skulle bli om hur det skulle se ut när det brann o hur det skulle se ut när det var nerbrunnet. En liten ruin tänkte jag mig, med några pinnar förkolnade som stod upp som ett skelett av något som varit. Spår av en händelse. En berättelse.
Det blev inte riktigt så:

Det blev en liten brandjävel på en o en halv minut, med kameran i en vinkel så att man inte ser o sen var det över o hela alltet brann bort. Så istället för en fin liten kvarleva av ett skeende så har jag en smutsig bit MDF.

Jag har nog lärt mig något bra, kanske att det var bra för mig att inte ha kontroll över resultatet, eller annat.

Jag får prova igen.

Jag har lagat en kopp

Koppen kommer från farmor o farfar. Den har funnits med länge som fan. Jag har haft 12, jag har 4 kvar. Jag blir glad av att se den. Jag blir glad över lagningen. (fast man får dricka lite snett annars kommer näsan emot). tyvär är den inte helt tät ännu, så det blir såhär när man fikar med den:

tystnad

Det kan behövas rum för allt.
Speciella för ändamålet. Bara för ändamålet.

Så lätt att bryta magin, ladda om o av rummet, ge det annan mening.

Jag har rum för allt. Stora o små.
Vissa är inuti andra är man i.
Rörelsen till o från är lika viktig som rummet i sig.
Förflyttningen är en del av arbetet. En del av processen.