åtrå är ett synnerligen vackert ord

Lyssnade på radio. Filosofiska rummet. Såna som kunde pratade om ord. Om ordens betydelse, och hur vi förstår dem. Semantik? (jag har aldrig riktigt fattat vad det betyder, men det är ett vackert ord).
De talade om att barn lär sig innebörden av ett nytt ord varje 90 minuter. !
De talade om hur vi använder ord, om huruvida orden finns inne i huvudet eller ute i världen. Om språkets möjlighet att beskriva det som inte finns, antingen inte alls eller ialla fall i vår närhet. Vi kan tala om en banan även om vi ätit upp den. Typ.
De talade om sammanhangets betydelse för förståelsen av orden, av språket. Om metaforen.
Det var så jävla fint. Jag blev på så gott humör.
Jag älskar ord.
Jag är en sån som älskar ord. Språk. Hur de används hur de uttalas hur de bär tankarna o resonemangen o hur de berättar om idéer o längtan o det allra innersta rummen.
Jag tänder på ord. På samtalet på förmågan att navigera i det språkliga landskapet.

Ofta dyker rädsla för att snacka sönder analysera sönder upp i diskussioner. Jag vet inte vad det betyder. Jag tycker inte att det går. Samtalet i sig är, när det fungerar som samtal utan behov att mästra eller kväva, yttersta närhet. I orden finns erotiken.

Radiofilosoferna talade om det ständigt fortlöpande omförhandlandet av ordens innebörd och mening som pågår i dialog, om hur vi hela tiden skapar ny mening ny passning av begreppen tillsammans med de vi talar med. Så förbannat vackert.
Det är ju lätt att se hur man kan utveckla ett internt språk tillsammans med en älskande eller vänner, på mycket kort tid. Nya begrepp eller innebörder kan uppstå under en kväll på krogen o betyda något ytterst speciellt just då, ibland i ett samtal. En metafor som lägger plats för att det fortsatta samtalet använder sig av samma metaforfamilj. Jag blir fan kåt när jag tänker på hur fantastiskt detta är!
Den enastående platsspecifika mening som något kan få och som kanske löses upp när just det samtalet är över, eller lever kvar enkom för just den sammansättningen av samtalare tills nästa gång möte sker.

Kanske är det samtalets speciella styrka o spänning, att det krävs minst två aktiva talare och lyssnare. Det handlar om närvaro. Förhandling av innebörd. Vilja att driva resonemanget framåt bortåt inåt. Det går inte att sätta sin egen agenda före mötets, då rasar det omedelbart. Det är lagsport. Tillsammans.

Tillsammans är kanske inte så vackert ord när man säger det, men innebörden i hela sin storhet är ett av språkets vackraste ord.
Tillsammans.

fasetter i formen av att vara

Jag skrev just något hos karin, o insåg att det är vad jag gör. Fasetter o flera o flera vinklar på den pågående undersökningen i vad det är att vara människa. barasådär.
Att det är konstens uppgift, i konstens vidaste vidaste mening, att undersöka o problematisera o gestalta vad det innebär. Att finnas.
Att leva.
Att känna.
Mina berg blir mer o mer detaljerade för varje gång, de får fler o fler sidor av formen, fler delar som bildar helheten. kanske kan man välja ut just några, eller en, eller så ser man hela formen o den ändras hela tiden.
som allas bilder ord omformar o omformulerar varandet.

när man går i regnet ser ingen att man gråter

upp o ner...ner o upp. mitt hjärta åker bergodalbana jag skrattar o gråter samtidigt jag står när ni faller jag rasar bland er jag är hela världen o ingen.
tomheten ropar skrattar mig i ansiktet hahaha där ligger du haha dina tårar är bara ljug haha

jag går genom eld utan att bränna mig jag är i rörelse stannar inte behöver aldrig vila.
jag är händerna är huden är hettan precis mellan är ytan.

jag tittar på utan att se jag lyssnar utan att höra jag går runt o samlar ihop.
min längtan.

Karin berättar för mig om allt som finns o jag tror henne.
Det finns.
det finns de som aldrig set havet o det finns de som aldrig lämnat det.
det finns någonting mellan sekunderna som man kan ta på känna uppleva om man är där om man lyssnar om man finns.
det finns.

jag finns.
jag finns i min kropp inuti o utanpå o jag kryper ut genom min hud lämnar mig ensam kvar på marken.

jag är en sån som dricker espresso utan socker.
Jag är en sån som knarkar på att vara behövd.
jag är en sån som älskar så in i helvete innerligt mycket men inte vet hur man uttrycker det.
jag är en sån som tror att jag är rörlig, men har bott i samma postnummer hela livet.
jag är en sån som kan tycka så synd om mig själv att jag knappt kan andas.
jag är en sån som är så stolt över mina vänner o önskar att deras glitter skall fastna lite på mig om jag står tillräckligt nära.
jag är en sån som rörs till tårar av vänskap.

o jag har tusentals bilder inuti o jag har levt i tusen år o jag är nyfödd.

jag är en sån som tycker om att gråta, men har svårt att göra det när någon ser på.

payback.

va i heeeeeelv..?!

kolla denna adressen: http://bilderna.webblogg.se/

om jag lägger den som en länk i mitt post så försvinner valda (inte av mig) delar av resten. RANDOM.

jaja.

det är en ny blogg i alla fall som min man Erik fixat.
tack.

konkurrenscensur?

ok.

detta är en

expansion

familjen växer bloggosfären erövras.

vaffan...jag har skrivit en massa txt här nu tre ggr, men det vägrar att publiceras...

ok.
en ny blogg.
Babblianen

En dag snart skall jag göra som Karin o strukturera lite, få dit lite nya bloggar, uppdatera länkar o sånt.
det är nu man gör det.
i början av året.

jag har haft sinnessjuka träffsiffror under helgerna, för att jag hade skrivit om Charader. jag skrattade. ingen ville läsa resten, de ville bara ha Charadtips. jag grät.

glitter o liv.

dimma

När staden ser ut så här på morgonen är det svårt att inte gråta.

konst?

Så här ser min skärm ut på jobbet numera. Fullständigt obrukbart, men jag tycker det är så fint, o den skiftar hela tiden i ränder o ljus, att jag inte kan komma mig för att skicka datorn på reparation, utan har kopplat till en xtra skärm. Så nu ser jag dels mitt jobb, o dels detta.
Fint

...

ja, jag vill

Jag vill ha fjärilar i magen.
Jag vill ha hud mot hud.
Jag vill ha nu, men inte sen.

Jag vill treva leta undra jag vill känna smaka vara. i.

agera

Bredbandsbolagsteknikern var här idag. Det funkar inte riktigt som det skall. Det skall vara en sisådär 20.000kb hastighet. Jag har 356.12kb...

Det borde alltså gå typ 50ggr fortare! Det känns ju lite trist. Kunde suttit på 56/6-ringaupp-modem.

Men det betyder att det bara kan bli bättre.

Har funderat på senaste dagarnas samtal. tar vi det hela på för stort allvar, eller är det så att det som egentligen är allvar är så satans stort o abstrakt o svårt att ta in så vi gör det lilla stort istället? När jag skriver det kändes det löjligt med ett frågetecken. Men allt det där som är stort o vackert o nära o hett o hemskt o sorgligt kanske inte behöver vara så allvarligt, kanske kan det få bara vara. Att det är så lätt att fastna i tidigare diskuterade bilden av, mallen för hur man upplever att ens liv skall vara o arta sig. vaffan?! Går det egentligen att bestämma det o hur många av de beslut man tar fattar man på grunden av att man verkligen känner? Är det inte snarare så att det mesta går på jag är en sån som-rutin, eller ännu värre, jag vill vara en sån som o de andra tycker att jag är... Klassisk Romeo o Julia-problematik antar jag. Går det att vara ärlig emot sig själv? Det är oxå kanske för mycket begärt att man skall kunna förhålla sig på både makro o mikro-plan samtidigt. Lenn Johnnons think global act local funkar väl ok i förenkling i typ energidebatten, men om man breddar det o tänker på hur vi våldtar planeten, krossar stora delar av världen i det Stora MarknadsKorståget, profiterar på missären o tittar bort, o samtidigt skall man känna hur det känns i en relation. eh...? Hur? En skojteckning som sitter på jobbet visar två gubbar som pratar, -Nu har man ju precis vant sig vid källsortering så skall man tänka på jämställdhet oxå. (typ) haha, men visst finns det en poäng. Inte i sak, men i att i den upplysta informationsförstoppade tiden förväntas man hålla sig uppdaterad o insatt o vaken på allt som händer. Så långt ok. Men hur lever man med sig själv som människa när man vet att så många lider, så många hungrar, så många slavar, för att min iPod-tillvaro skall kunna fortsätta finnas? Däri finns ett glapp. Att vara med, uppkopplad uppdaterad ha hungrigaste kollen, o samtidigt kunna titta bort, kunna se o veta o ändå zappa till 5-an. I-landsproblem, ja i allra högsta grad. Vad gör det med kollektivet när alla vet allt, men inte bryr sig? Homo zappiens skriver Owe Wikström. Det är ju precis sant. O i ett längre perspektiv måste det ju göra något med självkänslan, att hela tiden vara medveten om att man aktivt skiter i levande människors hälsa när man står i provrummet.

Kanske borde man uppdatera Lennons ord: Think global, act.

mänsklig entropi

Kraften som bryter ner. Kampen för att stå upprätt. Jag samlar kraft fokus för att få ihop för att få grepp för att hålla. Ihop. Det går så mycket energi för att stå upprätt. För att ha kollen värsta kollen vara spännande här vara smart där. Säga de rätta sakerna lyssna på andra inte trampa på tårna inte fälla tårarna. Inte väcka draken inte få hål på huden.
Jag vill inte ha hård hud jag vill inte ta ett steg tillbaka.
Jag vill stå med ryggen rak med armarna öppna med hjärtat precis under huden.

Jag blir olevande räddaste lilla mus rädd för att göra fel säga fel.
Munnen går som en ångvält ut kommer osorterade ord kommer på fel ställen jag skrattar på begravning vaknar utan att våga öppna ögonen. Ligger stilla stilla lyssnar efter min andning letar efter spår.

Precis under kanten ligger tårarna rinner över slutar aldrig rinna jag låter dem rinna.
Ligger såpbubbeltårar o andra.

Kanske går energin till bilden kanske går den till finaste polerade legobilden där allt passar allt sitter ihop allt har en plats passar ihop med det andra. Är kompatibelt. Är konformt. Är så där strömlinjeformat färdigtuggat ergonomiskt genomarbetat att det inte lämnar spår. Hyperliv.
Så kan jag stå o säga jag är en sån som o veta att det passar in att det är rätt.
Jag är en sån som ljuger för mig själv.

På sant är jag tröttaste äckel på köpta plats ägda tillvaro. Att njutning av sakerna är lika samma som hud. Vem fan bryr sig om iPod Nano om man aldrig får röra hud precis vid nyckelbenen aldrig får smaka längtan?
Egentligen?

Kanske är det tiden kanske är det mörkret kanske är det bara jag, men jag tänker på hur allt det som betyder när jag ser tillbaka på det gångna året så är det fan inte de saker jag köpt. Mitt barns skratt o tårar o ord o sånger. Mina vänner alla mina älskade nära mina vackraste nära som är i tillvaron o gör den vacker o varm o rolig o som jag får luta mig emot när det kränger.
För det kränger.

hur det blir

I korridorerna på kontoren runt de viktiga borden de riktiga mötena där saker beslutas där man får sitta med o lyssna får sitta med vara alibi. Leker på riktigt leker jobb leker ansvar. Alla skuggor bakom dörrarna bakom dig bakom mig, viskande tisslande om gåvor o vägar förbi. Runt runt bärande bjälkar bärande tak, förbi förbi alla dom som väntar som köar som frågar. Tisslande tasslande i trappor i snabba möten blickar hela ryggen full med knivar.
Inbjuden välkommen snittar konfetti klappa ryggen var med säg ja.
Jag bländas så lätt förförs så lätt tindrigaste fåfängan spegel spegel o jag är den vackraste jag sett.
Jag klappar ryggen hejar med smickras o vill vara på sant. Vill leka med dom stora vill vara som dom andra o jag tittar inte ner tittar inte blundar skrattar säger papegojan samma samma.
Leker ansvar leker jobb leker gemenskap.

Men egentligen vill jag bara vakna med någon annans doft i mina kläder, igen.
Vill spara smaken av hud vill vara smaken.

...

1.a januari

När jag vaknade kändes det som att jag vaknat innan jag gått o lagt mig.
Jag var helt säker på att jag var i helvetet.
Jag var 80 o lovade att aldrig aldrig.

men jag brinner.
oxå.
jag skrattar o känner som Allan Edwall livet i mig.

Det kommer att bli ett skitbra år!
nu kör vi!

jaha, så var det dax att sluta röka igen nu då.

Nyår. Årets sista dag. Bokslut.
Nej.
Inte idag. Inte här.
Vad drömmer du om?

Kanske kan nyåret få vara en dag en natt av tack för det som gått hej nya. Kanske kan tårarna torka kanske kan orden få ny mening kanske läggs grund för ny storhet?

Jag har så svårt att sitta still hemma går o väntar på något jag inte vet vad det är. På besök i en scenografi för ett liv som jag inte riktigt vet om det är mitt. Jag gör saker o tänker att grannarna ser o det känns bra för då finns jag är verklig om ingen ser mig är jag då? Finns man om ingen vet det? Räcker det med att andas jag andas på spegeln ser mina andetag dom blir verkliga.

Jag drabbas av en saknad så att knäna viker sig jag står på tröskeln o ser lekigaste leksaker ligga still sitta o vänta jag väntar också väntar på ljuden sjunger för att driva tystnaden på flykt. Jag vet ju att det kommer att bli bättre lättare men jag undrar om just den här tomheten någonsin kan kännas lättare?
Vill jag att den skall det?

Jag läser böcker o ser filmer o utställningar o föreläsningar o skriver o ritar o grejar o gör allt för att vara spännande, vara. Finnas. Lämna spår.

Alla som skjuter raketer o skålar o skrålar o skrattar o hejar på varandra in i det nya året är så glada o lyckliga glittriga o är det sant? Jag tror alltid att jag är lite ledsen över att året är slut. Jag är inte så bra på avsked. Vill gärna ha kvar o tiden går inte att spara o det är smärtsamt. Det spelar ingen roll hur många bilder som tas hur många ord som skrivs. Året tar ändå slut 31 december.

Är jag ledsen?
Nej.
Flera viktiga saker har börjat falla på plats under 2006. Flera idéer har börjat övergå från gas till fast form o det är spännande.
Nyårslöfte 2007: Våga genomföra.

Hjärta smärta kött o blod tårar skratt allt måste få plats o det får göra ont ibland o det för vara skönt ibland o allt får vara med.

Tror du på gud?
-Nej, Gud tror på mig.

Jag är en sån som är skiträdd för att misslyckas. Jag är så rädd för det att jag inte ens vågar lyckas. Jag blir paralyserad av positiva reaktioner och lovord, jag byter fokus så fort jag märker att det kan bli något intressant. Jag har aldrig behövt anstränga mig märkbart, jobb har sökt mig. Silversked i mun kan man säga, silverboja nu. Vågar inte fråga vågar inte prova vågar inte få ett nej.
Men det skall jag ändra på nu jag lovar jag lovar jag lovar.
Jag lovar att jag skall våga visa mig jag lovar att jag skall våga försöka på riktigt på alldeles verkligaste riktigt. Kanske faller det platta pannkaka till marken dalar som skadeskjuten ripa, eller så blir det Fuglesang!

2007 kan bli ett år av svåraste förlust eller seger.
Det vet jag om xakt ett år.

Jag väljer ensamhet i större utsträckning nu än någonsin förut. Inte för att jag är ledsen, inte för att jag vill dra mig undan eller vara speciell utan för att jag vill. Jag har aldrig varit så mycket själv som nu o det känns bra. Behövs tid för eftertanke kanske, eller tid för att göra, genomföra. Vad vet jag.

Veruca Salt är världens bästa band, alla tider alla kategorier, man de saknar Nina Gordon. Deras första två skivor (American Thighs, Eight arms to hold you) svepte mig av banan i mitten av 90-talet o sen dess återvänder jag alltid alltid.
Skall man ha en skiva med sig på en öde ö så är det Eight Arm To Hold You.
Så är det bara.
Barasådär.

Ah va fan! Nu kör vi. Nyårsfest o vänner o middag o bubblande vin o drömmen om franska kyssar på balkongen. Skål.

Nu skall jag stryka skjortan på med kostymen ut i natten ut i framtiden.
Min telefon regnade sönder igår inga nyårs-sms inga ropande hälsningar i natten.
Så därför utropar jag redan nu:

GOTT NYTT ÅR ALLA ALLA.
Puss o Kram / Mattias

jag hittar

Går det att bli av med längtan? Kan man hitta vägar runt tomheten jag tror inte det. Det är bara att vänja sig att detta är en del av livet nu. Tystnaden. Jag tror att det är tystnaden som är svårast att komma ifrån. Jag pratar med mig själv spelar rock högt och går runt. Runt runt en enebärabuske själv. Håller mig själv i handen. Speglar mig oavbrutet gör allt för att vara verklig allt för att komma runt stillheten.
Går ut.
Lämnar tystnaden letar finnas vara någonannanstans.
Gör kartor över platser där jag finns.
Vill inte missa någonting vill inte vara borta utanför.
Vill finnas.

...

Mellandagar. Vila. Andetag. Återhämtning.
Regruppering.

...

...