såren

och jag ser allt har vakande blicken öppnaste ögat. Jag ser igenom slutna ögon och hud. Jag ser hjärtan slå och jag ser era drömmar. Jag sitter fast i bilden av mig själv och solen regnar på min rygg vassaste pilar vassaste knivar inuti bor draken o små rädda möss och överallt ligger era ord på golvet fastnar under mina fötter när jag går klibbar på allt sitter fast. Jag har dolken i hjärta i hals blankaste svärdet redo. Redo att möta draken redo att möta orden.

Det finns inget som läker sår. De växer bara igen men de finns alltid kvar.
Kroppen glömmer aldrig.
Glömmer aldrig under huden bor såren o de finns alltid kvar.
Alltid.

Media är en stor fet blåsning

Satt o bläddrade i dagens GT. Fick ångest. Jag instämmer med Tommy om varför i helvete finns kvällstidningar? Och jag antar att den ordinarie redaktionen är lediga över helgen och dom andra leker tidning nu. Jag läser en …eh…artikel? Ett reportage…? av Mats Larsson på utrikes…han skriver ’Ett hårdare straff att låta honom leva’ och diskuterar att diktatorn Saddam Hussein skall avrättas, han talar o att det är ett för lågt straff att Hussein skall hängas. Ja, döden är inte nog. Det skall vara mer än döden. Mats ger också sin egen syn på hur Saddam borde straffas genom att ”…sitta igenom hela processen och sedan tyna bort i ett spartanskt Irakiskt fängelse”, han fortsätter ”Låt honom varje dag begrunda sitt fall, sina söners död, sitt nya liv inom fyra trånga väggar”.
Herregud.
Att folk har drömmar om hämnd och öga för öga är väl inte mycket att göra åt, förmodligen inte svårt att fatta om man är i den utsattes ände, men att en reporter tillåts grisa med sin våta straff-fantasi i tryck är ju vämjeligt.
Som en fin fond till Larssons resonemang ger GT oss lite fina bilder och grafik över hängningen och hur det går till, steg för steg. Är det detta vi kallar journalistik och media och information om det samhälle vi lever i? Jag spyr.

Som den samtidsfientliga suragubbe jag är så blir jag beklämd och ledsen över att detta är nyheter, idag. Att det finns tillräckligt många som läser skiten för att det skall löna sig att ösa ur sig detta är sorgligt. Det är inte kvällstidningar som företeelse som stör mig, bara innehållet.
Ärligt: vem i helvete bryr sig om några bönder och deras potentiella fruar?
Jag vill inte veta. Jag vill slippa lägga energi på att glömma det. Jag kan inte gå o köpa mjölk utan att få reda på att Bonde-Markus körde på granne… vem…jag menar det…vem, är det som faktiskt bryr sig? För det måste ju finnas någon som vill veta hur det går för Britt-Marie och de andra, vem vill ha vem o vem känner sig lurad o vem står ensam kvar när TV-gänget har åkt hem?
Har vi så tråkigt i våra liv så att vi måste göra kändisar av så många att alla snart känner minst en, så att våra liv blir lite mer spännande.
Eller…är vi så soggiga i skallen att vi inte orkar tänka på saker som kan ha fler ingångar än en, vi vill helt enkelt inte behöva tänka resonera fundera reagera. Och är det så…så är det ju riktigt jävla illa.

Nä, det hade nog varit bättre för samtiden om man backade utvecklingen lite, bort med reklamfinansierad media, sluta tro på att de vill bara hjälpa oss att få ett bredare utbud…de vill lura av oss vår uppmärksamhet o våra pengar. Pengarna vill absolut att det skall få finnas reklam för barn, de är konsumenter som alla andra o de måste lära sig att ta egna beslut…4.a åringar! Kanske är mitt barn lite bakom, men hon kan inte skilja på information o reklam. Hon tror att leksakskatalogen från BR är en sagobok som kom i brevlådan.

Det är ingen idé att odla någon önskan om att medierna och de som sponsrar dem är på vår sida.
DOM ÄR PÅ DEN MÖRKA SIDAN OCH DE VILL ÅT OSS.

Pasta, Lerin och txt

Det är orättvist att kalla det ett misslyckande. Men inte heller en succé. Min första egna pasta var. eh. där. Degen blev bra, maskinen glänste. men det var fan inte lätt att veva fram fina tunna ark så som jag sett dem hemma hos min vän. nej det var SVÅRT. Men det smakade gott och jag njöt lite extra av det faktum att jag gjort det själv, men det krävs onekligen lite träning för mig innan jag bjuder någon annan.

Sitter med boken tröstpriser och sidovinster. En julklapp. En vacker. Brevochbildväxling mellan Lars Lerin, akvarellisten, och Kerstin Högstrand. De river och sliter i livet, skickar bilder och ord mellan sig och det är så enastående vackert. Som den rejäla romantiker jag är så går det rakt in, förbi alla tänkbara filter. Pang. jag vill oxå måla och teckna och göra poetiska små grejer o få vara bara känslor. imorgon skall jag bara måla akvarell och skriva poesi....så får vi se hur det blir.

Utöver det så parallelläser jag:

Marjaneh Bakhtiari Kalla det va fan du vill

Världens största konspirationer

Carl-Johan Vallgren Den vidunderliga kärlekens historia

Björn Ranelid Bär ditt barn som den sista droppen vatten

Det är en fina blandning som ger och tar och bygger egna band och möjliga utvägar. Vallgren är burlesk och köttig, det är inte Ranelid som är långsam långsam. Bakhtiari är snabb som fan och man skrattar och förundras och konspirationer är ändå alltid konspirationer. Läsa flera böcker samtidigt är ett måste. Inte bara för att man tappar intresset ibland, utan för att de får nya egna liv o sammanhang som är utanför den faktiska txten. Gärna en ytterligare kombination med en facklitt eller två. Det är då jag verkligen kan känna att jag gör böckerna till mina.

GUD JOL

Viktigt att fundera över vilka traditioner vi tar med oss. Vem bestämmer det o hur förvaltar vi dem?

en vit jul är det enda vi begär, snälla snälla tomten gud son.

Nere på stan står de dåliga samvetena i kö dagen innan jul. Längst kö är det i leksaksaffären. Där är det säkert tretti meter mumlande karriärister ackompanjerade av mobilring och leksaker som leker själv. Det är en plats i en kö i vilken man får chans att hinna tänka.
Vad önskar hon sig egentligen?
Vad leker hon med nuförtiden egentligen?
Är Bratz ute nu, eller är det lite förra säsongen?
Lego?
Prinsessgrejer?
ok, men då får det bli ett snickarbälte oxå.

Och vi står alla där och försöker välja, försöker fatta koderna o detaljerna o vi vill så in i helvetes gärna att det skall bli rätt men hur skall man kunna välja det ena eller det andra för hur man än gör så kan man ge sig fan på att det skulle varit den blå för den har Johanna.
jävla Johanna.

och egentligen bekommer mig inte tempot o svetten o köerna o den fullkomligt sinnessjuka köphetsen som råder i stan dagarna innan jul. Det bekommer mig inte med de som trängs eller är arga. Jag kliver över.

Det kan bekomma mig att hur man än gör så går en halv månadslön till att fira jul.
Julen kostar.
Men jag tror inte det riktigt når mig heller.

Jag tror inte ens att det bekommer mig att relationer tenderar till att ha sin cykliska slut-början-knut över jul o mycket ställs på spets o det gångna året o kanske mer skall valueras o undersökas testas funderas. Problematiseras kanske. Oftast håller det ett tag till, ibland inte. Ibland krävs det mindre justeringar, ibland större.

Men det bekommer mig att vi har en så konsumtionsbulimisk och traditionsneurotisk fokuspunkt till minne av en man med skägg som vi inte ens tror på.
Jag menar, vem bryr sig om när Tomten fyller år?!

...

mod och insikt

...

Det finns onekligen dagar när man ser hur fan det hela sitter ihop. Och när man ser att det faktiskt inte sitter ihop så bra.
Då önskar jag att jag inte stigit upp.

...

att bo i det sexualiserade samhället

Min vän Journalisten föder mig ännu en gång med txt man inte vill missa. Big Shout out min man, tack.

läs o njut:

Från svt text:

Fjuckbyborna trötta på att skämmas
Invånarna i Fjuckby är trötta på att förknippas med "könsrelaterade akti-viteter". De vill att stavningen ska ändras till Fjukeby. I en inlaga hävdar byborna att namnet väcker "löje, retsamhet och munterhet hos allmänheten". Själva känner de "leda, pinsamhet och betingad skam". Ett beslut kan bli vägledande för andra orter med namn som ger tvetydi-ga sexuella associationer.
Exempel ges: Flateby, Rumpsjön, Lem, Bögholmen, Muslickberget, Mors Torva, Ballekkåtan, Brittas Hål och Snålkuk.

skall man bo någonannanstans än där man bor så skulle det väl vara i Mors Torva (som för övrigt ligger granne med Blötberget)

...

...

Agnes

Agnes Brusevits hade inga planer på att möta Jesus. När hon vaknade visste hon att detta var hennes sista dag. Hon kände det inuti och det kändes inte alls hemskt. Inte heller som någon befrielse eller som något heligt eller något annat som hennes hemsköterska brukade tala om. Det kändes snarare självklart. Lika självklart som att alla de andra dagarna fram till idag inte varit de sista. Hon hade blivit väldigt förvånad om en annan dag varit just denna. Den sista.
Hon låg en stund och kände på det. Tänkte lite på dem som hon saknat, och lite på dem som skulle sakna henne. Hon tänkte på de saker hon hade att göra idag, en dag som denna. Det var fortfarande mörkt ute, inte natt, men tidigt. Och kallt. Kallt som fan.
Agnes Brusevits flyttade fötterna långsamt över sängkanten ner emot golvet med sikte på de gamla fårskinnstofflorna som hon fått av Britta för över tjugo år sen. Det tog alltid en stund det här med att komma upp. Det gjorde inget, det var sällan hon hade bråttom. Skulle vara kissa då.
Hon satt på sängkanten, med fötterna i tofflorna med morgonrocken om sig med håret i en röra med blicken ut i rummet. hon visste att hon skulle till posten hon visste att hon skulle till saluhallen hon visste att hon skulle dricka elvakaffe på Lindströms hon visste att hon skulle dö.
Anita hade varit här och städat igår det var fint och rent och hon visste att det fanns de som skulle sakna henne. Agnes tänkte att det är det enda som egentligen betyder, att det finns de som kommer att sakna.
Att det finns de som minns.

...

konsten

Tiden rusar allt rusar fort fort hem bort vara pappa vara jobba vara resa leka livet.
Lång natt med bästa vänner o spriten o skratten o ont i huvudet.

Såg på tv Jacob Kolding som ställer ut nu på Marabouparken och han arbetar med det offentliga rummet o hur det brukas o hur det var tänkt o det var så inspirerande så att jag inte kan sova. För mig har han dialog med Monica Bonvicini och Tom Sachs o det är några av mina bästa o det hela gör mig förbannat glad.

Och jag var på konferrens om konsten i skolan o det pratades lite hit o det pratades lite dit om huruvida det ena o det andra.
Klart som fan att konsten behövs i skolan. klart som fan att samtidskonsten är en utmärkt ingång till existensiella spörsmål.
Klart som fan att det behövs konst.

jag står med blankaste svärdet framför draken

Rakt framför står det vänta. Precis innanför ligger tiden o väntar på mig på dig på alla som vill vara med. Jag sitter utanför verkar ensam verkar tyst, men det är inte sant det är allt på genomskinligaste låtsas. Undan för undan smälter snö tårar rinner över utan att de betyder. Rinner rinner som flod som timmar utan verkan.
Kanske skulle vi ha mött varandra ändå kanske skulle vi ha hittat varandra utan hjälp utan alla ord alla snitslade banor. Då skulle jag ha stannat stannat utan att ens veta hur verkligheten ser ut.

Är jag som dom andra är jag som du? Står jag lika rak lika still som dom?
Dom kastar sig över sliter i stycken allt som påminner allt som kan verka helt. Dom är draken inuti utanpå spegel spegel på väggen där säg att vi är vackrast snälla säg att vi är.
Säg att vi är kloka klara förståndiga ansvarstagande. Säg att vi har rätt och du fel och du fel fel fel.
Säg snälla spegel skratta inte säg att vi är dom normala dom som vet hur det är som vet hur det var vet hur man gör hur man mår.

Jag står på kanten vill falla falla vara sköraste papperstunn vill veta hur det kunde bli hur det kunde vara. Jag skyddar med armarna händerna drakens vassaste klor jävligaste eld.
Jag fäktar i drömmen i sömnen kan inte komma undan kan inte vara stilla vill inte vakna vill inte höra orden vill inte vara med.
Utanför står dom som vägrar att vara med vägrar att lyssna dom vet redan dom vet redan hur det är hur det kan bli hur det var hur man mår.

Och med dom som redan vet allt kan man inte prata kan man inte diskutera. Det går inte att berätta det går inte förklara, allt har redan varit och det är bättre att glömma låtsas som om det inte finns.
Någon drake.
Det är bättre att inte tro på spöken det är bättre att inte tro.
Bättre att veta.
Bättre att krossa den som vill veta något annat.

kulor av glas

Promenad i söndagsgrå hösten blåser samtal vänskap viktiga delar av livet.
Kaffe o macka o ord.

Vi pratade om hur det är o hur det blir som det blir o varför o vad fan kan man göra åt saken. Om hur det är att vara vän pappa älskare hur man tar ansvar eller inte.
Vi talade om livet som en barnslig, nästan naiv, ballistik där man kan föreställa sig sitt liv som en handfull glaskulor när man är i början av 20. Man kastar kulorna ut över golvet. Sätter igång processen av att skapa sig själv. Varje kula blir en riktning ett val en väg att gå. Kanske en sida hos sig man vill eller inte vill skall finnas. I början (vi föreställer oss att det går att läsa av kulornas bana, kanske löper de väldigt långsamt över golvet) är de samlade, deras inbördes olikheter i riktning märks inte speciellt. Men alltefter som tiden går blir deras mönster och inneboende olikheter tydligare. De olika riktningar man skapat börjar tappa kontakten med varandra. Den intention man från började avsåg med sig får fler och fler varianter och möjliga riktningar. Det kommer en tid i rörelsen då man måste börja välja, vilka man kan hålla tag i, o vilka som måste få löpa fria. Bara för att de löper fritt betyder kanske inte att de inte finns mer.
Vi föreställer oss att man beslutar sig för att hålla koll på en sex-sju stycken, dessa får bilda bas för den man är, vad man tror på hur man förvaltar sig. ett problem som nu kan uppstå är att glaskulorna i sig känns rätt, varje enskild stämmer med den upplevelse av sig själv man har, men deras banor är olika och de avlägsnar sig mer och mer från varandra för varje dag. Det blir svårt att kombinera dem, riktningarna saknar kontakten med varandra.
Vi talade om den man tänkte sig att man skulle bli om 15 år och den man nu upplever att man är, vilka riktningar har man tagit fasta på och vilka fick löpa fritt?
Vi talade om livet som ett parti schack med sin inledning, mellanspel och avslutning eller ett grekiskt treaktsdrama. Båda kanske står starka i vår (västerländska?) idé (-tradition?) om livet? Starten mitten slutet och hur man hanterar dessa tre olika faser och vilken inverkan de har på varandra.
Vi talade om de situationer i livet som uppstår där man kan känna att man omskapar sig själv, de tillfällen då man kanske plockar upp samlar upp glaskulorna och ger sig en chans att släppa dem igen. Några av dem går inte att nå, men några kanske de som har stannat eller fallet helt ur systemet, får man kasta igen. Man får en ny chans. Personen omskapad. Det är något man måste göra själv, ingen annan kan göra det år en. I omstarten nystarten skapandet finns så mycket möjlighet potential och beroende på hur många av kulorna man får fatt i beroende på hur man förvaltat de andra riktningarna, hur man spelat sina tidigare givar. Vi talade om de olika roller man har man spelar och vilken betydelse som ligger i dem. Vi talade om hur man skall kunna knyta kontakten mellan de olika glaskulornas riktningar, att hitta metod för att skapa kopplingar, de har ju ett inneboende dna av att höra ihop, men de kan vid senare blickar uppfattas som väldigt olika.
Det gäller att knyta ihop dem.
Och förhoppningsvis blir man lite bättre på att omskapa för varje gång man försöker.

Läser Klas Östergrens Gangsters, om de stora skeenden som finns i lager, men som ligger utanför ens möjliga påverkan. Man sveps med, eller står utanför. Kan inte låta bli att slås av hur det träffar mig, hur det känns trovärdigt.
För mig lånar den en idé kanske, en struktur, från Thomas Pynchon's The crying of lot 49 där koder o tillfälligheter väver strukturer i andra lager av vår vanliga tillvaro.

Kanske en ersättning för tron på en högra andlighet, tron på nätverk o sammanslagningar, Dan Brun visar vägen.

...

styggaste saknaden

Sitter i tystnaden bland papper och snören och teckningar. Sitter stilla och tystnaden ekar som styggaste påminnelsen om små fötter springer klampar smyger. Ekar om lekar och nallar och dockor pennor och berättelser om dagar och drömmar och funderingar om hur allt fungerar. Det är hänsynslöst tomt och kroppen skakar av sig socker och koffein och tusen röster.
Sitter stilla och tar in tystnaden saknaden och det gör så helvetes jävla ont river som argaste draken inuti går inte sitta stilla går runt o samlar spåren samlar ihop veckan samlar på allt vi gjort.

Saknad slänger mig i marken viker mina knän viker min kropp vecklar ihop.
Jag lägger varsammaste teckningar kläder på plats lägger tillbaka lägger undan. Samlar för att göra o längtan drar mig åt tusen håll sliter mitt inuti i så satans många bitar det känns som trasigaste porslin på golvet man fåfängt vill laga fastän limmet inte klibbar rätt o bitar saknas o det blir inte samma igen hur man än försöker.
Det blir overkligt o suddigt ur fokus och det är märkligt hur allt annat blir så långt borta, hur allt annat hamnar i skuggan, blir det jag gör för att ha något att göra.
Slippa höra hur helvetes tyst det är.
Hur stilla det är hur inget blir på riktigt.
Leker studierektor leker föreläsning leker konstnär leker konferens leker betala räkningar diska spika upp tavlor läsa litteratur vika tvätt titta på tv läsa tidningen se utställningar diskutera.

Vill bara läsa sagor leka affär rita bokstäver klappa katten på gården gunga göra skumsoppa mata låtsaskompisar titta i hemliga lådan.
Vill bara vara pappa.

När Ronjas pappa ser henne säger han att du är så liten o du har redan mitt stora hjärta i lilla handen o det är sliskigaste sagoklyschan men det är precis sant. Det är så sant att man tror att man har varit där. Utan handen är man tommaste skal på låtsas.
Suddig utan fokus.

havet