I torsdags presenterade vi projektet på HDK.
Äntligen.
Nu är det klart.
Vi hade 10 minuter på oss att presentera, och hade förberett en kort tydlig Keynote...men något med det elektriska gjorde att den inte gick att öppna så vi fick improvisera utan slides. Det gick ok, men kanske tappade vi några poänger på vägen.
Vi kom att prata om processen och arbetet mer än själva det vi visade, detta fick vi frågor på.
Vi nämnde även i förbifarten att vi hade startat vårt arbete med att försöka provocera varann genom att rita över o sånt, faktiskt redan under utställningen på Stadsbyggnadskontoret december 2012, men att vi frångått detta tämligen snabbt eftersom det visade sig att vi inte blir provocerade av varann, eller illa fall så hittade vi ingen intressant ingång i den metoden...
men...här hamnade ändå samtalet efteråt alltför mycket...om huruvida vi hade provocerat varann, eller
sökt motståndet...
well
det går inte att vara tydlig nog emellanåt.
Det är bra att vi är klara med detta nu och kan ta ett steg tillbaka för att se hur vi skall kunna fortsätta vårt gemensamma arbete.
MASU.
En box som innehåller:
Ett risoprintat zine i två färger
En kortlek (med bilder på bägge sidor)
En bok med bilder från projektet (Tecknade dialoger - Traces of collaborative work)
Två screentryck
Vill du titta i den så finns den att låna på HDKs bibliotek.
---------------------------------------
Det var ett bra projekt. Det satte igång mycket, fick pennan att gå igen.
Fick med att vilja fortsätta rita rita rita.
Vill oxå arbeta större. Det längtar jag efter.
Varför har det varit bra egentligen?
Många saker, men en som har varit viktig tror jag är att det har visat sig finnas en styrka i att vara två när man arbetar, för att det händer saker hela tiden även när man inte tittar...
Bilderna växer utanför ens kontroll även om vi har ett väldigt liknande bildspråk så är det ändå så att något annat uppstår än om jag själv skulle ha gjort allt.
