bilder från fredagen

nu är det nu

Utställningen är klar.
Bättre än så här blir det inte.
Från mig.
Det är väldigt sällan jag ger allt. Sällan jag kan säga att detta är absolut max av min förmåga.
Det är det nu.
Max.
Spännande.
Välkomna.
Vänmötet 3

Nu skall jag gå o lägga vinet på kylning.

M

datorn kom med posten. yeah!

Zygmunt Bauman skriver om flytande rädsla om våra neuroser som ersätter dödsfasan* hur vi måste fylla tillvaron med andra saker att vara rädda för, John o´Farrell omsätter det i Kan innehålla nötter där yoga-neurotiska Mama-föräldrar vill allt det bästa för sin avkomma o konkurrensen är mördande. Doppler gör en Struts de Luxe o flyr hela duktighetsskiten o det går att känna precis så o också vilja flytta ut i skogen o döda en älg. Det känns verkligt o idag hittade jag björn hos slaktarn o jag blev glad för jag har frågat efter det förut men då var det nästan omöjligt att få fatt i o jag var på stan för att köpa en sån där riktigt fet rita-på-väggar-tuschpenna o det var en fin känsla att ha den i fickan.

O det var länge sen jag skrev o orden fastnar inuti.

Kanske är de slut?

Jag?

Jobbar för att bli färdig inför nästa fredag.

Det tar ju lite på krafter. Vill så mycket o vill ha det gjort har nya saker jag vill har mer inuti utanpå.

O våra studenter arbetar i uterummet o det blir så förbannat spännande o jag vill bara juuuuubla!

Läser JPod o den är ju sådär jävlarrs bra som jag ville att den skulle vara o det är Coupland o jag kan inte få nog av hans språk det går inte vill aldrig att det skall ta slut bara för det skall jag sluta här o lägga mig å läsa.

*Avlägsen släkting till dödsTranan. Elaka rackare det där.

det fanns tid, det gjorde det.

inomtid

Allt nu.

Om du hänger mig sparar mig slösar mig.

_ _ _ _ _ _ _ ?

/skulle du verkligen?

Jag skulle gissa på allt som jag vet o du skulle säga fågel / fisk / mitt-o-ditt det bränns bränns skulle du ropa och jag skulle svälja o blunda o hoppas.

Citronlök utomtid sveda

Asfaltlöv spetsgardin oreda

Tilltro eufori fågelskrämma

Demografi geologi hemma

Vem. Får välja?

Mig / dig / er?

Dualitet

Binäritet

Polaritet

Ja / nej

Ett / noll {skulle du laga mig om jag gick sönder om jag var tusentals bitar o man inte såg hur de skulle passa. Skulle du försöka då?}

Trygghet energi oliv driv

Imperativ

Sufflé mandrill närhetsfenomen len ren sen.

Att snooza livet / steget efter*

Glädjetid sorgetid ensamtid

Om allt stannar , bara en sekund, så tänker jag fan hoppa av. Skulle du märka om jag inte var där?

Vita färgen så fint så fint så fint

Jag skall måla in mig i ett hörn o sen gå i färrgen. För att det går.

[jag är alla andra]

Jag vet varför jag gjorde som jag gjorde eller hur eller hur.

Blanköga skakande axlar +ler+ smilgropar djupaste fåror djupaste sår märken som aldrig går bort. På natten rider häxa läxa mina tårar lämnar revor som bara blöder på insidan som inte syns bara känns.

Tur att man kan köpa sig fri.

Är öppet är slutet är jag [dra åt helvete]

Symetria tar över / sluter sig om systemet allt passar som bitar allt kan ligga rätt om man bara tittar allt vill falla på / ur** plats.

*Hur länge får man ligga kvar, hela livet?

**Det bestämmer man själv.***

***Jag tänker aldrig bestämma mig vill aldrig välj / bort vill se på TV äta glass låta det / de andra hända

utomsjälv

HA HA HA WEB

Ja, trots datorkrångel o jävlarrs så finns den där nu, websidan.
www.mattiasg.se
Fy fan va fint!
O den kommer att växa, detta är bara början!

Nu skall jag sova.
(o drömma i html)

längesen som fan

Datorer hatar mig.
Förut var jag som en del av matrixen o allt gick min väg o jag tyckte om dem o de tyckte om mig. maskinerna.
datamaskinen var felfri o frisk.
men sen.
datorn på kontoret: sönder
datorn hemma: krasch
datorer runt mig: inte starta
o ikväll, när jag skulle jobba med min hemsida som jag så förtvivlat vill ha klar...sladdarna till lilla hårddisken där all data nu finns när moderdatorn så vältajmat lagt av: borta
jag slet mitt hår, överallt, jag ville gråta o skrika. men istället satt jag.
o glodde.

Imorgon åker jag på en liten jobbresa. Louisiana - Kassel. Konst o kaffe o hotellfrukost.
ja tack.
5 dagar.
tåg dit o hem.
sovtåg. retro.
har inte åkt sovvagn sen jag åkte till Luleå med farsan när jag var 10.
Kanske nån gång till Åre oxå. Längesen.
ser fram emot det. lång tid på ett tåg. läsa bok o gunga i en bädd högt över golvet. se landskapet rusa förbi i mörkret.

det är höst o vardagen kommer igång.

somliga dagar

någon har ett sånt här bord

Fötterna tunga svårt att se klart att stå upp.

Tiden blir suddig blir dagar timmar / _ _ _ _ _ _ .

Jag står mitt i rummet står still vill gå men vet inte vart vet inte hur vet inte.

När.

Jag skulle ge allt för att förstå. Mig.

Tiden.

Det som händer.

Draken sover sover tassar stilla inte väcka den äter min energi äter min kropp vill inte.*

_ _ _ _ _.

Jag står mitt i [mellan]. Fortfarande. Jag skulle vilja välja sida men det går inte så jag står kvar balanserar väger. Ord. Blickar. Tonfall.

Jag skulle så gärna vilja förstå svaren är begravda ligger under all gammal skit all tid.

Alla lampor tända ändå är det mörkt är det tyst är det på låtsas.

Allt blir en lek. Med ord med gester med någonting som inte finns / är verkligt.

*De skulle aldrig förstå. De kommer aldrig förstå.

jag vill tro på det

om man inte har något att göra, typ friår.

män med olika öden

sanningen

Det är hit vi är på väg. Fortare än vi vill veta.

infrastruktur

Säga vad man vill om bilarna o utsläppen o allt, man fan va snyggt det är med vägar!

tjuvjävlar!

Den finfina pojken med fläskkotlettfrisyr o blåskjorta o finklocka reste sig plötsligt o gick. Med drinken i handen. Rakt ut från krogen, med sin lite töntigare polare i släptåg. De var kungar o inget kunde stoppa dem. De finfina flickorna som satt kvar ropade o skrek. –Tjuv! Jävla sosse!

Jävla sosse?

För de finfina flickorna o pojkarna var sosse ett riktigt fult ord, ett ord för någon som stjäl. Åtta Paris Hillton-kopior en måndagkväll med drinkar o en dröm att vara någon annan. Någonannanstans.

Så neurotiskt vackra o piffade o unga o jag var både avundsjuk på deras förmåga att ligga på ytan o sorgsen för detsamma. De är i början av allt. De är på väg ut i det som skall bli livet, de har ännu inte valt, någon har gjort det åt dem. De påverkas inte ännu av de verkliga tjuvarnas politiska beslut.

Jag läser med någon underlig form av uppgiven förfäran debatten om de nya sjukskrivningsreglerna som snart skall träda i kraft. Uppgiven för att jag, redan innan ett år av borglig regeringsmakt har passerat, har gett upp hoppet. Vi bad om det. Svea rikes befolkning gick tillsammans ut den där söndagen för snart ett år sen o petade lappar i kuvert. Tillsammans bad vi om en Allians med ett nytt arbetarparti, en kristen höger o annat löst liberalfolk. Nu står vi där. Med skägget i den berömda brevlådan o ser på hur de demonterar hela skiten. De packar ihop Sverige som om det var en jävla cirkus som skall stuvas in i en lastbilskaravan o skickas vidare. Vi är en småländsk knock-down-lösning i platta exportvänliga paket. Kvar blir spåren efter karnevalen o några högar elefantskit.

I en affär för nåt år sen hamnade jag i en idiotisk diskussion med butiksinnehavaren om huruvida man kunde bli utbränd, eller om det hela var hitte-på. Han var så inbilskt korkad med obeskrivliga argument som illa dolde ett totalt oförstående för att människor kan ha det svårt i perioder i sina liv o ett förakt för svaghet. Han skrattade åt linjen att samhället i stort bär en stor del av skulden till att människor känner sig otillräckliga o att kraven på individen att reda sig själv emellanåt är förödande. Haha! Sa han, vilken smörja, jag har minsann… Jag gick. Jag orkade inte stå o gagga med en gubbjävel som ändå förmodligen var lite senil.

Men nu. Nu dyker argumenten upp igen, på debattsidorna, i verkligheten. Nyss blev A-kassan hårt åtsatt o om man inte har jobb skall man givetvis vara beredd på att pendla en dryg timme varje väg, oavsett om man har småbarn eller inte, gå här o lösdriva går inte för sig.

O blir man sjuk, ja då jävlar är det bäst att det är någon riktig verklig sjukdom som man kan se, cancer eller tappa ett ben eller nåt sånt, för lite ont i ryggen eller lite svårt att sova (vem fan har inte det ibland?) eller depression, ja det är bara lur. Jag skulle verkligen vilja se ett Riviera-solbränt styrelseproffs sitta i möte efter möte med ryggskott. Eller samma person göra en enda dag i långvården med en liten sträckning i ryggen.

Det är två saker som upprör mig i hela debatten. Det ena är att det är så fasansfullt trångsynt o direkt människoföraktande att ta bort stödet för dem som blir utmattade eller deprimerade o inte kan jobba, o det andra är att det ju fan alltid är de som redan lever på de snävaste marginalerna som skall åka dit medan de som har 50 lök plus i månaden bara får det bättre. Det gör mig vansinnig. De som sitter på beslutsmakten är aldrig någonsin de som drabbas. Det äcklar mig!

Jag vet att jag har sagt det förr, men jag säger det igen: jag hoppas att de som driver igenom såna här beslut själva åker på en saftig livskris eller en skada som gör att de åker ur systemet. Jag börjar tro att det är det enda sättet att få folk att fatta.

Det känns som att vi bäddat fint för att detta skall hända. Hela samhället har i tillväxtens o (den diffusa marknadens) anda individualiserats mer o mer, fler o fler såser skall reda sig själva, o nu när borgarpacket kom till makten så är det bara att kamma in. Det finns inget motstånd kvar. Det finns ingen organisation eller samarbete mellan människor kvar. Det enda som finns är ensamma råttor som trampar varandra för att kunna hänga sig kvar.

Vi har tillåtit oss att bli mer o mer rädda för varann. Vi är skraja för allt i hela världen, utom det som verkligen borde skrämma oss; en maktelit som obehindrat skor sig på vår ångest över att inte räcka till att inte klara av att inte se bra ut att bli gamla. Det finns några som tjänar som fan på att vi är rädda för muslimer tjuvar ungdomar trafik fett datavirus ligor. O medan vi läser kvällstidningshot har de fallskärm o sitter i varandras styrelser o deras barn duschar varann i champagne i Troppan med Madde.

Björn Afzelius sjöng om hur pyramiderna till slut skulle bli deras grav.

Jag skulle önska att deras gravar inte blev monument som folk reste till tusen år senare, utan en ful parkeringsplats som ingen jävel vill vara på.

du får inte varaaa meeeed, haha.

Ja det är lätt att falla in i. Det är så snabbt o enkelt o helt plötsligt har man inte tänkt på en liten stund...o vips!
Mediakritik. Samhällsdebatt. Öppet eller slutet?
Gated comunities?
Internet...öppet för alla eller slutet för de som betalar?

Wired diskuterar Facebook, om det enkla i att rigga ett konto o snabbt kunna gosa sig med sina vänner...men vad händer med alla man inte känner? Är det rätt väg att gå att arbeta för dessa olika slutna nätverk länksystem låsta plattformar som gör att vi begränsar oss, o att det finns ngn som tjänar på det. (Murdock?)
Pulse låter som ett intressantare alternativ till facebook, för att det är öppet, det går att söka på, det är inte ett eget litet nätverk för de som redan känner varandra.

I helgen blev jag inbjuden på fest av mina grannar. Så jävla trevligt. De är alla studenter o kvar fanns den befriande fyra flaskor sprit o en chipspåse så är det fest-känslan. Alla var öppna o trevliga, inget positionerande o bräckande med titlar uppdrag forskninsanslag eller andra hierarkiska vapen, bara skål kul att ni kom tjena tjena party.
O när jag tänker på det så kanske Facebook, Myspace, iTunes är lite samma. Man måsta vara med för att få vara med, man är på insidan...eller inte alls.
O det finns ingenting som är gratis.

Måste nog läsa om CopyMe o vara lite mer på min vakt.

all mänb ildning

Hur blir man allmänbildad? O hur kan skolan lägga grund för bred kunskap? Lite om mycket. (fy fy fy, det vill vi inte ha, vi vill ha spetskompetenta tillväxtmaskiner som kan lyfta svensk forskning och ekonomi till nya internationella höjder*).

Jag vill tro på bred kunskap. Jag vill tro på att … Att lära sig vidare, fördjupa sig, handlar väl oftast om att veta vilka frågor man skall ställa, veta var luckorna finns. Kan man formulera sig rätt växer kunskapen på alla fronter samtidigt. Allt får betydelse. Allt blir intressant.

Inge nyheter, men det stod om det i DN idag, om hur allmänbildning är den högst skattade kvalitén vid jobbansökningar. Men ingen vet riktigt vad det är. O framförallt inte hur man lär ut det. eller?

Är det egentligen så svårt? Är det inte snarare ett problem i skolan eftersom allmän kunskap är allt det emellan prov o tentor o betygsskalor o mätbarhet. Allmänbildning är svårt som fan att mäta, och om det inte går att mäta ja då kan vi inte satsa på det i skolan. Hur skulle det se ut om eleverna bara gick runt o lärde sig en massa olika saker o man inte kunde avgöra vem som var G o vem som var MVG? Då skulle man ju inte kunna veta vem som fick bli läkare och vem som skulle laga bilar. Det skulle ju bli orättvist.

Eller hur.

Kanske kan man hitta ett sätt att mäta allmänbildning?

Klart man kan.

Problemet är väl snarare att vi inte vill satsa på den typen av flummande o vaga kursbeskrivningar, det lönar sig inte. När jag började läsa på universitetet i mitten av 90-talet så läste många lite A-kurser i olika ämnen, lite i väntan på att man skulle få ordning på vad det var man ville syssla med, eller i väntan på att man kom in på det man redan visste att man ville. Det var inte en stakad väg till en examen, utan en möjlighet att bredda sig. För sin egen skull. För sin framtid. Studielånen var fortfarande så pass väl tilltagna att det var möjligt. Det kan man ju se som dröneri o slapphet, eller som investering för framtiden. Det fanns ett samhälleligt stöd för allmänbildande. Bildande kanske man kan säga. Jag läste Humanekologi, Miljökunskap och Antika Greklands historia. Breddande. Ozon, entropi och Zeus.

När jag tittar på skolan nu blir jag lite orolig. Barn skall välja sin livsinriktning redan vid 15 o sedan specialisera sig o plocka rätt kurser genom gymnasiet för att efter det ta sin universitetsexamen i en rak o snygg prydlig form utan avstickare utan tvekan utan ångervecka. Det finns inget öppet köp på de avgörande valen.

Hur exakt detta skall gå till får bli en annan dag.

*Tillväxt o snyggt BNP handlar ju om resultat. Vi skall väl för fan inte utbilda våra ungdomar till att bli bra på TP!

o igen

i stillheten finns ändå rörelsen o kraften är så stark att det blir nästan omöjligt att hålla emot.

Letade efter: En låda med bilar (fysiska minnen / bevis på barndom) + låda med fotografier.

Hittade: En låda med bilar, en låda med fotografier och pusselbitar.

Rummet: Centrifugalt.

Jag slungas ut sekunden jag stiger in. Jag kastas ut tvingas i rörelse. Röran oredan minnena bilden i ständig förändring, i avsaknad av fixpunkt. Allt i transformation i metamorfos jag vill så gärna förstå men bär endast oslipade nycklar. Vissa av nycklarna är ju tandade klara men jag vet inte till vilken dörr de går vet inte vilka frågor de kräver. Tjugo frågor [ja / nej] Är det en färg? Är det en han? Är det ett minne? Var det omständigheterna? När tar omständigheterna slut och blir något annat?

att laga en kopp kaffe, eller att laga en kaffekopp är inte samma sak

Jag skulle varit duktig. Gått o lagt mig nu. Sovit. Kväll o lillnatt med vän o vin o ord o idéer o tankar om hösten o framtiden o det fyllde mig med energi. Med skratt o längtan.
Istället för att gå o lägga mig o vara förnuftig så tänker jag gå ut i regnet o köpa cigg.
På Shell.
I luckan.
Jag har fan semester, o sen i morse: en Fondportfölj. Fett vuxet. Vuxet så det räcker i alla fall tills man somnar o då behöver jag inte ta mer ansvar idag. Således. Rökverk.
Nu.
Imorgon nya äventyr.
Vänner från Hufvudstaden. Big Love.

o regn. detta regn.
Utan sol kommer Sverige bli en brygd av utbrändhet i Oktober November.
Bristen på ljus o a-vitamin kommer knäcka befolkningen.

eller inte.
skit samma egentligen, bara man är lite ledig.
ju.

under arbete

Dagarna: rita rita klippa klippa klistra rita. det är semester o regn o det går långsamt långsamt framåt.
Långsamt.

lite tankar...kväll...tv

Kollar Bones på TV. Som jag gillar. Som fan. Mord HiTek lite love. Fint som fan. Men det som slår mig… alla mord.

En idé: om man skulle kartlägga alla mord som sker o skett i våra svenska deckare; filmer o böcker, så skulle Sverige vara ett mycket obehagligt land.

Ganska kul när man funderar på det, att varje berättelse på något sätt förutsätter att runt omkring går allt på som vanligt, o det tänker Åsa Larsson Liza Marklund Håkan Nesser Mankell o alla dom andra.

O en annan sak, en film:

Escape from Gitmo

Plot: en skurkstat har ett fängelse på en liten erövrad snutt mark på en ö en bit ut i havet. Där råder inga internationella lagar, här finns ingen insyn, här råder inte demokrati.

Här hamnar vår hjälte, den tillfångatagne frihetskämpen med en djup tro på en demokratisk planet där människor kan leva sida vid sida med varandra och miljön.

Han rövas bort av den onda staten o smutskastas som en skurk…som en terrorist.

Men, en hjältemodig fritagningsinsats stundar o i slutet har många många obetydliga vakter med vapen gått åt saker har sprängts o i zodiaken i mörkret (they never knew what hit them) spelas tårdrypande musik o ord om global demokrati yttras av väderbitna spec.ops.

Vår hjälte är förmodligen fransk-algerisk, religiöst och statspolitiskt obunden, en frihetskämpe i den nya tiden.

idag. regn. nästan

Mobilanteckningar, Juli:

*Oil Peak

*Hjärtat är inte en konjunktur

*Centripetal Opus mundi

*obs. Svarta hjärtan!

*Klimatsmart

*En ställning för den som fastnat i tiden.

möjlighet för framtida sökande. men varför?

Sitter med fotografier. Flera tusen osorterade. Bilder minnen idéer tankar. Saker som hänt människor som varit. Många har blivit kvar, andra har försvunnit. Funderar över min dokumentationsmani. Varför är det så viktigt för mig att dokumentera allt som händer? Foto dagböcker sparade saker papper txter snuttar ljud film. Allt sparas arkiveras katalogiseras. Finns. Kvar.

Vad letar jag efter i alla dessa dokument?

o vad kunde tiden använts till istället?

Jag hoppas på att komma på det snart.

plats = situation

Det är inte rummet i sig som lockar, det är dess inneboende potential för berättelser. Det är rummets möjliga förutsättning att vara en position / plats för berättelsen [rummets narrativa potential]*
Du / jag.
Dom andra.
Rummet är alltid förutsättningen för intersubjektivitet, för hud mot hud mot mun mot fingrar mot –en. Mötet finns kvar i platsen rösten finns alltid ligger lager på lager på andras röster ovanpå eller under och de finns alla samtidigt och om man lyssnar ordentligt kan man höra dem alla.
Synkront. Nej. Asynkront.
Bara ni, fru Bandolin, vet hur de alla låter jag vet att ni vet jag vet att ni kan höra dem.

Äpple rosor tukt
Otukt
Leukemi lekamen fjärilsvingar utombords

Gräs förstånd förevändning försvar
Cinematik evighet
Föreståndare löv
O havet som aldrig slutar.





*Rummet som situation. Utanför sin egen möjlighet att avgöra skillnad mellan gott och ont.

Billy Corgan - Ja tack.

Lyssnar på Smashing Pumkins nya Zeitgeist o slås av vilket satans bra rockband de är!
Kommer aldrig att glömma Today o hur det kändes som att allt var ljus o tårarna rann.

O nu släpper dom en skiva 10 år senare som är så jävla jävla bra. Första lyssningen o jag ryser.

Detta kommer att göra gott för regniga sommardagar.

yeah!

spatial anorexi [½]

Anslag: Rummet blir elektriskt jag kan inte / sitta stilla / måste röra mig måste kontrollera det måste se ramarna se ritningen veta ordningen. Jag blir centrifugal*.
Ordnar: ordningen / _ _ _ _ _ _ **

Planlöst arbete tvingar fram nya vägar. Det som verkar omöjligt blir en öppen dörr o det som tidigare var sanningen blir –ism.

Hur många gånger kan det hända?






*Nu syns vi / rakt igenom.
** [katalogen] kronologin

andras bilder andras berättelser

Många bilder samlade från gator.*
Jag kan inte gå förbi dem.
Den här har funnits med länge.
Jag måste använda det till nåt.


Det kommer.

*En av mina bästa filmkaraktärer alla tider alla kategorier är han som samlar på fotografier från fotoautomater i Amelie.

En man hade kört linbana över ett sund på Irland i 27 år.
Jag undrar hur det känns att ha gjort något i 27 år.
Undra vad jag kommer att ha gjort i 27 år.
Det känns helt overkligt att göra samma sak så länge.

Ungar dunkar plåt på raggarmässa i Rättvik.
Källsortering o KRAV o återvinning o förnyelsebara energikällor... o traktorpulling!
Det går fan inte ihop.

Inser nu efter en dags arbete att detta ser ut som en nidbild av Anki o Pytte. Det är det inte. Jag avgudar Anki o Pytte!

ja, jag tror fan att det finns saker under det man ser.

Arbetet pågår. Samlandet växer utanför sig själv.

Bitar faller på plats o vid sidan av.

skit i miljön! vem orkar bry sig egentligen? Nu kör vi så det ryker!

Heja heja den Amerikanska drömmen. Heja heja stora bilar o frihet o konsumtion o tillväxt tillväxt. Idag firar dom nationaldag o det skall viftas flaggor o tårögt hålla hand på hjärtat o säga ramsa till banéret o det skall riktigt gosas i patriotism.
The American Way skall hyllas o alla skall stå enade för en väg som håller på att ta vår planet till en ny istid. Vaffan!?
Såg En obekväm sanning* o det var den sannerligen. Satt där o kände hur mattan dras undan. Hur skall vi förklara detta för våra barn? Vad skall vi säga? –Jo vi visste att vi var tvungen att förändra vårt sätt att leva, som fan, men vi sket i det…tja, vi tyckte nog att vi vill ha saker som vanligt o inte hålla på o vara tvungna att tänka på att släcka lampor o köra mindre bil o sluta flyga o inte köpa svinbilliga kläder o se över varifrån maten kommer o allt det där som är jättejobbigt faktiskt.
Nej hellre köra på som vanligt o så se till att vara så högt upp på stegen som möjligt när det skiter sig…för det gör det.

Om man får tro Al Gore, så riskerar isarna (nord o syd) att smälta ganska snart o det gör två saker:
1. Det höjer havsvattennivån i världen, o det resulterar sådär 100 – 200 miljoner hemlösa.
2. Om isarna smälter så är det stor risk att Golfströmmen stannar eller ändrar riktning, o vi får ingen värme i Europa, vi blir EU on ice. (förra gången det hände sjönk temperaturen till istid på elva år…)

O vad händer när 150 miljoner människor skall omflyttas i världen, om Europa är nästan obeboeligt?
Det blir tajt.
Vi sitter ju här o surar över några tusen asylsökande.

Det är inte ok längre att sitta på röven o bara vänta.
Vänder vi inte detta har inte våra barnbarn någonstans att ta vägen.
O det enda som kan överleva är skorpioner o de skitäckliga havsspindlarna** (bild).
O det är ju fan snart.


*För alla som inte sett den, gör det, den behövs verkligen.
**Jag har garanterat skrivit om dem förut, för jag tycker att de är så fasansfullt obehagliga…de har ingen kropp utan bara en samlande led i mitten, alla organ sitter i benen. De är bara ben. Fy fan!

vem fan vill inte vara kreativ?***

Läste i går, (DN):Fri kultur ger bättre tillväxt. Den talar om den kreativa klassen, Richard Floridas[$$] begrepp om alla de kreativa som samlas i kluster o som gör platsen bättre rustad. För överlevnad, för framtiden, för marknaden. Man pratar om kreativa människor som en helt egen grupp, en klass, o på frågan om den kreativa klassen inte bara är ett nytt ord för övre medelklass blir svaret att nja många ingår nog i båda, men den kreativa klassen utgörs av ungefär tio procent ur den traditionella arbetarklassen. Tio procent. Det känns marginellt. Försumbart nästan.
Det är nog här mitt problem ligger. I vanliga fall pratar vi om klass som något sedan innan bestämt, som vi gärna vill motverka. Vi pratar breddad rekrytering till högskolor o kvotering på arbetsmarknaden. Vi vet att klasserna finns, men vi vill sudda dem. Men så kommer en ekonom från Amirrikat o säger att hey, here finns en new klass, en exciting kreativ klass som både ökar livskvalitet and is good for marknaden! O alla ropar si si , bravissimo, den skall vi ha! Sen pratar vi bara om marknaden.
O så är vi med o konstruerar ett nytt klassbegrepp, en ny adel om man vill, med marknaden o tillväxtens gyllene drakar på skölden, o vi jublar. Är inte det lite konstigt? I Nätokraterna (shit va ofta jag tänker på den boken, den gjorde verkligen intryck) beskriver Alexander Bard o Jan Söderqvist det framtida nätverks- och informationssamhället med dess nya klasser Nätokraterna o Konsumteriatet. De som kan välja, o vet vad som skall väljas (N) och de som konsumerar, vars val är i en redan färdigställd tablå (K). Så läser man den o tänker att fy fan, är det ett sånt samhälle vi vill ha? Där information o sorterandet av den är det som är det nya kapitalet.
O så mitt när man sitter där o tänker så kommer Florida in o utropar de tre T:en* som framtidens modell o hej vad det går nu skall vi ta hand om de kreativa gullegull (de stackarna, som kämpar så hårt, dessa motgångens offer…) för det är DOM som skall ta oss ur krisen.
O vad händer?
Jag tycker i alla fall att det ser ut som att vi 1. Skapar en ny klass som vi kilar in i samhället utan att någon verkar bry sig. En klass som liksom kan ersätta de gamla nu när pengar inte räcker för att positionera sig gentemot plebejen. 2. Vi utropar kreativiteten o den fria kulturen som något viktigt för Marknaden, för tillväxten. Kulturen blir således inte något i sig, något för samhällskritiken för poesin för de större frågorna för njutningen för att vara det andra.
Är inte detta lite läskigt?
Jag får en bild framför mig av hur det sitter politiker o riktar pengar åt olika håll o stimulerar den fria kulturen o alla tror att vinden har vänt o Sverige skall satsa på ett öppnare kulturlandskap…men egentligen skiter de alla vad som händer (ju konstigare o friare ju bättre, man fattar ju ändå inget, man ser ju för fan inte va de e!) utan de vill bara att de små Kreativa arbetsbina skall befrukta den feta Marknadsdrottningen så att stacken kan växa.

O jag återkommer…det är något djupt oroande med skapandet av en ny klass. Jag gillar fan inte det. En klass som är sådär lagom anpassad, en designer-klass, uttänkt som ett Tolkien-guild, en lång en kort en stark en smart. En klass som alla vill tillhöra. En klass som man lite får skylla sig själv att man inte är del av, en Amerikansk alla-kan-om-dom-vill-klass. Inte en klass man föds in i, med kalender o titel o goda seder, eller inte. Utan en klass som pekar finger o säger viiiiiii är kreeeeeaaatiiiva**, det är inte du. En klasstillhörighet man skapar sig, o också kan klandras för att stå utanför (under).
Eller … så har den alltid funnits, o verkat mer gasaktigt utan givna regler utan tydliga konturer o genom detta också varit helt onåbar, o genom Florida kanske vi kan få fatt i den, o se på den o tillåta en annan insyn. Ge ondskan ett namn, utan namn blir ondskan alla.
Typ.
Då är det kanske inte så dumt ändå.




*Talang, Teknologi, Tolerans
**(vi har en ny kariääääääääääääääääääär!)
[$$] creative class group

sorterar bilder o hittade dessa o jag vet inte varifrån de kommer, men jag skrattade.

Nu är mellan då o sen.

Innehåll
Jag rusar.

Bild: jag springer som när man springer fort, fast inte ger allt man har, och emellanåt tappar man nästan balansen kämpar en sekund för att finna fotfäste ramlar aldrig grusar inga knän, upp igen man får fatt i sig får fart igen inte stanna inta stanna. Vidare vidare inte bort inte till. jag skall springa ikapp horisonten.

Hjärtat slår hål inifrån. Jag sitter stilla. Ett skal.

Tittar i gamla skissböcker. Så mycket ord bilder idéer tankar.
Allt får ny läsning ny mening*. Tiden blir cyklisk händer igen blir till om och om igen.
[jag läser allt samtidigt]

_ _ _ _ _ _ / -ism**

Fragment delar bitar. Små skärvor av tiden.

Jag släpper respekten för det Sparade. Det samlade. Klipper i bilder papper txter ger dem ett [nytt] samanhang. En k o n t e x t***






*igen
**kommer bilderna någonsin att klara sig själva?
***ett fint ord som jag kämpade för att lära mig.

sem este r [reemt ses]

Semester.
Nervös.
Magen gnyr huvudet dunkar. Jag sover/komaterar.
Vegeterar i växelvis katatonisk bottendvala o exploderande drömmar där allt får samband. Tiden upphör alla känner helt plötsligt varandra. När jag vaknade var jag alltid samtidigt. Det var fridfullt.
Det är underligt att känna sig stressad över att ha semester.
Vet inte hur jag skall ställa mig till det.
Hoppas att det går över.
Sovmorgon känns ju just nu som ett hitte-på-ord, som seri (sötningsmedel som man har för att det skall bli mycket godare det man lagar). Men när man får sova länge drömmer man o det var så länge sen.
Man drömmer alltid kommer säkert vän av ordning påpeka, o det är ju sant, man om man inte kommit ihåg an dröm på 8 månader utan alltid vaknat med ett ryck o en bultande känsla av att man är antingen sen, eller döende, så är en dröm som långsamt blandar sig med det vaknande medvetandet så satans välkommen.*
Frukost med varma minibaguetter, ost, parmaskinka, rökt hjortinnanlår, tomat, grapejos, kaffe, pecanfläta, morgontidning.
Efter det – tillbaka till sängen. Svårt att inte gilla sin första riktiga semesterdag.

Läser [om**] D.Couplands Microslavar o den är så fin o enkel, o retro-daterad o det är också skönt att läsa om, hur de trodde att det skulle bli. Den är ju en blogg, för 13 år sen. Kul.
Apropå Microsoft vill jag gärna länka till den här…när förresten sno..bilden (överst...), tack Robban, den har fått mig att skratta många gånger.

*komma ihåg att ha en anteckningsbok vid sängen. Otroliga historier utspelas här.

**första boken jag läser om sen Flugornas Herre på gymnasiet, varför just den kan man verkligen verkligen fråga sig. (jag läser väldigt sällan om böcker, kanske allt för sällan, men jag brukar komma ihåg dem o det känns alltid lite underligt att läsa något där man vet hur det skall gå, jag har väl inte fattat det där med att läsa in flera lager o andra tolkningar…***)

***Kom just på att när jag gick i högstadiet så läste jag en Sci.fi-novellsamling som hette typ Den..xxx..apan****, o i den fanns en fasansfullt spännande Darwinistisk historia om en speciell robotspindel som var konstruerad att leta efter metall o sedan bygga en kopia av sig själv av metallen. Så placerades en sån robot på en öde ö, tillsammans med utplacerat metallskrot ..o några forskare tror jag.. o så fick den gå runt o leta efter skrotet o när den hittade det så svetsades det för fullt, men så hände det som inte skall hända när man räknat på grejer, men som händer i naturen, den muterade, någon bit var annorlunda o successivt så växte en lite större robot fram osv osv o när allt skrot var borta så gav de sig på varann o till slut fanns bara en fett stor rackare o ingen metall o då gick den på forskarna för de hade metall i tänderna… väldigt otäckt. Shit, den morbida historien läste jag om o om igen. Är inte säker på att det känns bra så här i efterhand.

****Om någon vet vilken bok jag pratar om, så vill jag gärna veta, skulle va kul att läsa den idag...

om högsta vinsten var en spark på smalbenet, skulle du spela då?

Liseberg.
Socker-o-galenskaps-mecka.
En plats i samtiden, ett destillat av allt vi är just nu, ett överdåd i overdrive.
Hon är i sena tonåren, kanske sjutton, kanske arton. Hon står i spunnet-socker-kön med en säck chips (4.55kg) över axeln och en kexchoklad-surfbräda under armen. Stjärnvinster på ät-dig-lycklig-hjulen bägge två. Hon är långt förbi lite rund i hörnen, hon är fet o det går inte att sluta stirra.
O jag står där fastnaglad o vill kanske skratta eller gråta o allt stockar sig o det gör bara ont. Jag tänker på hur Liseberg med sina sinnessjuka übervinster på hjulen o sockervadd o läsk o glass o pommes o godis godis godis o clowner o kaniner o hahaha roligt roligt alla har roligt o karuseller o titta här borta här är det ännu ännu roligare snäääääälla mamma bara eeeen till bara bara o hur det hela egentligen är hela vårt samhälle i samma tempo o utbud fast på mindre geografisk yta.
En tid när det är socker socker socker i allt o hej snabbmat hej köttclownen javisst är jag nog lite stressad/ledsen/ensam klart jag vill ha ett Happy Meal, vem vill inte vara fett happy hela jävla tiden?
En tid där kvinnan vi drömmer om har Botox i läpparna o plast i tuttarna o nederkroppen ersatt av en manskropp för att höftformerna är bättre.
En tid där man också kan vinna 7.55 kg fett o socker o det känns som en vinst för det plingade o det var en stjärna.
Det var högsta vinst. O det är man ju glad över.
Man är lycklig.
Man har sett det på TV.
Skrap skrap håll drömmen vid liv plötsligt händer det.
Du kan du kan.
Det är bara du som är i vägen för dina drömmar för dig själv för den perfekta du det fantastiska superlativlivet där allt allt klaffar sitter o palmblad framför fötterna.
Hur skall det går till?

O man går där i ett mikrosystem av allt går att köpa kom kära besökare köp köp gråter ditt barn köp något mer köp en lott en åktur en glass. En ballong för fan vadsomhelst här hos oss.
Alla vinner. O ifall dom inte gör det finns ankdammen fisketuren där är det vinst varje gång. Ingen behöver vara ledsen här.
Lyckliga lyckliga vi.

balanserar

Tystnaden bränner hål i tiden timmarna staplas på varandra blir travar på golvet
blir svårare o svårare.
Blir minfält farligaste orden smärtan tassar på tå på öar av tillåtet på krympande
möte.
Vill sätta foten rakt i glaset glöden
förbjudna platserna
vill riva alla staplade timmar vill vända in o ut slita av mig huden
stå orörlig i elden.


Vill orden tankarna historien lyssnade
Vill öppna skalet alla dörrar på vidaste gavel vill ha största nyckelknippan till alla dörrar samtidigt o om de inte passar vill jag sparka in dörrjävlarna gå med foten rakt igenom
Slita upp.

Vill inte balansera mer.
Växer inuti kraften som är draken den kommer ut genom huden kommer brännande sår.
Jag står på små öarna av tillåtet men går snart över allt genom lava o huden får brinna av mig för jag känner det inte jag står rak.
Under finns ny hud som tål.

Under finns den hud jag saknat så länge saknat men inte vetat.
Den finns o den tål o jag tål o den klär mig.

O nätternas häxor snabbaste hjärta jag ska driva dem framför mig driva över horisontens kant över mina inuti bilders kant för jag kan.

Jag växer ur mig tar första trevande steg tar första trevande ord.
Tar steg för att möta viker inte blick inte minne.

Det kommer en dag.

precis då, kunde jag inte vara utan

Mobilanteckningar [i tid, viktiga**]:

*Alumni: cellmembran
*Det går inte att herda katter, men man kan flytta matskålen.
*Gå inte på lösningen, gå på idén.
*Civil olydnad.
*Axiom
*Inte en ö, ett område i ett område.
*Plats
*Se problemet
*There are ten types of people. Those who understand the term Binary, and those who don’t.
*Där det inte lönar sig att konkurrera där samarbetar man.
*Rita kartan.
*Slum cities
*Tumba paket

**allt har samband utan att det går att läsa i stunden

alla ångrar sig

Jag har just varit på föreläsning med arkitekten Anders Wilhelmsson. En bildodyssé i rasande tempo om projekt o tankar o idéer om världen. Om små saker nära nära o stora saker som megacities o sinnessjuka siffror på hur det ser ut för världens befolkning.
En forskande rockstjärnearkitekt på ett sätt. Han tillåter sig att arbeta systematiskt o intellektuellt, med frågor om alla delar av rum. Skitintressant. Han talar till de redan införstådda, han kastar begrepp o scheman över oss o duschar oss med termer, utan att försvinna o bli på något sätt obegriplig.
Han är kul o en jävel på att tala.
Han visar ett par hus som jag tycker är intressanta (shit, det mesta var intressant, men för denna diskussion…), för att de kräver något, en hel del faktiskt, av de boende. Han verkar utgå från att man vill ha näst intill total möjlighet att påverka sitt hem, sitt boende.
Det är systematiskt genomförda skal, med lite uttag för vatten o el o sånt, där man sedan själv får fixa det bäst man vill.
Jag undrar om man vill.
Samtidigt som jag satt där var Martin Timell på tv o fixade i Äntligen hemma. Han förutsätter också att vi vill. (han förutsätter dessutom att vi kan, vilket flera snickare tackar för nu när de får massor med extra jobb att färdigställa påbörjade hemmaprojekt som inte alls var så enkla som det såg ut på tv…).
Men vill vi?
Det produceras nästan en kokbok om dagen i Sverige, tv-kockar o mattidsskrifter är överallt, men samtidigt äter vi mest halvfabricerad mat per capita i världen (har jag hört…det kan vara illvilliga rykten, men om inte mest, så fett mycket fiskpinnar o Findus oxpytt blir det).
Är hemmafixagrejagöraomandet lika samma? Är vi intresserade av det på ett åskådarplan snarare än i matchen?
Kan det vara så att de flesta egentligen vill ha en färdig lägenhet o så möjligen måla om, o köpa fina designersaker att ställa in för att befästa vilka vi är, o vilka vi inte är.
Ju mer jag tänker på det så tror jag att det är så, vilket givetvis inte innebär att det är en bra sak. Latheten och oviljan* att ta beslut som kräver är väl något att verkligen motverka. Den fågelunge-gapande konsumenten som inte tar egna beslut utan som väljer bland de uppdukade möjligheterna är ju knappast en smickrande bild av oss, men jag vill nog mena att den stämmer i mycket.
Kanske kan Wilhelmssons lägenheter visa en annan väg? För att i hans hus måste man ta så mycket mer ställning, ta så många fler beslut om vad det är man vill o hur man vill ha sitt hem, redan innan man börjar braka in sina mediananpassade möbler. Man måste på riktigt se hur man lever, inte bara hur man tror att man vill leva för det gör andra (mer kända).
I miljonprogrammen fanns möjligheterna att flytta väggar o ändra boendet alltefter att familjen förändrades, växte krympte. Men där förblev nästan alltid väggarna på den plats de började. Varför? Utan att veta tänker jag att det kan ha handlat om att det var en halvväg i arkitekturen som gjorde att väggarna faktiskt inte passade på så värst många olika ställen o att det var klart från början att det skulle vara väggar. Kunde man skippa dem helt?
I SvD idag (12/6) skriver Devrin Mavi om Folkhemmet som en segregerande intolerant idé som förutsatte den heterosexuella arbetande (på jobb utanför hemmet förmodar jag) ursvenska fina familjen. Hon undrar varför vi fortsätter att vilja bygga på denna daterade idé istället för att se hur samtiden ser ut. I detta resonemang passar ju Wilhelmssons bostäder in perfekt. Ett hem som fulländat öppnar för den individuella brukaren o dennes familjesituation. Om hemmet är det rumsliga gränssnittet för vår identitet är det väl rimligt att arbeta för att möjliggöra det. Utöver detta så kan man ju tänka sig att om vi lägger mer eftertanke på hur vi faktiskt vill bo, så kanske vi lättare ser igenom det konstruerade behovet att fylla vår omgivning med prylar som språkrör för våra drömmar. Inte dumt.

*

*Detta leder mig in på en annan sak jag funderat på idag; Fundera på detta: Föräldrars curlingbeteende skapar feta barn. Kan det hålla?
Så här tänker jag, att när man som förälder hela tiden lägger sig i sitt barns handlingar o vad han/hon skall göra, direkt svarar på jag vet inte vad jag skall hitta på, så fråntar man barnet möjligheten att utveckla förmågan att ta sig för. Det är väl inget nytt att man pratar om att barn måste ha tråkigt för att växa o hitta på saker o i detta faktiskt tränas i att välja.
O jag tänker på att om barnen inte lär sig att själva skapa sin tid utan bara blir matade med impulser allt från TV o Playstation till fotbollsträning dans scouter, så kommer de efter sin egen utveckling att välja.
O detta kombinerat med att 1, barn älskar socker o 2, det är socker i mycket man kan äta.
Med en söt start på morgonen (cornflakes tex) så är sockersuget igång o då skulle man kunna tänka sig att barn, precis som vuxna, går på sitt sug o småäter. Kanske ännu mer än vuxna eftersom barn är mer begärsdrivna än vuxna som hunnit socialiseras in i beteenden som håller tillbaka äthandlingen något mer. En massa helt ogrundade påståenden, det vet jag, jag är ju varken barnpsykolog eller dietist. Men min idé är att det är inte dataspelande i sig som gör barn passiva o fetare ( för det kan vi ju ialla fall enas om att de blir) utan bristen på tråkighet. Barn (inte alla såklart…) har för kul helt enkelt. Vi föräldrar är så osannolikt skitnödiga för att våra barn skall ha tråkigt, det värsta straffet, så vi hjälper dem hela tiden med att skapa intressen o få dem att aktivera sig, istället för att lita på barnens egna inneboende vilja att lära sig saker, att göra upptäcka hitta klara av.
Kanske håller det, kanske inte.
Kanske är det inte lösningen på fetmaproblemen, man för det inte en värdelös idé om vilka samhällsmedborgare vi skapar för framtiden. Vill vi verkligen, bara för att vi är så in i helvete rädda för att få höra att våra barn inte hade en kul uppväxt, ha en generation som inte kan ta egna beslut o som inte klarar av att själva hitta på nåt.

längsta natten*

Jonas Hassen Khemiri sätter starkaste megaljus på pappor. Han skriver som en gud o han välter min värld o stenar lyfts o saker rör sig o det är ibland stilla o det är ibland inte.
All tid blir en.
Allt händer samtidigt.

Omöjligt att sova vrider lakan svettas möter maror.

Anteckningar under natten på en tidning (nästan i dröm):

Skriv om barnens obarmhärtiga blodvittring.
Om den som är utanför.
Om den som inte kommer in.

En pojke gråter i Vasaparken, vänner törstar.
En pappa gråter i Vasaparken. Saknar sina vänner.
Såpbubbeltårar rinner över, randar solansikte. De sitter fast så långt inne. i.

*det blir dag igen. det kommer syre i luften.

(!)*

*Det fanns inte syre det fanns inte leende. Bara Fermencas sång o våra sammanlagda drömmars framtider.

jag vill

Fermenca

Ingen tid. Ingen väntan.
Bara aska bara bara.

_ _ _ _

Längtan kanske
Kanske

Det finns inget att hämta här sa du o jag o när jag gick regnade det.
Inuti.
Utanpå.

Trapporna är så långa stegen så höga hon kan inte andas.
Hon vet.
Hon ser dörren vill att det skall vara fler trappsteg fler att gå vill inte vara
Framme
Inte än.
Hon hoppas hoppas att nyckeln inte skall passa att det är fel dörr att det är någon annan som bor här
Någon annan

Några andra.

Hon: Fermenca Bandolin, i klänning.
Han: Jag / Du, nakna.
Morgonsol genom persienner, tidningen på golvet innanför dörren. Ingen sover.

J/D –Det fanns inget att vänta på.
FB –Det har det aldrig gjort.
J/D –Jo, innan regnet. Då fanns det
FB –Det var aldrig på sant. Det var bara något alla sa, något de så gärna vill tro på.
J/D –Det är alltid något alla vill tro på. De måste ha det, de måste.
FB –Ja. Men inte vi, inte nu.

Hur ska vi kunna se om ögonen är stängda?
Hur skall vi våga tro?

bilder av världen

Hela världen tillsammans. Digitalt o i verkliga verkligheten. Det verkar ju enastående, om det funkar, hur det nu skall funka. Det är väl nåt elektriskt. (photosynth)
Han är ju så entusiastisk. Man kan ju fråga sig vad det skall vara bra för, fast det behöver man kanske inte, att det finns o går att genomföra kan ju vara nog.

Det man vill är ju att kunna ha motorn hemma, så att man kan bygga upp modeller av egna bilder. Navigerbara miljöer av fotografier.

Om detta är sant så är det koolt.

detta är oxå koolt.

inuti*

*i

Tillbaka

Två dagar konferens*: Mat sitta sitta sitta mat sitta sitta kaffe sitta sitta mat** vin mat vin vin natt leenden morgon mat sitta sitta sitta kaffe sitta sitta mat sitta sitta sitta hem.
Så många ord o möten.
Så många bilder.
Har tecknat som en idiot. Material för flera veckor. Konferens är bra.
Hotell är bra. Krispiga lakan o frukost serverad.

*Varbergs Stadshotell
**Lax med sallad o laxromsås, Kalvinnanlår med citronrisotto o primörer, vinsås.

överkurs

Det mesta i tillvaron känns ju egentligen som överkurs.

drömmar

K-Special om Jockum Nordström och Karin Mamma Andersson gjorde mig så obeskrivligt inspirerad. Jag ville bara springa ner till teckningarna o pennorna o papprena.
Sommaren lovar för flera dagar i följd.
Sommaren lovar vila.

Det är sol bakom molnen.

utanför bestämmer de andra*

Maj åt mig levande.
Nu är det Juni.
Det är bra.

Det finns små bitar av tid emellan de andra som är svåra att få fatt i, men som är viktiga o de glider så lätt mellan fingrarna som tårar o jag står där.
Tomhänt.

Torraste munnen sand mellan tänderna rakaste ryggen. De andra.
Skrattar hahaha sitter bredvid skrattar med leker avslappnade lugna inuti.

Men det kommer att vända vända uppåt.
Det gör det.
Efter regn kommer fan sol.**


*Jag tittar på, försöker lära mig reglerna. Summan av noll.
**Det gör det, o det gör det på sannaste sant o det kan ta tid, men det blir sol.

repetitionen representationen

Igen
Igen
Igen
Igen*
Igen
Igen

Det fortsätter [undantaget] igen igen igen

Jag [vemsonhelst] tar steg steg ännu ett
långsamt.

i den stora världen*

På TV söker Mel Gibson konspirationer. På TV i Holland skall en dam avgöra vem som skall få hennes i njure, ett lekprogram för de döende. Är det verkligen verkligt? [nej det är det inte, hahaha det var bluff, men fan vet...det dröjer nog inte länge förrän det blir sant...]
I leela.exe skapar Arjun Mehta ett superduper virus som slår ut hela världen o det är sjukt underhållande o txten rasar över bollywood o makt o reklam o hackerkultur o information o billig arbetskraft o globalitet.
Shit va bra!
[o här är det verklige Arjun Mehta, han är industridesigner]




*det är svårt att verkligen se vad som händer, pusslet är för stort.

o utan ord blir samtalet så tyst*

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _, _ _ _ _!


*jag skulle tro på allt de sa, om de sa det.