vad betyder den förbannade kartan?

Jag skall nu berätta: jag fattar inte väderleksrapporten. Jag är 34 och jag har sett den satans kartan på TV så många många gånger och jag sitter där och ser Göteborg och jag ser siffror och solar och moln och jag säger haha det blir ändå aldrig som dom säger…haha det är väl bättre att titta ut på morgonen.
Haha säger jag men egentligen handlar det om att jag inte fattar ett skit. Jag vet inte ens vad det är jag skall titta efter. Jag är väderanalfabet. Jag tycker att Tone har en sexig röst, men jag fattar inte vad hon säger. Det värsta är alla moln och högtrycks lågtrycksrygg och här ser ni ett område med varmare väder som drar in över södra Sverige…NÄ…det gör jag inte, men imorgon kommer jag att se det och det har betydelse för mig.
Gör detta att jag känner mig lite dum i huvudet?
Ja.

Nu är det val och jag känner som inför väderleksrapporten. Jag förstår att det kommer att påverka mig, men jag fattar inte hur. Den enda skillnaden för mig mellan de två är att på söndag får jag välja hur jag tycker att det skall bli. Men om det sedan blir så är som vädret…det blir, och det påverkar mig, och jag tar fram ett paraply eller drar på shorts.
Jag vill vara politisk. Eller, jag bryr mig om lite sakfrågor och jag upprörs över saker och jag blir glad över andra, men jag kan inte rymma från den inneboende osäkerheten över att när jag promenerar till Oskar Fredriksskolan på söndag för att rösta så är det tombola. Haha dra en lott ni kan bli rik o landet också o alla fattighjon o utstötta kantstötta kan också vinna haha, eller så blir dom andra rika haha skepp ohoj landkrabbor.

När jag skulle rösta nej till EU hade jag bestämt mig skitlänge och jag gick resolut in i lokalen inte gammal förstagångsväljare och helt plötsligt blev det roligare att säga ja.
Vad i helvete?!
Jag gick ut och därifrån och fattade inte vad som hänt och det har jag fortfarande inte gjort.
Nu känns det så igen.
Att välja är som ett jävla prov, där man skall göra rätt för annars kommer dom andra att skratta.

Tänk om man kommer ut o har lagt sin röst på Hacker-Lasse eller Krisdemokraterna med den sköna stanna-hemma-kärring-politiken. Freddans allierade stöveltramp tramp ja vad är väl en au pair eller två?

Men hur det än blir så skall jag inte underlätta för ett blått regnväder.


Tuffa ljud #1: Däck på grusväg.
Jag älskar det ljudet. När en bil kör så där lite långsamt in på grusväg. Jag döööör. Jag blir nästan lite brallig när jag tänker på det. och det är lika skönt att cykla med feta däck på grusväg. Till o med köra barnvagn.
Det är inte övergående, det är en läggning.

Vilka ljud gillar du?

golfbyxa eller piratbralla

Ha ha. Kom an kom an pirater…hmm hmm bomber och granater..
Jag gillar Piratpartiet för dom hatar också intellektuell egendom och copyright på idéer o annat töntigt som giriga bushanhängare vurmar så för (att förankra hemma att det finns ett parti som tycker att Pirater skall bestämma i staden var inte det lättaste). Som likabehandlingsombud på jobbet borde jag väl rösta på FI, o jag hejar på Gud[run]. Och när jag tänker efter så tycker jag att Sossarna är lite väl tråkiga o framförallt känns det som att de oftare o oftare ertappas med en allians i sängen, fast det är klart att en liten smygrevolutionär skulle man ju kunna kasta sin röst på. För hur man än vrider o vänder på det så är det den djupaste avgrund att tänka sig en borgerlig regering.
Detta är min plats.
Och jag H A T A R högern.
De står ideologiskt i hjärtat för allt jag inte vill. Om man dessutom ser sig lite om i världen o ser vad den nya fina högern tar sig för så blir det rejält obehagligt.
Nya Moderaterna = new Conservatives. Låter det bra?
Fy fan!

O Moderaterna skickade dessutom reklam om barnomsorg adresserat till mitt barn. Sen kom en ursäkt två dagar senare, oj..(korsade fingrar bakom ryggen) he he, det var inte meningen. På det andra reklambladet som kom från dom idag stod det ’Fredrik behöver din röst’.
Ja det kan du ge dig fan på att du behöver! Med sån jävla snikna-ormen-stil så behöver du all hjälp du kan få.
O när dessutom Lasses hackergäng inte vet att hålla käft om sitt fulsurfande så får du nog se dig snuvad ännu en gång på posten som landets first man.

Så, hellre ett parti som seglar med dödskalleflaggan hissad i topp, än ett som seglar under blå flagg med den svartvita i fickan.
Kroksabel mot golfklubba.
Skepp ohoj och en flaska med rom.

Och. Är det fel av Göran Persson att köpa hus. Stort. ?
Får man inte köpa herrgård om man har varit stadsminister

Minne:
Jag gick upp tidigt och gick ner till Bostadsförmedlingen. Det låg i samma hus som stadsbyggnadskontoret bakom Gustav Adolfs Torg. Dit kom man på morgonen och så tog man en sån där blå nummerlapp och sen väntade man. Där. På plats. Och när lägenheterna skulle fördelas så fick den först i kön välja om hon eller han ville ha den o om inte så gick den vidare nedåt, sedimenterade ner så att säga.
Kommer ni ihåg? Vad hände med det egentligen?
Nu sitter bostadsbolagen o väljer o vrakar bland flera tusen sökande på varje lägenhet, tusentals. Bostadsbolagen bestämmer hur de vill att deras områden skall se ut, vilken mix av olika typer de skall ha för att få balans.
Eller hur.
Hur många fd. knarkare, invandrare, lågavlönade passar in i den mixen?
Sånt jävla marknads-konkurrens-fria valet-skitsnack.
Ett enda jävla mössan i hand på kapitalet.
Vi suger alla marknadens kuk och vi är dessutom så jävla naiva att vi är glada för att få göra det.

O även om det inte är nån riktig post så kanske det funkar med paketen i tobaksaffären. Kanske. Men det känns dyrare o krångligare så fort man inte skall hämta sina www-beställda böcker eller semesterbilder. Betala en räkning, eller hämta ut från en avi. Då blir det ju ett stort skämt! Har du inte bredband är du rökt, då kostar det lika mycket som en ComHem plusmeny att pröjsa hyran o lite annat.

Jag fattar verkligen inte varför folk verkar så vettskrämda av det offentliga. Det skattefinansierade. Det som är allas och som alla får ta del av. Varför skall allt vara privat o konkurrensutsättas?


Förresten lyssnar jag på Thom Yorke ( the Eraser) o det är ju fantastiskt!
Han har min röst! (men inte mina pengar, skep o hoj!)

9 11 = 11

detta mejlet fick jag igår.
siffermagi på högsta nivå:

>>Detta är väl en konstruerad historia av någon mend för mycket tid
>>till förfogande, men inte desto mindre värt att läsa!!
>>>>Prova följande instruktioner och läs noggrant texten, det blir
>>riktigt märkligt mot slutet vill jag lova!
>>>>>>>>1) New York City har 11 bokstäver
>>>>2) Afghanistan har 11 bokstäver
>>>>3) Ramsin Yuseb (Terroristen som planerade ödeläggelsen av Twin >>Towers>>1993) har 11 bogstaver>>>>4) George W Bush har 11 bokstäver
>>>>>>Detta kan hittills vara rena tillfälligheter, men det blir
>>intressantare längre ner i texten:
>>>>1. New York är den 11 te staten
>>2. Flygplan 11 hade 92 passagerare ( 9 + 2 = 11)
>>3. Flygplan nummer 77 som också flög in i Twin Towers, hade 65
>>passagerare>>(6 + 5 =11)>>4. Tragedien skedde 11 september, eller också känt som 9/11 ( 9 + 1 >>+ 1=11)>>5. Som du kanske känner till är "US emergency services" >>telefonnummer 911 ( 9 + 1 + 1=11)>>>>Fortsatt bara tillfälligheter? Läs vidare!>>>>1) Totalt antal offer på flygplanen som störtade var 254 ( 2 + 5 + >>4 = 11)>>>>2) 11 september är den 254 dagen på året ( 2 + 5 + 4= 11)>>>>3) Bombningen i Madrid skedde 3.11.2004 ( 3 + 1 + 1 + 2 + 0 + 0 + 4 >>=11)>>>>4) Tragedien i Madrid skedde 911 dagar efter Twin Towers tragedien.>>>>Nu kommer något som är ännu märkligare:Det mest kända symbol från >>USA, efter Stars & Stripes, är örnen.>>>>Följande vers är tagen från Islams mest heliga bok, Koranen:>>>>"For it is written that a son of Arabia would awaken a fearsome >>Eagle. The wrath of the Eagle would be felt throughout the lands of >>Allah and while some of the people trembled in despair still more >>rejoiced: For the wrath of the Eagle cleansed the lands of Allah >>and there was peace.">>>>Det var alltså vers nummer 9.11 i KoranenTror du fortfarande att >>det er en ren tillfällighet? Prova detta och se vad du sedan tror >>och tycker:>>>>Öppna Microsoft Word och gör följande:>>>>1. Skriv med stora bokstäver: Q33 NY. Detta är numret på det första >>flygplanet som flög in i Twin Towers.>>>>2. Markera Q33 NY>>>>3. Ändra storleken till 48>>>>4. Ändra typsnittet till WINGDINGS (Evt. WINDINGS 1)>>>>SKRÄMMANDE! Eller?>>>>Detta är verkligen skumt!!!.>>>>>>Sänd detta till 15 personer inom 143 min annars får inte dina >>vänner klia sig i skallen!>>>>

rosa

vackert.
txt som som är är


en b ild b i l d



bil d

dialog

ängslig lite

Gick stråket från Haga över Skanstorget upp emot Sveaplan och bort till Linnéplatsen. Galleristråk. Det nya intressanta enligt såna som vet. Mors Mössa, Galleri Box, Galleri 54, 300m2 Art space och Konstepidemin.
Jag slås av en ängslighet. Kalle Brolin fyller Mors Mössa med pamfletter och info.blad från olika frivilligorganisationer i gbg, här finns också intervjuer med några som arbetar i organisationerna, och bilder, och flaggor eller vimplar med meningar och ord hämtade ur allt ryckt material (fast lite eget också). Utställnignen ger så många ingångar i det lilla rummet att jag får svårt att tro på det. Bilderna av kvinnor från olika organisationer som syr kalles flaggor är fina, och när jag får veta att männen saknas för att de flesta av dem är papperslösa i Sverige o därför inte gärna vill vara på bild blir fotografierna en stark bild av ett Sverige jag inte känner och nog gärna bortser från. I bilderna finns tydligt det andra Sverige. Och i flaggorna finns orden som förför eller upprör eller är humor.
Men kanske skulle det räckt med flaggorna och fotografierna? Jag upplever att Kalle inte vågar lita fullt ut på deras styrka och det är synd.
Jag upplever samma på Konstepidemin där Helena Dahlman visar bilder och objekt med djur och små flickor. Och det är vackert och bitvis fett genomarbetat och tålmodigt och skirt och ibland tungt. Men varför den samtidstillrättalagda tematiken med övergreppet? Det våldsamma övergreppet förförelsen lurandet smärtan. Jag skall givetvis inte påstå att Helena inte har en relation till dessa händelser, kanske på nära håll och givetvis som samhällsmedborgare, men jag kan ändå inte komma ifrån en tillrättalagd frågeställning som i sig engagerar publiken och på ett sätt också tar fokus från de verken. Det är överdådigt, men ändå lite slarvigt, symbolladdat där lilla flickan och rovdjuret (främst björnen) är bärande. Men bilderna och objekten behöver inte det stora förklarande temat, utan skulle göra sig mycket bättre själva där symbolerna kunde få kasta sig fram och tillbaka och fortplanta sig och vara betraktarens. Nu är de serverade.
jag saknar verkligen en konst som står själv. Som vågar. Både att ta ställning och väcka frågor, utan att känna sig nödgad att förklara.

tusch

kool-pansar

Stefan jobbar med reklam. Det känns bra. När han vaknat på morgonen o dricker Café latte o läser två morgontidningar o färskpressad jos känner han det. Inuti. Han gör det, han är det. När han pratar med människor utanför kontoret vill han nog att samtalet skall ha innehållit hans jobb. Det behöver inte handla om det bara, men det känns alltid bra om det nämns.
-Ja du vet rätt mycket kvällar det senaste, är ju en bra mening, den leder alltid fram till rätt frågor.

Elisabeth drar upp sin chans att le i näsan. Hon vet att den som inte ler är ute ur leken. Fetstekt som hennes son säger. Hon vill ju så jävla jävla gärna få en chans men hur hon än gör och vad hon än säger så kommer hon aldrig vidare till en andra intervju.

Petra har knullat med sin chef för att hon tycker att makt är sexigt. I alla fall säger hon det till dom andra när hon skålar o berättar att han har ganska stor kuk.

Alexander hatar sin granne för att grannen, som heter Christer, är så jävla slapp. Han kan komma ut i morgonrock o hämta tidningen vid elva när Alexander redan har varit uppe i tre timmar och gjort nåt.
Jävla slusk.

Historierna fortsätter o fortsätter o den ena är fan mer sorgsen än den andra, den ena kallare på ytan än den andra. Man träffar dem överallt hela hela tiden o alla är i samma svåra.
Livet.
Projektet livet är inte lätt o jag upplever att vart jag än vänder mig så har människor jag träffar så svårt att vara öppna eller bjussa eller släppa greppet. Så många mätta koola som gör mig skitnervös där jag ser att det handlar om annat, det handlar om skal o skydd o jag ser det o fattar det men när jag står där blir jag ialla fall lilla rädda töntiga killen med mössan i hand o vågar inte visa mig.
O den känslan är den värsta jag vet.

Sen, när jag går hem vet jag vad jag upplevt o jag vet att jag kommer uppleva det igen för jag har inget kool-pansar o det låter ju så där lagom skönt naivt. Jag har säkert ett sånt pansar nånstans, det har alla.
Fan.

kanske

tomteverkstad hos robert

en sån samling loonies hos Robban i 3.an. De förbjuder varandra o hånar o nu är det en skön soppa av åsikter...
ner med allt...
förbjuda Bosse Ringholm.

herregud. det är min mänskliga rättighet att referera till Gud (run) i politiken.
o svartarbete har de minsann ägnat sig åt.
men porr kollar de inte.

de anser sig vara en del av sveriges framtid.

jösses

mittemellan

Det finns en plats mellan berättelsen och det svarta. Där står jag. Där är det inte stilla men tyst. Där är det inte verkligt men sant. Där är det aldrig riktigt ljust och där finns inget framför eller bakom. Där finns skam och längtan och alla önskningar på en gång. Där tar tiden aldrig slut och där är man alltid för sen.
Utanför ligger livet allt det stora farligaste käraste. Utanför står dom på rad. Men det finns inget innanför det finns bara här. Mittemellan.

Kryper hungrigaste bubbelhjärta tuggummi såpbubblor saknad och längtan och ensamhet.
Smyger undrande sneglande leende.

Och när längtan tar tag i mig slänger mig slår mig i marken hårt som fan kommer kallaste timmar utanför. Längtan efter det nya och det gamla samtidigt. Längtan efter handflator och tomhet.

I platsen mittemellan står jag glödande av hetaste åtrå av brinnande egoistiska habegär av stillsammaste vitt och mjukaste nära. Jag tar extra allt och dubbelmeny och påfyllning om man får. Jag glufsar allas drömmar och mina egna och jag slutar aldrig gråta rörd till galenskap av min egen godhet.

Jag står mittemellan och ser på och jag vet inte vilken väg jag skall gå.

mamma scan o 128.bitars kryptering

Äter en kall Mamma Scan ur kylen för att jag är rastlös. Trött och lite uttråkad. Energilös. Huvudet vill en massa grejer vill att det skall hända hända jag ligger i soffan kommer på bästa idéerna men orkar inte ta mig upp för att ens försöka komma i närheten av att börja på något som skulle kunna ses som en ansträngning för att hitta en strategi för ett genomförande.
Har idéer galore. Vill nån ha så säg till.
Här finns frön till tusen stordåd.
Jag skjuter från soffläge oraklet i Delfi ligger kraftlös i soffan hjärnan går i dubbelvarv spottar ur sig potentiella scenarier för framgång och lycka, för möten och utveckling.
Så mycket fantastiska möjligheter.
Men jag orkar fan inte upp ens för att fylla i en blankett.

Ligger o hittar formen för hundra saker i huvudet i skissboken blir det bara listor på sånt som skall komma som skall bli.
Sen.
Snart.

O tusen gånger har jag lovat mig själv på hedersord tio fingrar upp till gud att jag skall sluta skriva om sånt jag skall, o fokusera på det jag har gjort.

Inte mycket på dom sidorna då.

Men ok.

Jag skall ialla fall skriva om något jag såg på nätet häromdagen.

Western "hacktivists" and Tibetan refugees work to set up a wireless network for Dharamsala, the Dalai Lama's hometown-in-exile in northern India. Using junk parts and open-source software, the Dharamsala Wireless Mesh is proving to be more robust and reliable than the existing infrastructure.

O såna bra bilder. Det kändes befriande. Hoppfullt.
Och när jag gick djupare hittade jag den här hacktivistgruppen och där hittade jag detta, en liten mjukvara som crackar 128-bitars krypterade trådlösa nätverk på 60 sek. (läs också den överväldigande tech-mumbon i alla svaren till inlägget. Nu förstår jag innebörden av bli äldre)
Det var ett fönster till en värld utanför min.

Men någonting med hela detta sök-kluster gjorde mig ändå på gott humör.

backgammon 4 real

För några år sen, när jag var student o bodde i Århus närde jag en dröm att bli proffesionell Backgammonspelare. Jag ville försörja mig på att rulla tärningar. Fuck ansvar o bidra till det stora alltet. Jag var en spelare.
Jag spelade online och på datorn, jag spelade timmar timmar med en vän på café, jag förde protokoll o jag hade ringar under ögonen efter långa nätter.
Då hette speldatorn Jellyfish o den var da shit o jag slog den till slut o kände livet i mig.

sen blev det annat o andra hem o andra saker o jag har inte spelat mer än mycket sporadiskt med vänner för att återuppleva den tiden. när vi alla närde drömmen.

idag hittade jag BackgammonMasters. Moneygame.
Jag har vunnit 11 raka klockan är 01:06 och jag kommer ha ringar under ögonen.
Men jag känner livet i mig.
matgu72
är jag där o du är där så kör vi så det ryker.

stafetten

..jag rycker pinnen från Karin som en kolarusig Nylander o kastar mig ut i yttervarv:

1. En bok som förändrat mitt liv
Microslavar av Douglas Coupland. När jag läste den öppnade sig en helt ny värld, både språkligt och innehållsligt.

2. En bok jag läser mer än en gång
Alla fotoböcker. Allt med bilder.

3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö
En miljons miljard roliga spel o lekar

4. En bok som fick mig att skratta
Svart harakiri Paul Beatty

5. En bok som fick mig att gråta
Kärlekens innersta rum Björn Ranelid. Jag låg i ett litet jävla rum i Köpenhamn och var ensam o rökte lucky strike o drack varmt-kran-vatten-néscafe o tyckte att livet nog borde ha lite mer att erbjuda.

6. En bok jag önskar hade skrivits
Blindheten José Saramago

7. En bok som inte borde skrivits
Ingen. Det är nog bättre att tankarna kommer ut för vädring.

8. En bok jag just nu läser
Den vidunderliga kärlekens historia Carl-Johan Vallgren

9. En bok jag tänkt läsa
City Alessandro Baricco

10. Skicka vidare till fem andra bloggare!

Jonas, platser
Nyx
lisa
cree
tell


Bara män ser jag nu. Jag läser inte så mycket kvinliga författtare. Vet inte riktig varför. Det verkar bara bli så.

draken inuti

Inuti brinner det jag känner att det finns där jag ser att det finns där. Ser på dig att du vill ser o känner att inuti brinner det.
Draken o tårarna ligger farligaste blottade under huden under skalet under fasaden pratar vanliga skönaste historierna berättelserna stannar borta från lågan som dränkt i bensin.
Stannar borta från allt som kan brännas kvar blir tunn skare att balansera på. Tunn gå försiktigt som nattfjärilar letar efter ljuset letar letar bränner sig faller vinglösa handlöst tröstlöst lovar eldigaste eden att aldrig bränna igen aldrig falla.
Hellre inte flyga.

Jag sitter stilla tittar lyssnar önskar en dörr en öppning i det ogenomträngliga. Vill veta vill höra. Vill ha svar på frågor jag inte kan formulera. Vill möta svaghet. Vill möta en vilja till något annat.
Tar sats tar sats vill springa igenom vill slå igenom kommer aldrig tillräckligt nära.

Bredvid så nära så nära har vi alltid funnits och jag pojkens önskan om famnens värme. Alltid nära alltid alltid ändå allt outtalat allt som inte får ord får inte komma upp fram draken o tårarna. Pojkens önskan om ord faller stilla snö över allt mjukt täckt inte tö inte.

Jag behöver orden de bränner mig inifrån draken o tårarna varigaste såret som inte självläker behöver hjälp
Att förstå
Att växa
Att läka

Att komma vidare.
Vägen tar slut o jag står o ser avgrunden undrar.

Kan inte göra det själv.

inte tråkigt maxa maxa

Det beror på var man är i livet kanske, eller på vem man är. Jag tänker på hemmet som individuell symbol för olika saker. Jag ser två linjer: den transparenta som är beroende av sin kontext och som samarbetar med den för att skapa mening, och den andra som en mer sluten entitet en borg en plats att backa hem i. De är samma lägenhet men de betyder så olika saker. Hur mycket insyn och kontakt vill vi ha med omgivning och grannar, hur mycket vill vi bli av med yttervärlden och sluta oss i en trygg ombonad egenhet.
Om man tänker kring inredningsmagasinen och deras påhejare så tycks det vara enbart en tredje typ av hem som är att föredra, det man gärna visar upp, det som samarbetar exhibitionistiskt med omgivningen, det som välkomnar insyn där man arrangerar böcker på sängbordet och dammar av den omöjliga citruspressen i köket, det som är en förlängning av den medvetna urbana fattande intellektuella spännande individen som bor där.
Hemmet blir en neuros istället för en trygghet.
Men i de första två, tänker jag mig att det ryms en trygghet och en personlighet som kan vara lugn. Det handlar om funktionen av hemmet. Vem får komma dit? När bjuder man in gäster? Varför har man ordning eller inte?
Vad gör man i sitt hem? Den stora jobba-hemma-boomen som kom i slutet av det nya flexibla mobila trådlösa 90-talet som gjorde folk mer rörliga, men aldrig fria från jobbet. Ta med jobbet hem var nu något fint för folk som jobbade med Medija och Reklamm o lite andra flexibla områden. Ett hemmakontor det var minsann nåt det! nu knappt tio år senare ser man att det är inte något gött med att alltid se sitt jävla jobb. Det ligger enbart i arbetsgivarnas bästa att vi skapar total identitet av våra jobb. Vi är det vi sysslar med.

Jobbet har oss, inte tvärtom.

Jag tror att kontor är en dålig dålig idé, just för att det är så lätt. Det är så lätt att bota ledan med att kolla lite mejl eller skriva lite eller rätta lite. För tråkigt är uteslutet. Tråkigt betyder att man inte maxar, o fan ta den som inte maxar i ett samhälle där det går att maxa i allt hela tiden och där hela samhällsekonomin bygger på vår vilja att maxa. Tråkigt betyder att man ligger på soffan o inte vet vad man vill o man grubblar o funderar på om man verkligen behöver det ena o andra o så kan vi INTE ha det. nej maxa maxa hela tiden o du skall inte vara i ditt hem o ligga där utan att varken jobba eller fundera på vad du vill äga. Nej.

Man måste ha tråkigt.
Man måste måste ligga o glo i väggen o lyssna till sin andning o undra. Undra över små o stora saker.
Man måste ha stunder där man oåstadkommer.
O i hemmet är det viktigt att det finns plats för detta.

En gång när jag gick i skolan så arbetade jag på ett projekt om en känd persons arbetsrum. Tanken var väl att man skulle välja en kändis och sedan fundera ut själv hur denne skulle kunna tänkas vilja ordna sin arbetsmiljö. Jag valde Slas, författaren och konstnären, men istället för att tänka själv så skickade jag ett brev o frågade. Till lycka o förvåning fick jag ett tre sidor brev med mycket tydliga idéer om hur han vill ha det. en viktig del har jag burit med mig sedan dess: det får inte finnas TV radio telefon dator eller något annat att roa sig med, man skall av leda arbeta.

Man skall av leda arbeta. Smaka på den.
Ut genom fönstret alla påklistrade ideal av den kreativa inspirationen o lustfyllda skapandet.
Man skall av leda arbeta, och i det kommer lusten.

Jag tänker ofta på det.

Lär dig laga grejer

060812_

I dagens GP skriver Karin Widegård (s.110) om hemmet som stressfaktor. Eller snarare jakten på det perfekta hemmet som en nagelbitare för många. Jag blir glad när hon talar om det och jag vill prata mer. Jag hat nog bloggat om det tidigare, men va fan, det är viktiga grejer, Hon nämner IKEA, den trendkänsliga jätten som lika delar följer vår önskans lag, och lika delar skapar den. Hon talar om Snusmumriken i Mumindalen som slår upp sitt tält här o var o sitter inne i o hör regnet o njuter. Nomad Royal. Och inredningstidningarna en masse som berättar värsta glassiga glossiga våta drömmen om hur vi nog bör ha det och vi bör nog jobba ytterligare lite över för att få ihop till den där soffan eller platta TV:n o lägenhet skall heta våning och det skall vara medveten design (från de godkända designhusen) blandat med loppisfynd och ett o annat resefynd.
Jag tänker mig att det sätt på vilket vi uppmanas att neurotiskt sneglande fixa våra hem är en dold socialt accepterad form av bulimi / anorexi. Precis som att det i ett flertal jobbsituationer är en bra sak att man vill jobba sex dagar i veckan och inte ha ett liv utanför kontoret. Det är typ lite sexigt med en som verkligen vill någonstans. Samma är det med inredningen av hemmet. Du duger inte köp köp köp släng ut släng ut släng ut. IKEAfieringen av våra liv är ett jävla hot mot både planeten och oss som individer. Det är egentligen inte IKEA i sig som är problemet utan det sammanhang som skapas när ett företag får så stort inflytande över konsumtionsvanorna. Det handlar alltså som jag ser det inte om huruvida IKEA gör fina grejer eller inte, om de gör bra kvalle eller inte, utan att de arbetar utifrån att man skall kunna byta hela sitt förbannade hem varje fyra fem år. Som en garderob. Mode. Det handlar om att ingen längre kommer att ärva möbler, för spånplattor håller inte så länge. Och det värsta är att när vi väl har vant oss så blir det en omöjlig tanke att helt plötsligt köpa möbler för en långsiktigt planerad hemmiljö. Vem ger två tusen spänn för en köksstol (som visserligen kommer att hålla resten av livet, o kanske ärvas) när man får fyra stolar o ett bord på IKEA. Det är det som är problemet.
Jag hörde nyligen (källa glömd) uppmaningen: lär era barn att laga grejer, för när de är stora så är oljan slut o då kommer det inte att tillverkas nytt. Till det kan man ju lägga att det inte heller kommer att skickas från löneslavländer.
Laga.
Laga är ju ett fint ord.
Stoppa strumpor.
Vem kan laga grejer idag?
O vem har grejer som tål att lagas, målas om, slipas ner igen, lutas av, målas

Jag tror att det är sant. Jag tror på att köpa kvalitet. Jag vill så gärna tro på vikten av att omge sig med saker som håller, som gör det de skall och som inte är bundna till ett tidsspann på 8 månader.

att resa

Jag hittade denna macho-kart-funktionen hos sigge. Här har jag varit:

Dax att skrapa fram lite fler flyer miles.

igår fyllde jag

34

en mellanålder.
inget speciellt som 20 eller 30, eller 32 som var min bästa ålder, det var då som allt skulle sitta.

min rygg är av och jag går som en gammal fabbro. en inblick i ålderdomen kanske.

rygg-knakare imorgon.
sen börjar allt om.

är jag utvilad efter sommaren? ja
solbränd? ja

solen i ögonen och skuggorna bakom mig? njä

My future´s so bright I gots to wear shades stod det på en t-shirt som jag tyckte var koolaste när jag var 16. ganska koolt fortfarande. (det fanns oxå en som sa does your mom still dress you? get naked and dress yourself!) 80-talet! yeah. då låg allt framför en och imorgon var garanterat bättre än idag.

har jag solglasen på? nä
kommer de att behövas senare? som fan!

nu jävlar!

ett år har gått...

o fem o tiden stannar o börjar igen o livet går i cykler o min är över trettio år.

Ärtor och vånda

Hemmagjord ärtsoppa. Värsta grymma huspappan. I alla år har man trott att det nog var ganska krångligt, o så är det ju så billigt i korv. 12.- 4 liter. Billigare.
Tidigare har min relation till torkade ärtor bestått i sniper-kryp på taket och meja kunderna som kom ut från Kals matmarknad och sen kom fastighetsskötaren och ringde på o vi visste att han var vansinnig o han skrek o vi satt inlåsta på muggen o skakade o han stod utanför o det kändes som flera timmar o han gick. Fast han ropade in att vi hade skjutit ner i en barnvagn på ett barn o då skämdes vi, men vågade ändå inte öppna.
Mitt fota-maten-projekt går inget vidare. Glömde både frukost o lunch idag också.

Jag tänker på alla som arbetar med konstnärligt arbete , i alla tänkbara former. När är någonting klart, färdigt? Jag märker att det som verkligen hugger mig emellanåt är det enastående mod som föreligger att ta ett sånt beslut. Att säga: nu är detta klart, så här skall det bli, detta är det jag vill visa eller säga. Det stora skillnaden mellan fri konst och beställd konst är ju just det att den fria konsten måste själv först ta ställning till om det man gör är bra, rätt, som man vill ha det…sen kommer andra och bedömmer o har sig. Medan beställd konst (design tex) ju har ett uppdrag, en uppgift att lösa där någon annan i första hand skall bli nöjd. Det finns väl inget av de två som är svårare eller lättare, men det är skillnad. Att vara nöjd själv, att ställa sig upp och säga att detta är jag nöjd med, så får ni andra tycka vad ni vill, det är fan inte lätt.

Handlar det egentligen om självförtroende?
Eller bara att man tror på det man gör?

Bönsallad socker döden

Socker. Socker farligaste giftet kryper i kroppen på väggarna.

Jag har ett komplicerat förhållande till mat. Jag älskar mat jag blir lycklig av att äta. Jag blir förälskad av god mat av smaker. Jag kan inte sluta äta. Jag kan inte sluta dra i kylskåpsdörren som en jävla enarmad bandit hoppas hoppas på bar-bar-bar högsta vinsten. En gång för kanske tio år sen på jul åt jag tills jag fick feber.
Kvällarna är värst jag vill mumsa hela tiden finns det en ost eller en godisskål framme vill jag ha allt och det är bara social konvention som får mig att låta andra också ta del.
För att försöka hitta en väg ut ur glufseriet skall jag låna från konstnären Tucker Shaw och fotografera allt jag äter det kommande året. Allt. Kanske får projektet en egen plats så småningom.
Jag vill försöka skifta mitt fokus på maten och ge den en ytterligare betydelse.
Jag börjar nu. Lunch, tjugosjunde juli tjugohundrasex.

The Yes Men är en politiskt aktiv konstnärsgrupp som arbetar med möjligheterna till förändring av omvärlden genom ett konstnärligt arbete.
Det finns en film (The Yes Men) och den borde alla se!

Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho är en liten pärla om att vara i livet i nuet och att ta sin lycka på allvar. Den gjorde mig på gott humör.

o kolla oxå. street art. glädje.

vattenfärg

Arbetet går vidare. Långsamt.
Om och om och om igen. Jag gör samma saker och väntar på att de skall förändras för det vet jag att de gör.
Förr eller senare.

spår av drömmar

Det är nog essensen av fotboll. Idén utförd i perfektion: Gothia Cup-match 09:15 på Majvallen under taket. Ett varmt sommarregn strilar och vi har med oss kaffe. Vi vet inte vilka som spelar vi bestämmer oss för att heja på dom röda först, fast sen dom blå. Dom röda vinner med 2-0. Vi går hem. Så totalt Sverige och folksport och det är så förbannat vackert.
Fast jag måste erkänna att jag blev rastlös efter sju minuter, när bilden av idén var infriad. Återstoden var transportsträcka.

Men nu när jag tänker på det så var det en mycket bra upplevelse.

Lika bra som spunnet socker.

BubbelBamse

Jag är 34 och helt såld på Bubbelspelet.
Det jag inte fattar är hur snorungarna får 2000 poäng!
Jag har spelat som fan o precis kommit över 1000.

Jag känner mig korkad.

Mätta människor o lukter

-hej. .eh..hade ni kul igår?
-mmm
-var ni hemma eller. Ute?
-båda…
Ok. Kul. Vill någon ha en öl?
-inte idag, typ. Du vet.

Inne i cirkeln för att det fanns en ledig stol. Egentligen låg det en väska på den, men ingen satt. Blickar möts nog vill inte se vill inte märka låtsas som inget vill vara med. Passa in. Vara intressant. Vara någon som någon vill snacka med.
Istället töntigaste teatern leka låtsasprata som när knattarna leker kalas. Blir bjuden till bords men inte insläppt.
Frustrerande att försöka mata mätta kulturarbetare.

Det går inte att vara älskad av alla, inte ens omtyckt. Det kommer alltid att finnas de som inte diggar en, kanske avskyr eller värre. Ibland vet man varför, ibland har man inte en aning. Ibland är det uttalat och ibland är det dolt, kanske under lager av trevligheter och rädsla och omständigheter.
Jag har alltid tyckt att det är fruktansvärt jobbigt att inte vara omtyckt. Jag vill att alla skall älska mig och då skall jag älska dem. Jag hatar den som inte älskar mig?
Är det så?
Kan jag inte tolerera att vara medioker i någon annans ögon?
Kan jag inte acceptera att någon annan tycker att jag är tråkig töntig egoistisk elak sniken korkad lismig ful självgod påflugen humorlös rigid
Vad händer då?
Skall jag truga den personen då? Skall jag jonglera och berätta skitroliga historier och bjussa på grejer?
Skall jag vara Gollum?

Jag har fan ingen lust.
Jag vill bli omtyckt.
Jättemycket.
Jag vill att dom andra skall tycka att jag är kul o smart o snygg o alla andra bra grejer.
Men jag har fan ingen lust att truga.

Fast det kanske man skall.
Truga alltså.
Inte vara självgod.
Inte vara för mer.

Nä, det tror jag inte på. Man skall inte krypa truga det skall man inte behöva det skall gå ändå o om det inte går så är det ok att gå. Man får gå.
Men det är svårt. Det är så satans skitsvårt att bara låta det gå. Att bara gå. Att acceptera att här kommer det aldrig att lyfta. Här händer det inte.
Det är svårt.

Sånt kan man bara göra när man gödslar med vänner.
Men om man inte gör det då?

Lukter har varit viktigt ett tag nu. Minneskluster brakar loss inuti mig när jag helt plötsligt känner doften av: Radiobilarna på Liseberg, trädgårdsbarrbuskar o varm gata, brunt sommar gräs, havet, tusch på flaska, Arches akvarellpapper
detta samt smaken på de lila godisarna i automaten på Willys. Frukter. Jag skall ta ut hela lönen o tömma den maskinen imorgon. Bara för de lila (det finns andra färger oxå...men de gör inget för mig).

dagens samband, ett bra ett dåligt

Nina Wähä.
Igår såg jag Babylonsjukan o den var underbar o handlade om precis det där man alltid kommer att sakna när man väl fyllt 30 o inte längre kan bara säga upp sig från jobbet för att kidnappa en Sverigepartist eller bara bo i köket hos någon man aldrig träffat o bli kär o överfyllas av framtid o nu tid o allt på en gång.
O idag snubblade jag på Lacrosse på Ulrikas blog o då är det Ninas band.

Divine royal!

Det andra sambandet denna veckan var att vi såg Paradise Now o den var stor o då bestämde sig Israel att bomba sönder Libanon. O USA som den stora dörrvakten i väst kastar in sitt slitna veto o FN står o stampar.
Ibland kan man nästan önska att hela världen bara skulle vända rOnkel Sam ryggen o låta dem ruttna i sitt eget Evil Empire.

tusch är så svart

Köpte tusch. Kinesiskt.
Öppnade flaskan och målade svart svart på vitt vitt.
Kontraster så tydliga att jag blev blind.
Och tuschet luktade.
Då.
En tidslinje tjugo år bakåt öppnade sig och jag mindes alla nätter med pensel.
Nu häller jag ur flaskan.
Fläckar pappret med viljan om någon annat.
Något nytt.

i rummet

Teckningar i rummet.
Solen ritar på fönsterbrädet genom lager.
Tiden blir synlig.

en dag

-Akvarellen och graffitin är ju samma. De har samma mjukhet i mötet mellan färgen och materialet. Samma fokus samma snabbhet. Det går inte å ångra sig vet du.

Plötsligt stod han där. I ateljén. 60+ solbränd, seglarstuk. O pratade om konsten, om bilderna om akvarellen om Zorn. Inte om hur likt det är o hur skickligt det var, utan hur kul det måste ha varit för Målaren. Han bedömde inte, han var inte intresserad av mig. Bilderna på väggarna var bara bränsle för en diskussion, de var portar ingångar till ett möte med ord om tankar om gestaltning. Om processen.
Sen gick han.
Fan jag hoppas att han kommer tillbaka.

Skagen

Bilden av att vakna i ett tält: Fågelkvitter och morgonsol. Lite dagg i gräset och blå himmel. Kaffe utan mjölk och nybakta frallor och en leende familj.
Sanningen om att vakna i ett tält: Iskall in i märgen och fuktig av kondens eftersom man sparkat av sig sovsäcken under natten. Man vill öppna dragkedjan men kan inte röra sig. Man är inte 22 och ryggen har spjälkats av den hårda marken. Man ligger där och tittar på dragkedjan och väntar. Fåglarna kvittrar men man kan inte se om det är blå himmel.

Skagen. Vit sand och ett vackert hav. En tillrättalagd medelklassenklav, ett Legoland för medelålders kvinnor i hatt. Här är det danska hygget uppskruvat till max. Putsade fasader keramik och vin i mataffären.
Det är dubbelt. En fantastisk plats utan tvekan, att vara på för vila och lugn. En oro samtidigt över likheten med Celebration. Det samma samma ockraputsade fina ordnade omslutande uteslutande.

Fast det är väl samma med de svenska småstäderna på kusten. De blir museum över en annan tid.

inuti draken

Bort bort bort.
Från färdiga smaksvar. Från tystnad tigande blickar åt andra håll.
Varje kamp är en tyst kamp ett slagfält.
Tyst tyst säg inte säg inte
Det är bättre att inte säga så blir det inte fel blir inte
Kommer inte allt det där upp
Allt det där som vi gömmer gömmer inne i bäst att inte säga

Inne i och emellan brinner lurar hetaste vulkan farligaste eld.
Runt runt slingrar orden runt runt
Innanför lurar vulkanen draken runt runt slingar ord

Inte säga rak ut för det gör allt för ont alltför farligt hetaste vulkan
Farligaste draken.

fussball_gbg och alfapet

Jag försökte förgäves få ut blygd utan lycka, inte heller balle. Istället fick jag lägga braille och kände mig som en tönt.
Sen undrar jag vilket lag jag helst skulle spela för.

lager

Långsamt långsamt. Vitt på vitt på vitt. Bredvid vitt. Lägga flytta . Försiktigt. Stilla. Collage. Fläckar.
Sorterar gammalt och nytt tittar. Tittar.
Lär känna mitt material igen. Det har gått så lång tid.
Känner på smakar på undrar vad som får vara kvar o vad som måste bort. Processen är långsam varje val helt självklart.
Kaffe spelar stor roll.
Och socker.

Målar akvarell för första gången på länge. Tar mig tid. Det blir slentrianmässiga motiv, men det är så skönt att lägga färg på papper. Det är överväldigande. Inuti känner jag att det är saker som skall ut. De finns inne inne det kommer kanske att ta tid.
Men det kommer.

Jag gör allt samtidigt. Tar fram o plockar bort.
Flyttar på något.
Sitter sitter.
Flyttar till ett annat hörn.

Börjar sakta se vart jag saknar en krok en hylla en stol en gardin.

Det är inte bråttom.
En vilja tränger ut inifrån ut ut en glädje en vilja att berätta.


_________-------------------------------------__________________

Och nu är det kväll och jag har en ny favoritfilm Me and You and Everyone we know av Miranda July och den var helt fantastisk. Har sett en kortfilm av henne där hon ställer frågan Are you anyones favorite person, and on a scale one to ten how sure are you? Och den nya filmen tar på något sätt fäste i den frågan o kastar oss rakt in i liv och drömmar och svårigheten i att röra vid någon annan.
Och låta sig bli rörd.

Så enastående bra jag vill bara skrika o skratta.

läsa

Bara för att Lisa hade en bokblogg som jag läste o hon skriver om böcker hon läser så kommer här en liten lista över saker jag läst o hur de var:

The rule of Four, hade en crave på just den boken för att jag trodde att den var kod-aktig o spännande o jag längtade lite efter det. Det var den inte. Den var ok som berättelse om en gammal txt o några bokmalar på Princeton som löste txtens riktiga innebörd. ok

En ovanligt torr sommar, en deckare jag spanat på i mataffären sen förra sommaren. Antikvariat. 10 spänn. Den var bra. Långsam och historien utvecklade sig. Inte alls sådär grotesk som många deckare är numera, utan softish brittisk.

Deception Point, Dan Brun...vad mer behövs. Ultratempo, ingen litterär månlandning. Könsroller o tematik i stenåldern, men ändå kan jag inte låta bli att ha en liten fetish för Brun. Hans böcker är lite goa ändå.

Har en hög mad halvlästa böcker på sängbordet. Återkommer till dessa senare.

gbg id?

Göteborg & Co’s VD Claes Bjerkne säger i en artikel i GP (söndag 25/6) att han inte är imponerad av det som finns inuti Guggenheimmuseet i Bilbao (ja eftersom platsspecifika verk av Serra, Koons, Holzer, Burgeoise knappast kan vara intressant...?!), men innan det byggdes var det ju ingen som åkte till Bilbao o det är det nu. Han tycker att vi skall smiska upp nåt gott varumärke för Göteborg, som man gjort i Bilbao, o Malmö. Santiago Calatrava som ritade Turning torso i Malmö menar att Sverige är ett arkitektoniskt u-land där ingen vågar ha visioner o jag är böjd att hålla med. Det är inte så vågat i Sverige, vi tar inga direkta risker med arkitekturen, vi ligger heller inte i framkant utan följer på lagom avstånd o ser vad de andra gör. Det kanske är ok. Lite trist, men va fan. Lite blekt, lite tunt om man tänker sig att man vill vara en nation som profilerar sig på kunskap, utbildning och design. Om det nu är så. Jag oroar mig faktiskt mindre över det än Claes Bjerknes uttalande, för det innehåller för mig ett stort förakt för konsten och kulturen. Det är denna hållning som gör att en byggnad som torso i Malmö inte kan uppfattas som något annat än maktelitens och styrelseproffsens ståkuk. Den handlar inte om ett nytt arkitektur-klimat, eller en öppnare attityd, den handlar om att ge Malmö (turist-)stad ett riktigt smaskigt vykortsmotiv.
Jag är ju givetvis fett för ett öppnare kulturklimat,i det både arkitekturen och allt det andra, men om vi bara tänker på profilering hela tiden, varumärken och identitet, så kommer vi inte att våga någonting snart. Konsten (et all) blir smma lika som all annan konsumtion, bara att det blir (fan det är det ju redan, men mer så) fin-konsumtion. Fin- o ful-kultur byts emot fin- o fulkonsumtion. Alla skall ha en konsthall o alla skall ha sett lite konst under året. Vi blir alla the Griswalds som neurotiskt scannar av och idékonsumerar för att kunna hänga med i debatten och diskursen. Man är ju en del av samtiden. Så åker vi till Bilbao, köper ett vykort, brakar genom utställningen, drar en café solo (eller vad de nu dricker i baskien som kan kännas autentiskt). Sen går vi en stund på den marmorlagda kajpromenaden, åker nya tunnelbanan går på nya bron, äter tapas i gamla delen av stan o sticker. Till Porto för att se deras nya museum, eller … Och så håller det på. Att museet, operan, biblioteket, teatern är rum för upplevelse andhämtning tankeväckande kontemplation verkar helt ha försvunnit.
Och när Bjerkne talar om ett Guggenheim i Göteborg är det en kuliss han pratar om, ett luftslott, o det känns verkligen inte bra.
Nu är ju visserligen Gbg en evenemangsstad, och jag antar att i det ligger inbyggt att man lockar hit folk ett kort tag – fyller dem med upplevelser och ordvitsar – och sen skickar hem dem. Vi har medvetet arbetat bort kontinuiteten. Ok. Det gäller för våra besökare. Men vi andra? Vi som bor här alltid
Det fanns ju en tid när Göteborg var känd som en rockstad. Det berodde ju garanterat på massa grejer, men man skulle kunna tänka sig att en av anledningarna var att det fanns replokaler.
Jag skulle vilja att det var den visionen Bjerkne sökte. En stad med ett växande undersökande frågande kulturliv, och att staden arbetade aktivt för att göra det möjligt genom lokaler för övning och uppvisning. Då skulle det finnas ett innehåll som var värt att resa hit för.

Utöver det så läser jag att SOM-institutet har sett i undersökning att de som fildelar är också de som lägger mest pengar på bio, dvd och musik. Men det vill inte Niclas Bengtsson, ordförande i Sveriges videodistributörers förening, tro på. Han menar att de kommer att fortsätta jaga dem som bryter emot lagen o inte ger artisterna (o de andra) de pengar de har rätt till. jag har tänkt på just det argumentet att det kostar skivbranschen si o så mycket för allt förlorat. Men, om musiken inte laddats ner, hade den kanske inte sålts heller. Förmodligen skulle inte de skivorna sålts i närheten av den utsträckning som de laddas ner. Det är bara dinosauriernas dödskamp vi hör. I GP läser jag att i USA har ett speciellt organ inrättats för att arbeta med copyright-frågor. De menar att man i US förlorar 1,8 miljarder årligen pga. piratkopiering. Det är 8 kronor per person och år, det låter inte så farligt egentligen tycker jag.

Allt är relativt.

Och idag fångade jag den stora flugan som surrat o surrat i ateljén, som jag jagade i en timme igår. Min plan var att stänga in den i min modell för att få ett par bilder av det, men den var så trött så jag tyckte synd om den o släppte ut den istället. Jag borde haft socker till den.
Ahimsa.

en annan verklighet

Det ösregnar ute. Jag sitter i ateljén. Eftermiddag och den grå himlen gör det mörkt inne hos mig. Jag har inga lampor ännu för jag har ingen ström ännu o det är ok för jag är ju bara här på dagarna o jag har jättestora fönster.
Läser om Tom Sachs o hans modeller av olika tider, dåtid o nutid. Representationer av tillstånd snarare än av de föremål han bygger. Villa Savoy blir en bild av en tid o en tanke, McDonalds en annan. Tydligt nästan övertydligt. Jag bygger också modell. Jag älskar modell. I modellen finns möjligheten att dekonstruera verkligheten, ta isär den o sätta ihop den med så mycket information man vill. Orkar ta in. Just nu.
I modellen kan man berätta och iscensätta, ha kontrollen. Man är både liten o passar in och stor o tittar på. När jag var en liten kille så fantiserade jag ofta ofta om att kunna bli liten o befolka mina byggda Lego-miljöer eller sandslott.
I det skalförskjutna rummet blir det fantastiska verklighet.

Sverige - Tyskland

20 minuter kvar till galen nagelbitare. Vi har satsat 150 spänn på Sverige. Blir det mer spännande då? Nä, men lyckan kan toppas av med middag på lokal.

Nu jävlar Svedala nu kör vi!

crazy cat woman

semester

Nu håller jag på att packa ihop. Semester. Ledigt.
Det är underbart, men det är lite svårt oxå. Jag har det lite underligt med att lägga bort identiteten av mitt jobb, av den jag är 11 månader om året. Det tar några dagar innan lugnet infinner sig, innan det känns ok att bara gå o dra o käka glass o vara ledig.
Deckare pluralis.
Soldyrkan.
Är lite rädd för att jag skall ha glömt något, skall ha missat nån påskrift eller nåt.

hejhej jobbet. Vi ses i Augusti.

snart semester

ateljé

Var där idag. Hade egen nyckel. Städade lite. Pysslade lite. Längtar efter att sätt igång.
Behöver en stol.

äntligen

Nu har jag en ateljé.
En egen plats.
Nu kör vi!

VM06

Ja!

...

om att komma undan

Det är sällan människor ser så obekväma ut som när det väntar på att deras hund skall skita färdigt på trottoaren. De står där o vet att vi vet att när den kutande hunden är färdig skall de ta upp en liten påse ur fickan o skrapa asfalten. De vet också att vi ser oberörda ut, men gapskrattar inombords, om hunden är lös i magen och de måste ta ställning till huruvida man skall skyffla lite o försöka, eller om med skammens blickar i ryggen skall gå därifrån o hoppas på att lägga många metrar mellan sig o det där innan någon gör kopplingen. Då handlar det om att komma undan.
Idag är det parkväder. Sol o sommar o fåglar o bar hud. Det är omöjligt att sitta inne på ett kontor. I år skall jag inte göra om förra årets misstag. I år skall jag ha sol. Sol som fan hela tiden det är möjligt. Det andra får vänta. Inte en enda innedag med sol ute. Nej. Solen laddar batterierna hörde jag på radion, klart den gör. Sol sol sol kom till mig, märk min hud, fyll mig mig mig med e n e r g i !
Den kommande hösten skall jag inte inte gå i däck som jag gjorde förra. Skall ha humöret kvar även i januari o februari som är det värsta ja vet o varje år funderar jag på att emigrera o jag ä immun emot dumargumentet att det är så fantastiskt med årstider o deras växlingar. NEJ! Det är lutherskt perverst att vilja genomgå lidande för att det sen skall kännas fantastiskt, när det i själva verket är fullkomligt fasansfullt med snöglopp o horisontellt regn o mörker mörker. Våren och sommaren är enastående o de hade varit lika enastående utan november december januari februari. Det parti som i september lovar att avskaffa vintern har min röst.
Apropå hösten o valet o alla som lovar o lovar. Är det inte lite kul att lite småanarkistiska fildelar-yngels önskan om free shit for all har blivit en valfråga? Frågan är om det är banalt eller om det finns något stort i detta? Handlar det om en nätgeneration som helt enkelt inte vill betala för sig, eller handlar det om starten till en riktig kamp emot intellekto-egendom och immateriellt ägande? På Samoa-öarna, har jag hört, är mitt och ditt samma ord. En kompis farsa beskriver kommunismen som att allt mitt är mitt och allt ditt är också mitt.
Kan man tänka sig att Sverige skulle kunna offra de missgynnade kulturarbetarna och skribenterna och hitta andra sätt att ersätta dem till förmån för att arbeta emot en ny modell för ägande. Att det kanske måste ändas, det system vi nu lever i. en god vän som jobbar på ett stort utvecklingsföretag sa häromdagen att om man inte kunde äga idéer skulle de aldrig lägga pengar på produktutveckling, eftersom någon annan direkt skulle komma o sno idéerna. Ja det är ju givetvis problematiskt, i alla fall för det företaget, men kanske skall ordningen vara annorlunda? Kanske skall inte utvecklingen (och pengarna) ligga på andra sidan jorden från dem som sedan skall tillverka. Kanske är det just det som är problemet för tex. Kina som tillverkar nästan all världens konsumtionsvaror. Det är kanske just där skon klämmer…att någon i väst har fått hyfsat betalt för att utveckla en idé som sedan ett gäng näst intill obetalda kinesiska arbetare snickrar ihop utan någon som helst förståelse om de tillverkade föremålens sammanhang. Kanske skall vi inte underlätta för detta, utan istället se till att idéutveckling sker i samband med tillverkning.
Taskigt för det svenska utvecklingsföretaget, men desto bättre för något annat, som kan erbjuda både utveckling och tillverkning.
Och kanske kan man hjälpa den utvecklingen genom att sampla kopiera dela med sig tjuvåka, eller så vill man bara ha mer gratis och komma undan.
Det visar sig väl.

moskva med karta

Sitter med slutet av min uppsats. Så här känns det. En massa jävla riktningar o struktur o destinationer man inte fattar. Imorgon är det över.

ensam uppe på natten

fjäril utan vingar

om jag blev av med min hand

Mina nerver på utsidan. Syr o syr för att få ihop allt. Skriver på rapport. Skriver skriver alltid rädd för att vara banal.

Bruce

Sitter och skriver uppsats. Lyssnar på Springsteen. My man Bruce. Har inte lyssnat på så länge tio år femton år. Inte sen jag fumlade med handen innanför byxorna på … och jag visste att i denna stunden började livet. Hans vemod och drömmar om en annan värld en annan plats river mitt hjärta i bitar. Han är antitesen till bling-bling. Så jävla jävla vanliga killen i huset bredvid och jag kapitulerar.

ensam hemma

Ofta känner jag mig som en liten kille. Idag när jag var på bolaget köpte jag en låda vin och kände mig tvungen att fråga något typiskt tonårsavledande för att kvinnan inte skulle fråga mig om leg, som jag inte hade med mig. Jag är 34.
Och trots att jag har bott hemifrån i 15 år så känner jag mig alltid lite som att jag bara är ensam hemma. Jag betalar mina räkningar och har försäkring och TV-licens och barn.
Men ändå. Det är en stark känsla.

lägenhet

Det var så länge sedan.
Jag rör mig i tidigare liv återupptar återupplivar
minns

Ett rum en miljö en liten film. En utstuderat digital miljö.
43 timmars rendering o första gången klippt.
Moviemaker. Windows.
yeah.

bilder från filmen (shit vilket stort ord...lika stort som verket...vad säger man istället? kortfilmen animationen)

Det är befriande att göra.

ansikten

inlägg #200

...och ändå finnas kvar.
I alla berättelser historier finns jag.
kvar.

utan lina

Koalas Cat-girl
O kanske skulle det vara annorlunda i ett annat land.

alla

Det har nästan inte hänt någonting. Tiden finns inte mellan då och nu. Allting blir samma sak ingenting nytt. Jag står och ser på tiden rinner långsammaste vatten nedför bortåt. Jag kommer inte över inte förbi.
Kommer tomhet.
Oviktighet.

Då måste man välja jag välja vad som betyder. Hur mycket betyder.

Jag verkar inte vara bilden av mig.

Det är konstigt.

Egentligen vill jag bara tomhet.

oviktigt?

Himlen och havet var samma sak.
När slutar något att vara?
Analys är inte välformulerad åsikt.

killer_koala

sax sten påse

ATELJÉ/LOKAL SÖKES

i gbg
gärna väster. (linné majorna masthugget)
jag kan betala runt 1000.- o kommer att jobba med lite olika saker.

hör av dig om du har plats eller vet ngn som har.

Mattias

tåg

Nu är ju klockan sju o det är ju inte så tidigt, men jag har varit uppe sedan kvart över fem o då fanns inte livet. Då ville jag kräkas. Sitter på tåg genom små svenska städer o samhällen. Regn o grått o smått. Skall jobba i Växjö i två dagar. Vara gästkritiker. Prata o vara vaken. Vara glöd o liv o passion o ilska. Få alla att växa. Alla att bli större än de trodde att de kunde. Tunnlar o små sjöar o vår i skogarna. Jag borde sova. Borde inte dricka kaffe o titta ut. men jag har tårar precis under kanten på ögonen o de vill upp ut ut hela tiden. Jag lyssnar på Anna Ternheim o det är så vackert vackert att jag tappar andan o jag kan inte fokusera o inte sitta still men inte röra mig. Jag är kär i Anna Ternheim. Kär i kärleken. Kär o förälskad o fylld av allt. I say no skär mitt hjärta till sallad o jag kan inte värja mig o hennes röst har en expressväg rakt in i mig. Hur i helvete skall man kunna fortsätta efter detta? Jag vill vara vuxen o på riktigt men hur är man då? Får man gråta utan anledning? På ett tåg på väg ifrån. Längtan. Tillbaka.


Det står någon i porten jag skall in i min port min port där jag bor och jag går förbi. Tittar försiktigt och han tittar tillbaka och jag fortsätter att gå och jag vet inte varför men jag bara fortsätter och jag vet att jag kan aldrig komma tillbaka. Aldrig aldrig.
En buss som borde vara här nu för flera minuter sedan kommer inte och jag är sen sen kommer inte att hinna och jag tänder en cigg till och en till en till tänker på honom. Igen. Kommer inte att glömma blicken tiden livet allt som fanns i den sekunden och jag kan inte komma tillbaka kan inte be dig om hjälp fastän jag så gärna vill vill våga behöva men det går inte vill inte. Orden sitter på tvären kommer inte ut fastnar och annat kommer ut. Skit om sådant som ingen egentligen vill prata om väder och dom andra.
Precis under huden är jag av papper och du måste vara försiktig.
Han står kvar står och ser. Bara ser. På mig kanske. Kanske. Tiden stod still är ju ett skitlöjligt uttryck men det var just så det var. Helt still. Ingenting rörde sig på hundra år och vi såg på varandra igenom varandra. Och han tog i mig och jag kunde inte andas kan inte andas jag lämnar min kropp. Min hud minns händerna kroppen läpparna och hela jävla jag brinner och utanför, Sverige.
I vi ryms inte två jag. Hon slutade att äta för att ge plats åt honom. För att han skulle få växa finnas blomma brinna. Hon slutade äta för att ge liv. Det är så trångt viskade hon när han sov och hon slutade äta och han kunde inte se. Det fanns ingen möjlighet. Hon kommer överens med sig själv att inte vara kvar att inte finnas mer. Det är inte hans fel inte hennes fel. Hon skall bara dö. Han med. Hon bestämmer det och det känns bättre. Hon bestämmer åt dom. Det känns bra det också.

Han går uppför trapporna upp stegen tunga tunga hennes läppstift över brösten min kropp i hennes kropp. Hon saknar mig henne oss. På väg uppför trappan flera dagar efter och bilden redan suddig som den var redan då som den är. Finns inga konturer ingen tydlig kant gräns tydligaste beröring svagaste minne.

Glafsered. Kallhyggen. Björk o sälg. Morgon o kaffet på tåget är ett straff. Utanför, Sverige. Hillared.

Jag röker glömmer minns önskar bort bilderna. Han i min port där jag bor står kvar kommer alltid att stå kvar och jag kommer aldrig att kunna återvända kommer aldrig att kunna stanna se i ögon röra. Det kommer aldrig gå hon kommer aldrig äta mer och han kommer inte att förstå.
Allt finns samtidigt.

Hon har gjort smörgåsar och kaffe. Ost och prickig korv på det där grova han gillar. Igen. Igen och igen. Inte för att han ber henne. Inte för att hon måste. Hon vill. Hon vill att han skall äta ordentligt hon vill att han skall veta vad han har. Han säger inte mycket hon säger allt. På väg ut ser han på henne ser inte henne hon ser inte honom de ser sig själva. De vill att de skall veta vad de har. Han ler. Hon ler. De vet vad de har. De vet allt det de var så rädda för. Han gillar inte prickig korv men hon vet inte det. Han äter den ändå och minns vad han har. Hon äter ingenting.

Om du tog mig igen skulle jag ge dig allt. Allt skulle du få mina tårar. Jag står barfota. Jag är hela världen och hennes doft och hans doft deras blickar tungor helvetes jävlar.

en vecka

Elias feat. Frans hyllar Zlatan o fotbollen o jag som inte ens är speciellt intresserad av fotboll o VM o sånt kan inte låta bli att gråta av lycka till låten som kommer att vara sommarens soundtrack. Ledin gråter hemma i sin 12 rummare över att en snorunge från Skåne snuvat honom på läktarkörernas hyllningar…för det är inte vi är laddade vi är redo som fosterlandets målade ambassadörer kommer att ropa…utan Who’s da man Zlatan Zlatan. O det är inte storbolagen som gör det. Inte heller reklam branding video. Detta är kreativitet o en vilja att bidra med energi. Bidra med en energi som får resten av världen att vilja förändra.
www

O nu, några ord från en gnällig gammal gubbe:
Dagens unga är så in åt helvete bortskämda o med dem hela samhället. Häromdagen pantade jag en massa flaskor (förr var det öl, nu var det mineralvatten…) o pratade med mannen i affären om huruvida det någonsin kom ungar o pantade? Nä sa han, det är småcash för dem idag, dom är inte intresserade. Fan tänkte jag…när vi var små ringde vi på dörrar o frågade…hade nån gjort det hos oss för en vecka sen hade de gått ut med enkla 58 spänn. Är det inte värt något längre? O när jag tänker på det så inser jag att detta är ett problem även bland resten av befolkningen. Vem fan jobbar gratis? What’s in it for me? är den direkta frågan på en önskan om hjälp. Det är svårt som fan att få folk till politiken, studentkårer, fotbollsträningarna för ungarna.
Vad skall vi göra? Det är inte en bra utveckling att ingen kan tänka sig att göra något för andra utan att få betalt. Är det tiden som börjar bli så in i helvete dyr? Eller är det ägandeproblematiken vi ser även här…äger gör man bara om man kan hägna in o låsa…fritid har man bara om man är helt ledig från allt (ansvar).

Men, förra helgen var jag o såg TillskärarAkademins avslutningsvisning på Stadsteatern. Där visades en hel del bra grejer o jag säger håll utkik efter Milla Hanseblad i framtiden. Modist o klädskapare i början av saker. Jag är säker på att det kommer mer. Jag hoppas att det kommer mer.

O i Wanås skulpturpark var det vår o vackert. En så underbar plats med en ny utställning som öppnar idag. Missa inte denna pärla.

O jag skall aldrig åka tillbaka till Hässleholm.

O igår var det Girighets-tema på SVT o vi såg allt om Enron o alla de andra o fy fan man vill ju spy! Om bolagscynismen som inte uppvisar några som helst spår av medmänsklighet. Fick man lite xtra para för morsan åker hon med i dealen utan att pulsen ens ökar. Enda gången man ser människor är när de fastnar under skorna. Barnarbete, slavlöner, patent på allt äga äga äga undanhålla rätten för folk att samla regnvatten för att man äger alla vattenrättigheter…toppmöten i små jävla furstendömen där det är förbjudet att demonstrera.
När jag ser detta vill jag också kasta sten. Jag vill också trampa ner dem som står o försvarar kapitalet med batong. Lyssnar på Svenska Akademin o får kampvilja. Läser Veronika bestämmer sig för att dö o förstår henne. Hon vill helt enkelt inte vara med i detta, om detta, när det man gör inte betyder något i en värld som är på väg åt helvete.

Fan det måste bli förändring o jag vet inte vad man skall göra.

Bojkotta kräv slå sönder kopiera dela med er.
Älska älska.

Tänkande människa håll ut det kommer en morgondag
Sv Akademin

Läs:
Snabbmatslandet och Pengar som gräs Eric Schlosser
Företagens svarta bok Werner & Weiss
Wonderboy Henrik Langeland
Stängsel och öppningar Naomi Klein
Mera pengar Johan Ehrenborg
Skurkstater Noam Chomski
Copy me Piratbyrån
Den enträgne odlaren John Le Carre
Ordfront

Se:
The Corporation
Lord of War
Syriana

o tusen miljoner mer grejer.
kanske kan någonting förändras.

egen plats

En plats att arbeta på kanske bara är en plats. Egentligen händer det mesta inuti i alla fall, när man inte är där. Men platsen är den fysiska samlingspunkten för idéerna för arbetet epicentrum. Jag önskar mig längtar efter en egen plats. En yta som är min bara min som jag kan rada upp saker på ordna dem kategorisera berättelserna o ingen stör ingen plockar bort eller vill ha mitt utrymme. Jag längtar o vet att jag kommer att ha detta snart. Jag letar. Efter sommaren. Till dess får jag hålla till godo med att dela.

Detta funderar jag på, vill jag utveckla:

Hemmet

+Vattenfärg

+Saker

+Rörlig bild

+Txt

alla berättelser som finns som kan få gå genom mig en liten stund.

o jag vill sy oxå.

Om någon har en ateljé (eller del i) i Göteborg att hyra ut…hör av er.

energi

I Kobra för en stund sen talade Anna Gavalda (Tillsammans är man mindre ensam) om att berätta med humor, om att påverka genom lättsamhet. Hon talar om och jag tänker på att det är inte svårt att beröra med det hemska det otäcka det sorgliga.
Men att ge energi till vilja till förändring är svårare. Att ge läsaren lyssnaren betraktaren en känsla av delaktighet o vilja till handling borde vara konstens uppgift och möjlighet numero uno. Egentligen vad ger oss de nattsvarta skildringarna av knarkmisären o misshandeln o övergreppen om inget finns efter? Om ingen väg ut erbjuds. I gamla Picassos äventyr ritar Gösta Picasso en dörr i väggen o smiter ut i landskapet från sin död sin cell o i det ritar han en nästan övertydlig dröm om konstens tänkbarhet att visa nya vägar, att inte bara reagera utan agera. Det är ju lustigt förpackat och skrivet med STORA BOKSTÄVER och jag älskar det.

Jag tror som fan på konsten.

Att döda ett barn

Jag vet att man inte får känna så tänka så vilja så.
Säga så.
Men jag hoppas att någon gör samma med er.
Jättelänge.
Jag förstår ju att ni är sjuka. Att det gått snett för länge sen, kanske har någon gjort detta
mot er.
Kanske när ni var de små.
kanske har ni hatet inuti.

Men det var fan inte hans fel.

Jag hoppas att ni brinner i helvetet för evigt evigt.

Brinner.

det börjar nog nu

Konturerna börjar ta form. Jag börjar se vad det är jag måste göra.
O det är lite läskigt.
En dörr.


resten av världen.

jag är frusen i rörelsen över kanten

En man jag mötte på gatan var tvungen att komma ihåg det som skulle hända i framtiden. För honom var tiden spegelvänd.

Jag låg på soffan o sov o det var glasklart då och jag vet att det är avgörande.

det andra

Det är inte nytt. Det är gammalt. Konsten skall inte stryka medhårs. Konsten skall ropa kuk o fitta o kissa på sig på bussen. Konsten skall vara det andra. vi skall kämpa för att konsten i alla sina skepnader får vara det andra, den andra platsen som är onyttig elitistisk taggigt politiskt inkorrekt. Konsten skall vara onyttig njutningsfull utanför bortanför blod o död o liv.
Det måste kosta. Det måste få kosta, alla skall satsa. Det är inte lätt att vara detta göra detta i en åsiktsnevrotisk miljö där man hellre säger som grannen än riskerar att ha sagt fel. Det är sjukt pinsamt att prutta så att det hörs.
Hej tack åh va fint duktig du är jag tycker också ja det är verkligen ett spännande verk ja jag också.
Imorgon begraver vi allt o skålar o tar tejpen från läpparna o står med munnen öppen i vinden o söker svettigt varifrån det blåser.

Jag vill så gärna att det skall få fortsätta finnas konst som inte frågar mig vad jag tycker som skiter i min åsikt som pissar mig i ansiktet o ber mig dra åt helvete som visar mig vägen.
Annanstans.
Vad skall du ha det till?
Konsten kan överbrygga klyftor i samhället o ge språk till alla dem som inte får tala.
Jaha.
Men den andra konsten då? Den som ger röst åt en enda arrogant jävel med åsiktsfragda i mungipan som inte bygger en enda bro som inte verkar för någotsomhelst öppnande i samhället. Den som bara är.
Är för sig själv.

Det är den jag vill tro på så mycket.

I present igår fick jag en katalog till Anna Perssons nyöppnade utställning i Stena Salen o den är så enastående att jag måste hålla tillbaka tårarna. Det är en txt som är en lögn som är rättad o korrigerad för hand o det finns ett tillägg med sanningen. Eller? Vad är sant? O i detta gömmer sig något viktigt med sanning o lögn o vem fan bryr sig? Alla! Det gör vi vi vill vi vill att det skall vara sant. Om det inte är sant så vill vi inte veta. Se o hör. Blogga blogga. Tänk om allt i hela det introspektiva subjektiva åsiktsbatteriet bloggvärlden skulle visa sig vara ljug. Tänk om det inte har hänt.
Vad händer då?
Vem bryr sig om en blogg är keff skriven om den är sann?
Om den briljant i sin txt men ljug?

Mer bra ljug!
Senaste bra ljuget var ju filmen som florerade på nätet med en ’aktivist’ som hoppade staketet o tagade AirForceOne…rabbalder…det var så bra gjort, med intervju o allt…men det var ljug.


Bra ljugt!

LoTek

Jag älskar kartonger o förpackningar. Jag skall äta stark mat idag. Jag brinner för LoTek-material o enkla lösningar o jag porrar på buntband, silvertejp och webkameror. Många bollar i luften kräver lugn andning och precision o stresspansar som stöter bort alla flyktimpulser när bollarna dimper i marken pang pang. Då är det bara att fortsätta, veta att några ramlade o ta upp dem sen.
Det kommer ett sen.
O när saker inte funkar blir jag irriterad. Teknik är underbart när det gör det det skall o när det inte gör blir man galen.
O jag blir glad av OpenSource o CopyLeft.
Dom är på något sätt som digital silvertejp.
Dom är för att användas inte för att ägas.
Det regerar.

Och DorkBot
Och Free Software Foundation
Och Freedom to Tinker
Och LoTek

O jag känner lycka inför det temporära det flyktiga inte färdiga under arbete.

jag mötte sigge

Jag tar stafettpinnen från Sigge, som är på semester, o listar några av mina möten med kända människor.



















...inser att jag inte ser eller vet eller möter några kända.

Fast jag...nä det räknas inte...vet inte om man kan ...ah va fan...en tjej jag känner har knullat med Pras (Fugees) o om inte det faktumet skrämt mig hade han o jag varit.. (ett fult ord)..idag för hon o jag hade en liten sak gående.

o så förstås fick jag Sergio Aragones (tecknare i MAD o pappa till Groo svärdbäraren) autograf när jag var femton o jobbade på bokmässan o var styrkt av whisky till middagen. han var snäll o ritade en Mad-gubbe. Jag hittade den bilden på vinden häromdagen o kände tiden.

o en gång på en töntig fest på upper East side Manhattan satt alla o spelade kool o drack drinkar o var blassé för Ghostface (Killah som han var på den tiden) kanske skulle komma för en av dom som hade den lilla festen kände en som var datatekniker åt Wu-Tang clan, o senare på en annan fest smörjde jag upp den killen (teknikern) i brygga o tillbax för att Wu behövde en designer till sin nya klädlinje för tjejer o jag kände att det kunde varit toppen på min karriär.

o jag har skakat drinkar i baren när Tracy Bonham (en singer-songwriter i Alanis följe) satt o åt thai där jag jobbade (som bartender i tre dagar innan ägaren sa att jag var en jättetrevlig kille o kool o allt, men den sämsta bartender han sett...jag fick vara på andra sidan hädanefter).

o en sak som jag har tänkt mycket på (väldigt mycket med tanke på hur sällan jag träffar kändisar) är hur man gör när man presenterar sig...för något år sedan träffade jag Jonas Karlson i sthlm för han är vän till en vän o då stod vi där o jag gillar honom jättemycket o har kanske sett allt han har gjort...
-Hej, Mattias
-Hej, Jonas (nähä..)
jag fattar ju att jag inte kan säga 'jag vet', o min stolthet förbjuder mig från att i den stunden säga 'jag har sett allt du gjort', i det amerikanska sättet finns ett väldigt otvunget 'I love oyur work' som vem som helst kan säga o det är ok...det finns inte här, inte i mig ialla fall.

eh...

inser nu att jag är ännu sämre än vad jag trodde på att registrera kända människor om de någonsin skulle dyka upp i mitt småstadsaktiga synfält.

fast en gång förresten skulle jag o min kompis gå o ta på Suzanne Reuters hus för hans kompis hade hennes barn i skolan o kompisen åt betablockerare innan föräldrarmötena o det hade jag oxå gjort för det finns nästan ingen som jag är så imponerad av o samtidigt är så rädd för. Persbrant är ju en blöjbaby jämfört med Suz. o någonstans vet jag att jag skulle gråta men ändå be om mer.

och...shit...kommer ni ihåg Lokets hemliga kvinna...det var ialla fall min tjejs mamma, detta utspelar sig i mellanstadiet när vi gnuggade o gnuggade o drömde om en gång när det skulle bli på riktigt. Då kom Loket till lägenheten med hamburgare. senare hörde jag illvilliga rykten om honom från en prostituerad man, men jag vägrade tro det.

o jag var med o stod på skolgården o sa 'tjena' när Anton Glanzelius gjorde filmdebut o åkte iväg som en pojke till usa o kom hem som en man (med randiga converse som inte gick att få tag i här hemma).

...nu ser jag inget mer i kulan av glas.

hem

NU!

Instant access. Direkt nu nu nu. Inte vänta aldrig vänta inte behöva tänka på eller spara. En tant på TV pratade om nunu-fenomenet och om en pojke som var med sin pappa på Valsafari och när valarna kom simmande o pappan jublade så undrade den lilla pojken om de inte skulle göra något mer, skall de bara simma där? Det räcker inte. Det räcker inte att se valar, de skall trolla också. Bortskämda jävla unge tänker jag spontant, men jag tror inte han är ensam. Det är en tid vi lever i där allt skall maxas, varje sekund stund tillfälle att maxa skall maxas, annars utnyttjar man inte tiden livet till fullo. Ingen tid får spillas. Ingenting-tid är inte kul och att ha tråkigt är otänkbart. För mig (som är en näst intill stofilerat reaktionär när det kommer till detta ämne) har det alltid känts som TV:ns fel. Alla kanaler o zappande, men ju mer jag tänker på det så är det givetvis mycket större än så, det breder ut sig överallt. Blir det tråkigt – byt kanal – köp nytt – nu. En kollega kallar dagens unga för presens-ungar, de som inte har någon historia och inte tänker på imorgon, de som inte väntar o som inte ser att omgivningen inte står standby för just dem. Första person singular presens.
Och i nu-nu-världen behöver man aldrig vänta. Allt finns inom räckhåll, alltid. Och om man inte har danat god karaktär som bepansrat står emot vågorna av nöjen o socker o identitetsskapande så är man körd. Av den okontrollerade tillgången blir man fet o pank.

Graffiti Research Lab...yeah!

Detta är minsann något att bli glad över.
...open source technologies for urban communication.
Inspirerande räcker inte.

Vin o Skorpor

En nära vän, en smak-hjälte, Gastro-man, kom med några hembakade mandelskorpor och ett glas Fèlsina att njuta efter jobbet. Herregud så fantastiskt. Det är sånt som kan få nålen att peka uppåt. Tack.

9 11

Konspirationsteorier ja jävla staten kontrollerar oss o vi är marionetter fram med sten sten mask på snutjävlar här kommer vi.
O så ser man den här o det är inte så lustigt längre. det är otäckt. det är en dryg timme o jag satt klistrad.
Dylan Avery är min hjälte. Bring me the motherfucking roit!

ingenting-tid

Hur mycket tid lägger jag egentligen på sånt som inte betyder något, som inte är viktigt?
För lite.
Det är lätt att allt måste betyda, att timmarna är så korta att inget får rinna mellan fingrarna.

yeah!

Tjooohooo!
jag har publicerat min första animation på webben!
hos google.
nu kan man länka upp den vart man vill.
jag är glad o stolt o tack ni som hjälpte mig.

filmen är ett övningsarbete jag gjorde för ett knappt år sen när jag skulle lära mig att animera.

detta är stort förstår ni!

basta!

skissbok

längtan

Vi tittar på Tzatziki, Morsan o Polisen. Igen. Den går rakt igenom mig varje gång. Den river tag i allt inuti o vänder ut o in. Jag gråter floder. Jag tittar på den när jag är själv hemma o då ser jag knappt TV:n. Allt med att vara liten o sakna o längta o undra xploderar i mitt ansikte o det finns ingen chans att värja sig.
Ingen chans.
Den handlar om pojkar o pappor o män o alla andra. Den handlar om den jag varit o är o vill vara o inte vill vara o mött o älskat o hatat. Alla finns o jag är alla.
Hela skiten är så på riktigt att det gör ont.
Den här filmen borde alla ha hemma.

inuti

För att se min smärta måste du blunda

Jag vill inte vara i samma rum. Upprätthålla fasaden jag spyr spyr vill inte vara med ser blödande sår blickar ord dolkar rispa rispa.
Jag står annanstans når inte kommer inte åt vill fäkta hugga bort bort gläfsande hyenorna från dig
från oss.
Ord skratt hyeneskratt överröstar blodet på väggar o golv jag blir stum syr ihop mina läppar rädd för elden draken
inuti.
Tittar i taket hoppas att ingen ser mig ler sitter på mina händer för att dom inte skall bli draken vansinnigaste vreden.
Får inte släppa lös. Måste tygla. Måste
Le.

film-blogg

jag vill lära mig att lägga upp film på min blogg. hur? vet ngn? format etc

NPI

Funderar på ett index. Ett nytt ett eget. Jag tror att jag gillar index o mätbarhet. Varför? För att jag är man o har ordningsbehov, eller för att jag är människa o har ett genetiskt behov att skapa yttre ordning för att förstå min omvärld? Skulle det vara genetiskt? Ordning? Tror jag inte, men ordning? Ja. Fast givetvis i den bemärkelsen att det är ett subjektivt begrepp varje person har sin ordning, sitt meningsskapande.

I min värld av ordning finns fotoalbum, dagböcker, skissböcker, lådor för saker, bokhyllor, filhanteringssystem. System. Det handlar alltid om system. Vilken bok står bredvid vilken i bokhyllan? Är de ordnade i ämnesgrupper o bokstavsordning, kronologiskt, associativt efter idéer eller i färgordning? Jag ändrar lite då och då. När jag har köpt en ny bok o läst så påverkas hela ordningen. En historia läggs till en annan till ytterligare en. Helt plötsligt byggs två historier ihop som tidigare varit skilda.

Ialla fall.
Mitt intex. Ett Nothing Purchased Index. NPI. Ett som man kan mäta sin konsumtion med. Hur jag deltar i det marknads-kapitalistiska sammanhanget. Vad är min roll? Är jag en god konsument. Det vet jag ju att jag är. Vilka dagar handlar jag inget? Varför? Är det en bra sak?
Med NPI mäter man hur mycket man handlar, hur mycket man köper. Och, framförallt för mig vill jag mäta: Kan jag ha dagar när jag inte handlar någonting? Just detta behöver man ju inget index för, men om jag vill sätta dagar jag inte handlat på i relation till dagar jag har handlat över tid, o kanske hur det kan relatera till andra…då är ett index bra.

Jag tänker mig att kunna använda NPI för att mäta och registrera min delaktighet, NPI/månad., eller år.
Kanske med bild kanske med text kanske med allt.

städat

Har städat bland alla gamla data-skivor med osorterade projekt o txter o bilder o filmer o fan vet allt. Hittade denna bilden, ett gammalt material till en 3d-studio-modell. Nostalgiskt.

att bjuda in till samtal

Jag menar inte att vi uppfinner hjulet, inte heller att detta är svaret. Det enda. Men lite intressant. O nytt för oss i den här gruppen. Vi testar ett annat sätt att föra diskussion i grupp, att inte gå i gamla spår där de som redan etablerat sig vid förhandlingsbordet blir de som fortsätter att leda samtalet och konstruera sanningen. De som är vana. De som inte är lika rädda för att säga fel, som kan bjuda på det, eller bara råkar vara på mammas gata i ämnet. O lämna bakom sig de tystare, de eftertänksamma, de som inte vill bara säga saker, de som av en eller annan anledning inte är bekväma med att tänka och prata samtidigt. Situationen är enkel, alla runt bordet har en röst o lika mandat och ingen ber om ordet, man får det. Av föregående talare, som en fråga påstående tanke stafett provokation. Fastnar man i sin egen tunga lämnar man vidare, ingen skada skedd, kommer orden är man ohotad. Ingen sitter o knäpper med fingrarna eller jagar på med blickar o försök till att ta över ordet. Ingen ordpirat har möjlighet att kapa mitt i en mening för att sedan akademikerslipat tala på både ut o inandning för att hindra vidare obstruktion. Den som talar talar och gör så tills den är färdig. Emellanåt blir det svårt för den som är mycket ovan vid att ta ordet, men även för den som är van att äga minst halva samtalstiden kan ny situation uppstå.
Vi samtalade kring ganska svåra begrepp (RUM och PROGRAMMERING ) vilket givetvis saktade ner samtalet något. Det var kanske inte så dumt visade det sig för då var garanterat ingen på hemmabana, och delar av energin kunde faktiskt gå åt till att få igång samtalstekniken. Detta liknar i något Sokratiska samtal (som jag deltagit i en gång, men aldrig själv arrangerat) där en grupp diskuterar ett ämne av värdegrundskaraktär utifrån ett antal regler; (jag har för mig att de var) alla skall tala, man står för sin åsikt, man skrattar inte åt andra.
Det som vi lånat från detta är ju ett regelverk för samtal. Tanken är ju att det finns ett mer eller mindre dolt regelverk för samtal i alla grupper, och genom att bryta detta (liknande ex ett styrelsemöte) och skapa en platsspecifik struktur för hur ordet går (det hade ju kunnat vara hur komplext som helst) ger man kanske inte full demokrati, men ialla fall lite större möjlighet för alla deltagande att ha en likvärdig roll.
Vi har ju tidigare talat om vikten av att ha högt i tak. Att den som skrattar eller fnissar bakom ryggen faktiskt får gå ut. Det finns som jag ser det ingen möjlighet för en grupp att växa om man tolererar möjligheten för vissa att vara för mer än andra. Vi brukar tala om att i de lärandesituationer vi ingår i när vi är på plats så skall alla växa. Tillsammans skall alla bli lite bättre, inte ett par som skall få skjuta i höjden på resten av gruppens bekostnad.
Samtalar man om detta o ger dessa spelregler så säger ialla fall min erfarenhet att gruppen har stor potential att göra stordåd.

en bok för livet

Jag vet att jag har skrivit om det förut lite, men det var så länge länge sen. Jag har en liten rutin med mina skiss o dagböcker. Jag gör detta varje gång en är slut och en ny är inhandlad. Likt en inbiten rökare har jag en tom liggande så att det inte blir dagar emellan skissböcker. Jag köper mina böcker på ordning o reda, gjorde ialla fall för idag fick jag inte köpa på kort utan id o hon var snorkig som fan o eftersom jag är sjukligt stolt i vissa sammanhang bestämde jag mig för att inte handla i den affären mer. Men jag har alltså deras A5 vita sidor med grått tygomslag. Jag tycker om pappret. Inte för tunt, pennor blöder inte, inte för tjockt så att det blir kartongigt. Hittade en annan serie böcker på Åhlens som var osannolikt fina. Jag fick patologiskt ägandebegär och var tvungen att blunda hårt o påminna mig om några riktigt korkade inköp den senast månaden som fullkomligt käppat hjulet för ett par xtra skissböcker.
Ialla fall, när jag öppnar min nya bok så gör jag följande:

Skriver ’inte din’ på första sidan.

Överför alla adresser o nummer o koder o annat viktigt från längst bak i den förra boken, och när jag gör detta sker samtidigt en rekapitulering över de senaste 4 månaderna (som det brukar ta ganska xakt att göra slut på en bok). Då ser jag vilka nya jag mött o vilka som skall stanna i temporär status i slutet av nästa bok (dock i lite bättre ordning) o vilka som får fastna i telefonboken.

När detta är klart är det bara att börja skriva. Ett vitt blad. Brukar inte bli så mycket bra varken skrivit eller ritat de första sidorna, mest lite listor över borde göras.

I Paul Austers Orakelnatten fick skrivboken en näst magisk självuppfyllande funktion, det var fantastiskt att tänka sig skrivboken som förlösande för själva livet.

Att fixa i en skrivbok är förlösande för livet.

alla samma lika

Jag har blivit jämställdhetsombud på mitt jobb.
Det är en bra sak.
Nu jävlar!

eller någonannan